Skriv ut



Världen över skildras krig och stridigheter, men alltför sällan hör vi berättas om oroligheterna i Tjetjenien, ett land som befinner sig i kaotisk laglöshet, där övergrepp mot civila är vardag och där freden ter sig långt bort.

Alltför sällan höjs röster för tjetjenernas situation i Ryssland. Detta trots att den ryska statsmakten i princip bombat sönder sina egna naturrikedomar och ett folk de i någon udda bemärkelse räknar som sitt eget. Ett folk som varken tillåts existera eller leva som fullvärdiga människor och medborgare.

Hur det är att ständigt leva i rädsla och fruktan för den ryska statsmakten, skildrade Malika Aldomova under Palmedagarna i Göteborg. Hon är chefredaktör för den tjetjenska kulturtidskriften ”Nochtis”, Hemlandet. Malika vittnade om den obeskrivligt avskyvärda behandling tjetjener utsätts för i Ryssland och i Tjetjenien.

Första gången kriget kom till Tjetjenien bodde Malika i Moskva. Andra gången kriget bröt ut bodde hon i Tjetjenien. Allt var då stillsamt, människorna accepterade ödet, fortsatte dricka morgonkaffet och lät dagarna passera. Stridigheterna passiviserade människorna. Men en människa som lever i skräck förlorar snart sig själv.

Malika reste åter till Moskva, för att fly undan det fysiska kriget. Hon insåg snabbt att det var två olika saker att höra talas om krig, övergrepp och att själv uppleva dem.

I Moskva fanns dock ett annat krig att bekämpa, det psykologiska kriget. Som tjetjen lever man inte, varken i Groznyj eller Moskva, man existerar. Att leva som kaukasier i Moskva innebär en nedgrade

ring till en andra klassens varelse. Man förlorar sin person, sin personlighet. Till slut gick det så långt att Malika inte lämnade lägenheten på ett halvår. Hennes berättelser om övergrepp, tortyr och hetsjakten på tjetjener ger en tydlig bild av vad som pågår i dagens Ryssland.

Vardagen i Moskva har förvandlats till en mardröm för alla tjetjener. Människor med kaukasiskt utseende stoppas på gatan, tvingas visa ID-handlingar och betala böter för att de är kaukasier. Överallt i Ryssland – vid tunnelbanestationerna, i biosalonger, i mataffären – stoppas människor med kaukasiskt utseende. De som kan betala på plats släpps fria, andra förs bort.

Elin Jönsson, frilansjournalist specialiserad på Ryssland och Östeuropa och bosatt i Moskva menar att denna metodik är en utpräglad strategi från den ryska staten.

– Behandlingen av tjetjener handlar inte bara om korrupta poliser som ser registreringen av tjetjener som en god inkomstkälla.

Tjetjener diskrimineras
Den ryska staten har utformat ett dokument där det tydligt framgår att avsikten är att hindra tjetjener från att få arbete, att spärra deras bankkonton, rapportera till polisen om deras inkomst, besökande släktingar, karaktärsdrag, osv. Listan kan göras lång. Idag kan tjetjener boende i Ryssland varken få jobb, placera sina barn på dagis, eller ta del av de rättigheter som för oss är det mest naturliga i världen. I skolor har terrorism införts som skolämne, där tjetjener utpekas som förövarna.

Elin Jönsson berättade om en bok som getts ut inom den ryska armén som överbefälhavare, officerare och andra militärer kan ge bort i gåva. I boken skildras bilder på torterade människor från kriget, inte som en upplysning om de fasor kriget för med sig, utan som en slags trofé, segerbilder. Längst bak i boken ges det plats för egna bilder, egna utmärkelser och vinster.

– Boken fick mig att tänka på den aktuella situationen bland amerikanska soldater i Irak, som videofilmat och tagit kort på irakiska män de plågat, Skillnaden är att i Ryssland höjer ingen på ögonbrynen, fortsatte Elin Jönsson.

Caroline Campbell, filmare och journalist med fokus på mänskliga rättigheter har också följt Malikas öde, ett öde som skildras i Tystnad och Taggtråd, en dokumentärfilm om tjetjenernas situation. Campbell vittnar om svårigheterna att som journalist rapportera om händelserna i Tjetjenien och det förtryck tjetjener utsätts för i Ryssland.

Medial tystnad från Tjetjenien
– Till skillnad från första kriget när nyhetsbolagen var på plats för att rapportera finns idag inga människor som kan sprida information, menar Caroline Campbell.

De röster som en gång berättade om folkmord, utrensningar och dödspatruller har idag tystnat, både bland media och medborgare. De nyhetsrapporter som gavs om att kriget är slut skiljer sig mycket från vittnesmålen om verkligheten. Av de 180 000 värnpliktiga som påbörjade sin militärtjänst i höstas skickades 80 000 till Tjetjenien, ett antal som tycks alldeles för stort i det fall oroligheterna varit över.

Medias möjligheter till intervjuer eller att göra sakliga reportage är nästintill obefintliga. Helt ordinära intervjuer förbjuds eller bevakas. Inte heller humanitära organisationer eller internationella observatörer finns på plats för att rapportera. Från rysk TV har alla former av analytiska program försvunnit eller censurerats, man har slutat visa direktsändningar i TV och TV-stationer som varit relativt självständiga utan statlig inblandning läggs ned. Presidentadministrationen i Kreml kontrollerar nyhetssändningarna.

Efter den 11 september 2001 har president Putin i praktiken fått fria händer av USA. Putin och makthavarna i Kreml använder kriget som ett legitimt exempel på kampen mot den internationella terrorismen, mot tjetjenerna. Men av de 200 000 personer som mist livet i Tjetjenien de senaste tio åren har majoriteten varit civila. Idag finns endast en liten grupp rebeller som är villiga att slåss för Tjetjeniens självständighet. Människornas vilja styrs idag inte lika mycket av en kamp om självständighet som för en daglig kamp att överleva.

Vi som trodde förintelsen tillhörde det förgångna har fel. Idag tillåter vi ännu en etnisk rensning, likt den som vi trodde tillhörde 40-talets krigshärjade Europa. Många tjetjener försvinner och många hamnar i de beryktade filtreringslägren runt om i Tjetjenien. Det finns prislistor för att inte bli våldtagen och prislistor för att få tillbaka kroppar från filtreringslägren för att kunna ge sina tjetjenska vänner och släktingar en begravning.

Okunskapen i Sverige och övriga världen om situationen i Tjetjenien dödar. Det dödar inte bara kroppsligt, utan också själsligt, psykologiskt, i människors huvuden. Vi har ett ansvar att ta i Sverige. Vi måste bilda opinion, lyfta blicken högre för att inse att kriget, det fysiska såväl som det psykologiska måste få ett slut. Skämtsamt har sagts att så länge IKEA expanderar i Ryssland är sannolikheten för att Sverige utövar större påtryckningar på den ryska staten i Tjetjenienfrågan relativt liten. Men handelsrelationer med andra länder får aldrig bli en anledning att sänka rösterna och sluta kämpa för mänskliga rättigheter, varken Sveriges relation med Ryssland eller något annat land i världen.

ANITA TÓTH

Publiceringsdatum: 2010-02-26

Till toppen av sidan