Skriv ut



Vi utgår oftast från ett manligt perspektiv när vi diskuterar krig, konflikter och fred. Det är mäns krig och konflikter det handlar om. Under Palmecentrets delseminarium diskuterades i stället vilken funktion kvinnors roller kan ha för att skapa en hållbar fredsutveckling i världens många oroshärdar.

Det var en stor panel som deltog i diskussionen:

Margareta Winberg, vice statminister; Cecilia Albin, professor i freds och konfliktforskning vid Uppsala universitet; Anna Höglund, teolog och samhällsforskare; Diana Amnéus, doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet; Lena Ag, Socialdemokratiska kvinnoförbundet samt Lena Sundh, vicechef för FN:s fredsbevarande operation i Kongo. Samtalsledare var Karin Wallensteen. Seminariet var arrangerat av Avantgarde, Uppsala.

Margareta Winberg inledde seminariet med att påpeka att konflikter ofta uppstår då nedärvda rättigheter, som män anser är självklara, hotas.

– Män tar då till vapen och konflikter uppstår. Och det är mycket svårare att avsluta konflikterna än det var att påbörja dem.

Maktlösa i krig
Kvinnor är i princip alltid maktlösa i krig och har inget skydd att räkna med. Våld mot kvinnor uppmuntras i krigstid – även om våld alltid finns närvarande i de samhällen vi lever i.

– Kvinnor blir dessutom ett vapen i krig. Att skända fiendemaktens kvinnor betraktas snarare som en metod än som ett brott, massvåldtäkter och utnyttjande av kvinnor som sexslavar har satts i system i modern krigföring, sade Margareta Winberg och fortsatte:

Varför ger män sig på kvinnor? En teori är att kvinnor ofta ses som mäns egendom och därför blir de ett fiendemål. Om man våldtar och skändar kvinnor effektivt har man också vunnit en seger över fienden och skändat dennes egendom.

Tidigare har våldtäkt i krig inte setts som ett brott enligt krigslagarna, men i Rom i juni 2003 fattades ett beslut om att våldtäkt (och andra sexuella brott) i krig ska klassas som kriminalitet och kunna tas upp i en krigsdomstol.

Margareta Winberg sade att den svenska regeringens hållning i frågan gör att man ständigt arbetar för att hitta instrument att aktualisera den med. Nyligen har en departementsgrupp över partigränserna tillsatts som ska arbeta med FN-resolution 1325, som handlar om att stärka kvinnors roll för att skapa en hållbar fredsutveckling (se nedan). Gruppen ska arbeta fram handfasta metoder för hur arbetet ska gå till, förslag till insatser och konkreta åtgärder i nuet.

Winberg sammanfattade sitt anförande med att det går att påverka och att man måste ta vara på de goda krafterna och inte förstärka de dåliga:

– Nyckeln till framgång är hjälp till självhjälp. Kvinnorna måste få plats och sedan få avgöra hur arbetet ska bedrivas utifrån sina egna perspektiv. Fred är möjligt, och kvinnors deltagande är inte bara viktigt utan även nödvändigt för en varaktig fred.

Mer kvinnor i fredsarbetet
Cecilia Albin, professor i freds och konfliktforskning vid Uppsala universitet, kommenterade att man sällan hittar någon forskning om kvinnor i konflikt och i fredsprocesser – trots att de är mycket viktiga för ett lyckat fredsarbete.

– En anledning till detta kan vara att det inom fredsarbete och konfliktlösning finns mycket få kvinnor i officiella sammanhang och att de höga posterna nästan uteslutande innehas av män.

– När man har hållit inofficiella möten kring t.ex. Israel-Palestinakonflikten har många kvinnor deltagit, men vid officiella möten inom denna konflikt är kvinnodeltagandet mycket lågt – för att inte säga obefintligt.

För att lösa problemet finns det många konkreta åtgärder man kan vidta, menade Cecilia Albin:

– Stärkt koppling mellan lokal och hög nivå, eftersom kvinnorna oftast befinner sig på den lokala nivån.

– Inofficiella dialoger ska kopplas till officiella. Ett bra exempel på detta är Osloavtalet som ledde till stora framgångar.

– Man måste få ett bättre samarbete mellan forskare och praktiker och komma fram till t.ex. gemensamma målsättningar och arbetssätt.

– Man måste empiriskt kartlägga kvinnors insatser i konfliktsituationer.

– Satsa på nätverk som främjar samarbetet kvinnor emellan. I USA finns t.ex. ett mycket bra nätverk: ”WAIS, Women and International Security”. I Sverige är nu en svensk motsvarighet, ”SWAIS”, under uppbyggnad. På så vis hoppas man kunna koppla erfarenheter från Sverige till utvecklingsländer.

Kvinnor i privat sfär
Anna Höglund, teolog och folkhälsoforskare, påpekade att man inte behöver specificera att män är viktiga för fred eftersom alla redan tar det för givet. Historiskt och kulturellt har kvinnor alltid varit kopplade till fredlighet och omsorgsgivande. Männen tillskrivs mer beskyddande egenskaper och därmed rättigheten att bruka våld för att skydda sina familjer.

Trots detta inbjuds kvinnor sällan till fredsförhandlingar.

– Kvinnor verkar ofta i den privata sfären och männen i den officiella. I konflikter är dock kvinnor i högsta grad delaktiga och får oftast betala ett mycket högt pris. De flesta flyktingar är kvinnor och barn, samtidigt stiger andelen civila – och då mest kvinnor och barn – som dödas i krig jämfört med kombattanter, sade Anna Höglund.

En annan aspekt är att kvinnor idag även deltar som stridande och att många självmordsbombare i Israel- Palestina faktiskt är kvinnor.

Myten om den manlige krigaren är djupt förankrad. Detta märks bland annat i militärutbildningen, där man klassar vissa egenskaper som manliga/kvinnliga och uppmuntrar de manliga.

Anna Höglund framhöll även att man inte får betrakta kvinnor som en enhetlig grupp eftersom kvinnor drabbas olika av konflikter och att vara kvinna inte automatiskt leder till att man har ett fredsperspektiv. Anna Höglund påpekade nödvändigheten av att synliggöra genusperspektivet i olika konflikter för att kunna få en hållbar utveckling kring demokrati och mänskliga rättigheter.

Viktig FN-resolution
Diana Amnéus, doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet, belyste det folkrättsliga perspektivet och framhöll FN:s roll och ansvar. I oktober 2000 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt en mycket banbrytande resolution: Resolution 1325.

– I resolutionen fastställs en rad punkter som påminner om dem professor Cecilia Albin presenterade. Resolutionen uppmanar alla medlemsstater att öka andelen kvinnor på alla nivåer i sin representation och att inkludera kvinnors rättigheter när man antar författningar och stiftar lagar, förklarade hon.

Resolution 1325 riktar sig dock inte enbart till medlemsstaterna utan till alla aktörer som arbetar med fredsbyggande.

Även Lena Ag, Socialdemokratiska kvinnoförbundet, framhöll den legitimering av frågan som FN:resolutionen för med sig. Lena Ag berättade också om den kvinnliga fredsrörelsen och nämnde bland annat kampen mot kärnvapen på 70- och 80-talen.

– Den positiva känsla som präglade den kvinnliga fredsrörelsen då har dock minskat, för att inte säga helt försvunnit.

Lena Ag diskuterade även kvinnors traditionella roller under krigets alla faser:

– Innan kriget står kvinnorna för en stor del av mobiliseringen och under kriget fungerar de som ett stöd för samhället, försöker hålla ihop familjen och tar även hand om andras barn och familjer. När kriget är över står kvinnorna för en stor del av återuppbyggnaden och försöker väva ihop familjen.

Det finns dock många organisationer som arbetar för kvinnor i konfliktdrabbade områden. S-kvinnors organisation ”Kvinna till kvinna” har gjort många betydande insatser under Bosnienkriget, med både praktisk och juridisk hjälp. Det finns även en kvinnogrupp i Israel-Palestina: ”Jerusalem Link”, som försöker sammanföra kvinnor från båda sidor i konflikten. Det drivs också ett projekt på Gazaremsan där kvinnorna befinner sig i en extremt svår situation – de tillhör både fel folkgrupp och fel kön.

Kvinnorna hålls utanför i Irak
Lena Ag poängterade också den svåra situation kvinnorna i Irak befinner sig i.

– Av rädsla för övergrepp och kidnappningar kan de flesta kvinnor där inte gå ut överhuvudtaget och inte heller medverka i någon fredsprocess. Inrikesministeriet i Irak (under amerikansk administration) uttryckte att ”Vi sysslar inte med kvinnofrågor” när det ställdes en fråga om vad de gjorde för att föra in kvinnor i fredsarbetet.

En kvinna som arbetat mycket med fredsbyggande och fredsbevarande arbete är Lena Sundh, f.d. ambassadör och biträdande chef för FN:s fredsbevarande operation i Kongo.

– Att kvinnor inte inbjuds till återuppbyggnadsarbetet är någonting man inte får finna sig i. Man får inte blanda sig i ett lands inre angelägenheter, men kan alltid försöka föreslå ett kvinnoalternativ som t.ex. en extrakvot för kvinnor. Då syns kvinnorna och får erfarenhet och i förlängningen makt och möjligheter.

Sundh berättade även om krigen i Angola och Kongo och den problematik som uppstår då man inte inkluderar civilbefolkningen i fredsprocessen. I Kongo har man dock lyckats med detta och i fredsavtalet deltog både de stridande parterna, civilbefolkningen och oppositionen.

Panelen konstaterade att det idag tyvärr finns en ganska reaktionär syn på kvinnofrågan, inte minst på grund av den amerikanska Bushadminstrationen, som bidrar till att även de konservativa i Europa får medvind.

Paneldeltagarna var också överens om att det finns en tendens att skuldbelägga kvinnor. Därför är det viktigt att komma ihåg att det är det manliga struktursystemet som härskar överallt. Män är ALLTID överordnade som grupp. Feminismens kärna är att förstå underordningen, acceptera att den finns och aktivt motarbeta den. Det är detta förhållningssätt som är grunden för allt det arbete som krävs för att skapa en varaktig fred där även kvinnor är delaktiga.

Johanna Gesteby

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan