Skriv ut



Biståndet är inte den långsiktiga lösningen på fattigdomsproblematiken, anser biståndsminister Carin Jämtin. Det är helt enkelt för lite pengar. OECD-länderna ger årligen 50 miljarder USD till fattiga länder, samtidigt satsar de sju gånger mer, 350 miljarder dollar, på jordbrukssubventioner.

Palmedagarnas sista eftermiddag kom att handla om de ökande klyftorna i världen och det gemensamma ansvaret för att minska fattigdomen. I debatten deltog, förutom Carin Jämtin, Hans Abrahamsson – docent i freds- och utvecklingsforskning, Göteborgs universitet, Bushra Khaliq – generalsekreterare Women Worker’s Helpline, Pakistan, Rey Rasing – generalsekreterare LEARN, Filippinerna och Andy Peterson SANCO, Sydafrika. Samtalsledare var Thomas Hammarberg – generalsekreterare Palmecentret.

Biståndets roll
Bistånd är bara en av många strategier för att minska världens fattigdom, menade Carin Jämtin i sin inledning. Andra långsiktiga lösningar kan vara förändrade handelsmönster och en förändrad jordbrukspolitik. För att utvecklingssamarbetet skall ge större effekt förespråkar hon en ökning av biståndet, men även att utvecklingsländernas regeringar tar ansvar för en omfördelning av resurser inom de egna länderna. Man måste också hitta sätt att få världens länder att följa de globala avtal och resolutioner som redan finns, anser hon.

– Många länder ratificerar avtal, men struntar att följa upp. Vi måste jobba med att hitta globala styrsystem.

Demokratisering av globala institutioner som IMF, Världsbanken och WTO ser Jämtin som ett nödvändigt arbete, men som riskerar att ta lång tid. Vad vi kan göra redan i dag är att kräva mer av våra nationella representanter som verkar inom dessa institutioner. Ett annat sätt att påverka maktbalansen inom de stora globala institutionerna, är ökat samarbete mellan länder med gemensamma intressen.

– Vi måste vara smarta och skapa allianser för att balansera de mäktiga ländernas ekonomiska styrka. Det är inte lätt, men jag skall göra allt för att lyckas med detta, lovade Jämtin.

Ökande klyftor i medelinkomstländer
Det svenska statliga biståndet till länder som inte längre tillhör de allra fattigaste fasas nu ut, berättade Carin Jämtin. Något som kom att oroa de internationella gäster som bjudits in för att berätta om sina erfarenheter. I statistiken, som presenterats tidigare under dagen av Hans Rosling, kategoriserades länder som Pakistan, Filippinerna och Sydafrika som medelinkomstländer.

– Statistiken ljuger, säger Rey Rasing från den fackliga organisationen LEARN i Filipinerna. Vi har haft 5-6 procents tillväxt de senaste åren, men bara 1,7 procent av inkomsterna har gått till de fattigaste10 procenten i landet.

Rasing målar upp en mörk bild av Filippinerna som ett land där det rent formellt råder demokrati, men som i realiteten är en elitdemokrati, där de som har pengar och vapen styr. Arbetslöshet och låga löner drabbar många. 50 procent av landets arbetare finns inom den informella sektorn. 30 procent av de anställda inom den offentliga sektorn hotas av uppsägning på grund av stora budgetunderskott och inflation. En politik som drivs av IMF och Världsbanken.

– Men det är inte underskott i budgeten som är problemet, utan brist på arbete, säger Rasing.

Kvinnor tvingas ut i informell sektor
I Pakistan är det främst kvinnor som tvingas ut i den ständigt växande informella sektorn, där de inte omfattas av de lagar som styr den allmänna välfärden. Bushra Khaliq är generalsekreterare för organisationen ”Women Worker´s Helpline”, som arbetar för att förbättra kvinnors villkor och rättigheter i det pakistanska arbetslivet. En stor del av organisationens arbete ägnas åt att förändra de diskriminerande arbetsrättslagar som kvinnor drabbas av. Khaliq berättar att olika feministiska rörelsers kampanjer börjat ge effekt. Just nu diskuteras arbetslagstiftningen i riksdagen.

– Vi hoppas på bra resultat, säger Khaliq. Kvinnorörelsen är stark. Vi tror på kamp och att en liten grupp av medborgare kan göra stor skillnad.

Som svar på en fråga ställd av Carin Jämtin, om vad vi i Sverige kan göra för att stödja en formalisering av den informella sektorn, svarar Khaliq att hon hoppas att andra länders kan driva på utvecklingen av globala arbetsrättslagar. Hon undrar dock varför WTO uppmuntrar människor att vara obundna. Själv hoppas hon att fackföreningsrörelsen internationellt växer och blir starkare, eftersom det är det enda sättet som arbetares villkor kan förbättras.

Millenniumdeklarationen – ett ärligt försök?
Hans Abrahamsson håller med Ray Rasing om att den statistik Hans Rosling presenterar är problematisk. Han är glad att den förväntade livslängden i världen ökat, men faktum kvarstår: Människor han möter ser inte de positiva förändringarna. De ser istället en värld som blir mer och mer orättvis, instabil och odemokratisk.

– Varför är det så att våld och konflikter ökar i världen? Och hur kan man förklara det som hände i Madrid och i Södra Ryssland, frågar han retoriskt.

Under en föreläsning i Angered (invandrartät förort till Göteborg) ställde en elev en fråga:

– Var är Usama bin Ladin? Abrahamsson svarade: – Tyvärr det vet jag inte. – Han finns i våra hjärtan, sa eleven.

Eleven i Angered speglar förmodligen vad många människor världen över känner. Millenniumdeklarationen och andra politiska initiativ upplevs som en upprepning av samma retorik som de hört i decennier. Varför skall man då tro på det ärliga uppsåtet?

– Jo, svarar Abrahamsson, för att världen är annorlunda i dag. Vi är beroende av andra människor för vår välfärd. Fred och utveckling är två sidor av samma mynt.

Samtidigt vågar han inte helhjärtat tro på den politiska viljan. Carin Jämtin däremot är mer övertygad. Hon tror på förändring och hävdar att det i dag finns en stark politisk vilja att göra något åt orättvisorna i världen. Vissa länder engagerar sig av ren solidaritet, andra av mer själviska skäl som rädsla för terrorism, krig och stora flyktingströmmar. Sverige hör enligt Jämtin till dem som handlar utifrån ett solidaritets- och rättviseperspektiv, men menade samtidigt:

– Sverige mår bra av att världen utvecklas i positiv riktning och blir aningen mer rättvis.

Enligt Carin Jämtin är Milleniumdeklarationen ett stort steg mot ett globalt ansvartagande för fattigdomsbekämpningen, något som aldrig tidigare funnits.

Det civila samhället har tappat fotfästet
Abrahamsson anser att den nya svenska politiken för global utveckling och Millenniumdeklarationen är tillfällen som måste tillvaratas. Men för att millenniummålen skall kunna uppnås krävs en global skatt på finansmarknaderna och ett starkt engagemang från det civila samhället. Problemet, som han ser det, är dock att det civila samhället tappade fotfästet när den nationella politiska arenan förlorade sin dynamik.

På internationell nivå är glappet stort mellan de aktivister som deltar i ”World Social Forum” och etablissemanget som träffas genom ”World Economic Forum”. Det finns ingen dialog mellan de två grupperna. Aktivisterna anser att millenniummålen inte är tillräckligt radikala och inser därför inte att de erbjuds en ny ingång, menar Hans Abrahamsson. En av de avgörande frågorna för honom är därför: Hur får vi aktivisterna att delta i den debatt Carin Jämtin vill skapa?

Ense om det mesta
Abrahamsson är kritisk till Sveriges hållning till IMF och Världsbanken som präglas av samförstånd. Han håller med Jämtin, som anser att vi som ett litet land är beroende av de två institutionerna, men tycker att samförståndet blir problematiskt eftersom IMF och Världsbanken inte har någon legitimitet i stora delar av världen. Han är också kritisk till den handelspolitik inom WTO som innebär att länder inte har makt över sin egen livsmedelsproduktion. Sverige står via EU bakom denna politik och Jämtin svarar att det enda vi kan göra är att försöka påverka EU i denna fråga.

Annars är Hans Abrahamsson och Carin Jämtin är ense om det mesta. Så ense att det nästan oroar honom.

– Jag är inte så arg längre, säger han, Jag känner mig till och med stolt över Sverige när jag hör Carin Jämtin prata om den svenska politiken för global utveckling. Har jag blivit tandlös frågar han sig?

Men så kommer tänderna fram i en bitsk kritik av regeringen.

– Carin Jämtin är ensam. De låter henne prata, men säger inte samma sak i andra sammanhang. Regeringen talar med delad tunga. Carin behöver hjälp av er, säger han till publiken, för att få de gamla gubbarna att förändras.

ANNA WALLENLIND NUVUNGA

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan