Skriv ut

Det var slagordet när Sydafrika satte igång sin försoningsprocess i början av 1990 - talet. Istället för spott och straff betonades sanning och förlåtelse. Det har hyllats och stått som modell för konfliktlösning över hela världen. Men hur fungerar försoning i praktiken och vilka lärdomar kan vi dra av de erfarenheter som gjorts?

– Det finns inga genvägar till försoning. Den måste få ta tid. Processen måste se till att det utkrävs ansvar från dem som begått övergrepp. Inte för att utkräva revansch, utan för att klarlägga missgrepp och kunna söka sanningen. Minnena och hur minnen förvaltas är avgörande för om försoning är möjlig.

Det konstaterade Peter Weiderud, ordförande i Broderskapsrörelsen, under ett seminarium på Palmedagarna i Gävle. Temat för samtalet var försoning som konfliktlösning och handlade om de försoningsprocesser som just nu pågår i olika delar av världen. För det som började i Sydafrika, som ett sätt att försöka läka smärtan efter årtionden av apartheid, har blivit en internationell trend. Sannings – och förtroendekommissioner har upprättats i så vitt skilda länder som Sierra Leone, Peru, Moçambique och Guatemala.

– Det teologiska begreppet försoning är idag alltmer ett politiskt begrepp, sade Peter Weiderud, som menar att det är en styrka att begreppet fångats upp av statsvetare och politiserats. För även om ingången i begreppet fortfarande är moraliskt så finns det många rationella argument för att en genuin försoning också leder till ett effektivare samhälle.

Samtalet utgick främst från erfarenheterna av försoningsarbete i Sydafrika och Rwanda. Vilka erfarenheter har man gjort och hur kan det påverka framtida konfliktlösning? I samtalet deltog även Karen Brouneus, forskare i freds – och konfliktforskning vid Uppsala universitet och Viola Furubjelke, generalsekreterare för Palmecentret.

Försoningsprocessen i Sydafrika innebar något helt annat än det som Europa gjorde med Nürnberg – rättegångarna. Detta var segermakternas tribunal. Man talade om att ”aldrig glömma”, att ingen förövare skulle få gå fri. Nelson Mandelas och ärkebiskop Desmond Tutus arbete med Sanning och försoningskommissionen innebar motsatsen. Istället för att åtala förbrytare togs brotten upp i en försoningskommission där syftet var att få fram sanningen snarare än att straffa. Målet var att återupprätta förtroendet och göra det möjligt att så småningom också förlåta. Slagordet var att ”Sanningen kommer att vara läkande”.

Peter Weiderud inledde med en scen från Sydafrika. Det var på årsdagen av den ökända Sharpville-massakern och han var inbjuden i sin egenskap som chef för kyrkornas världsråd för att bevittna när Desmond Tutu skulle lägga fram sanningskommissionens rapport.

I taxin på väg till ceremonin i Pretoria fick han sällskap av en annan vit man.

– Jag tog för givet att han hade haft en roll i kampen mot apartheidsystemet. Jag försökte samtala med honom, men han var fåordig och påtagligt stel.

De båda hamnade senare på samma rad vid ceremonin, längst fram i kyrkan. Desmond Tutu inledde presentationen. Efter en stund kallades den fåordige plötsligt upp till altaret tillsammans med en svart kvinna. Det visade sig att mannen i taxin var en f.d. polischef och haft det yttersta ansvaret för en massaker där kvinnans make dödats. Nu stod de där, mitt emot varandra, öga mot öga, offer och förbrytare.

– Att se dem omfamna varandra och gråta i varandras armar…, det var det starkaste som jag någonsin sett. Det visar på kraften i försoning när den går på djupet.

Peter Weiderud återkom flera gånger till att en genuin försoning måste gå både på bredden och på djupet och med hjälp av redskap som de politiska och juridiska strukturerna saknar. Det här insåg den djupt kristne förre presidenten Nelson Mandela och den politiskt drivne ärkebiskopen Desmond Tutu, som bröt marken för försoningstanken i Sydafrika.

Enbart politik eller juridik kan aldrig leda till försoning, konstaterade Peter Weiderud och tog FN: s mycket avancerade fredsplan för Cypern som ett talande exempel.

– Duktiga advokater jobbade i åratal och fann en balanserad teknisk lösning, grundad på den schweiziska modellen. Men eftersom processen bara förankrats hos samhällets toppar misslyckades det och ännu idag lever man i två stater med djup ömsesidig misstro.

Demokratin och de politiska strukturerna är till för att lösa sakfrågor i en konflikt. Men försoning handlar inte om sakfrågor, utan om relationen mellan de som i sin vardag ska genomföra lösningen. Det spelar ingen roll hur sofistikerade system vi erbjuder, betonade Peter Weiderud. Om det saknas förtroende går det ändå inte att komma framåt.

Detta är också en av anledningarna till att det civila samhället kommit att spela en så central roll när det gäller försoningsarbetet, inte minst kyrkor och kyrkoledare, menade Peter Weiderud.

– Politiken kan ge redskap för att stoppa en pågående konflikt eller återuppbygga infrastruktur som en konflikt raserat. Juridiken kan ge fredsavtal. Men att få människors hjärtan att öppnas mot varandra, kräver betydligt mer sofistikerade instrument.

Konflikter mellan ickestatliga aktörer

Viola Furubjelke, Palmecentrets generalsekreterare, pekade på det faktum att dagens konflikter skiljer sig radikalt från tidigare. Relativt få krig utspelas mellan olika stater och nationer. Istället har vi sett en ny typ av konflikter där icke-statliga aktörer spelar en central roll, ofta med religiösa och etniska inslag, vilket gör försoningsarbetet mer komplext.

– Det gör att konflikterna växer och gror även underifrån. Många som deltar har ofta av egen övertygelse gått in i konflikten, jämfört med när ett lands värnpliktsarmé befinner sig i ett krig. Bland t. ex Hizbollah och Hamas finns många på gräsrotsnivå som är mer militanta än deras ledare tänkt sig, vilket gör det svårt att avgöra när en konflikt verkligen är över.

Liksom Peter Weiderud betonar Viola Furubjelke att politikens roll är begränsad när det gäller att åstadkomma försoning. Konflikten måste stoppas på en hög nivå, i FN regi eller genom statlig medling. Men sedan finns ett stort utrymme för det civila samhället att fylla. Det handlar om att inleda en dialog och komma över skräcken för ”den andre”.

– Vi måste leva oss in i den andre partens situation, betonade hon och lyfte fram rollspel som ett instrument för att nå fram till försoning.

Viola Furubjelke menade också att ”kampen mot terrorismen” komplicerat försoningsfrågan. Framförallt på grund av dess hemlighetsmakeri och dolda agenda. Anklagelser formuleras inte tydligt och den som anses vara terrorist får sällan veta varför. Här är det viktigt att organisationerna i det civila samhället står emot och inte spelar med när schablonbilder och hemliga anklagelser läggs i vägen för en fungerande dialog, menade hon.

Hon var också kritisk mot den sekulära fundamentalism som kommit till ytan och syftade på den motvilja mot att diskutera med religiösa organisationer som skrämmer många i väst. Däremot avfärdade hon tanken på en ”Clash of civilisations”. Problemet är snarare att det finns ociviliserade personer och grupper på båda sidor som krockar med varandra och som är lika militanta och aggressiva för att få igenom sina krav.

– Den sekulära fundamentalism är av samma art som den religiösa. På samma sätt som vi ser med fasa på dem, ser de på den sekulära världen. Vi måste inse det ofrånkomliga i våra kulturer, betonade hon.

Viola Furubjelke och Peter Weiderud var eniga om att en försoningsprocess måste vara genuin om den ska vara framgångsrik. Där får inte finns någon dold agenda eller dolda egenintressen.

En central byggsten är förlåtelsen, menade Peter Weiderud.

– Förlåtelse kan inte påtvingas. Det är den drabbades privilegium att förlåta. Det är också viktigt att komma ihåg att förlåtelsen har både en individuell och en kollektiv dimension.

Han tog upp förre jordbruksministern Annika Åhnbergs ursäkt till samerna som ett exempel. När hon bad om förlåtelse för det förtryck som den svenska staten svarat för under århundraden var den inte förankrad kollektivt. Det var en ursäkt från Annika Åhnberg men inte från det politiska systemet. Ursäkten var sannolikt djup och uppriktig från hennes sida, men eftersom den inte förankrats i riksdagen har det heller inte skett någon uppföljning av det slag som skulle ha gjort en försoning möjlig.

– Jag träffade många samer som grät av lycka när ursäkten framfördes. Risken finns därför att besvikelsen och bitterheten på samisk sida växer i takt med att riksdagen släpar benen efter sig, menade Peter Weiderud.

Att återupprätta förtroende

Grundtanken med försoning är alltså att återupprätta förtroendet mellan människor, bland annat genom att få fram sanningen. Men den processen kan vara både svår och riskfylld. Det framgår inte minst av erfarenheterna från Rwanda, där en försoningsprocess pågår sedan ett antal år tillbaka.

Karen Brouneus, psykolog och doktorand i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet har gjort flera besök i Rwanda där hon bland annat djupintervjuat ett 60 – tal kvinnor som ställt upp och vittnat om övergrepp och förbrytelser. Hon problematiserade påståendet att sanningen alltid är läkande och hon var delvis kritisk mot retoriken om hur vittnenas berättelser ska bota den kollektiva smärtan.

– Det är de överlevande som hela tiden måste stå i centrum, vi får inte glömma det. Det är viktigt att de deltar i försoningen men också att de inte skadas i processen, konstaterade hon.

Ingen vet idag om det är läkande eller tvärtom riskfyllt att ställa sig upp inför kända och okända människor och berätta om övergrepp, våldtäkter och andra förbrytelser, menade Karen Brouneus. En risk från psykologiskt perspektiv är att den som berättar om en traumatisk upplevelse kan återuppleva det så starkt att traumat förvärras. Det här såg man exempel på i Sydafrika. En del upplevde det som läkande men andra blev ”re – traumatiserade”.

– Det här är en aspekt av försoningsprocesserna som vi måste våga öppna ögonen för. Vi måste fundera på vad vi gör i försoningsprocesserna egentligen och vad vi begär av de överlevande, menade Karen Brouneus.

Enligt Karen Brouneus har forskningen hittills framförallt handlat om hur beteenden och attityder hänger ihop med fredlig samvaro och hon menar att försoningsprocesserna framförallt influerats av religiösa och idealistiska argument, det mesta baserat på antaganden. Däremot har det forskats lite när det gäller hur enskilda människor upplever processerna och vilka konsekvenser det kan få för enskilda familjer och byar. Hon efterlyste mer empiri och forskning.

Folkmordet i Rwanda

Folkmordet i Rwanda och dess efterdyningar är unikt på flera sätt. Det inleddes den 6 april 1994 och har kallats världens snabbaste folkmord. Massakrerna pågick under drygt tre månader, men hade planerats noga. Offren slogs ihjäl med det som fanns till hands: yxor, spadar, machetes. Samtidigt stod omvärlden passiv och FN kallade hem soldater i stället för att skicka in förstärkningar. Först när två miljoner flydde landet reagerade omvärlden.

Förutom FN:s särskilda domstol, där ett 20 – tal personer hittills dömts för brott mot mänskligheten så har man infört en särskild form av folktribunaler – ”Gacaca” – i byarna. Man har återuppväckt den traditionella konfliktlösningsmekanismen som använts i århundraden för att lösa enklare konflikter mellan bymedlemmar men som nu alltså ska ta upp betydligt grövre förbrytelser. En byäldste leder processen.

Den försoningsprocess som nu startats är i hög grad toppstyrd, berättar Karen Brouneus. Den har beslutats högt upp men den genomförs framförallt i byarna.

– Rwanda har kallats de tusen kullarnas land och det är nu där på varje kulle, sida vid sida, som freden ska implementeras och försoningen genomföras, konstaterade hon.

Detta är inte helt enkelt eftersom det i varje by fortfarande råder ett läge som liknar det som rådde innan massmordet bröt ut. Misstänksamheten finns kvar, liksom relationen mellan majoriteten hutu och minoriteten tutsis.

Det gör att många av de överlevande, de som ska vittna, befinner sig i en säkerhetssituation som är allt annat än trygg. När Karen Brouneus besökte Rwanda i somras kom det som en chockerande insikt för henne.

– Jag trodde jag skulle vara förberedd eftersom jag jobbat som psykolog men det var jag tydligen inte. Särskilt kvinnorna lever i en fruktansvärd situation där de förväntas vittna om övergrepp och våldtäkter inför sin by men trakasseras redan innan de börjat vittna, ibland mitt i vittnesmålen och efteråt, berättade hon.

– De här kvinnorna kan plötsligt mitt under sitt vittnesmål få höra några i publiken viska: ”det var henne som vi våldtog”.

Det är lätt att säga att sanningen ska bota den kollektiva smärtan och att det är läkande att vittna. Men enligt Karen Brouneus måste vi ha mer forskning och empiri för att veta hur det påverkar de överlevande. Annars är risken att man sviker dem som man vill skydda. Hon återknöt här till vad Peter Weiderud berättat om samernas frustration.

– Det här såg man också i Sydafrika. De människor som berättade inför sanningskommissionen hade utlovats ekonomisk kompensation och när man inte fick detta i slutändan så blev det som ett nytt övergrepp. Man hade gett så mycket, gått med på att berätta om det fruktansvärda men motparten levde inte upp till det man lovat.

Kulturella skillnader

Hur ska man då förstå skillnaden mellan Nürnberg – rättegångarna och dagens försoningsprocesser ett 60 – tal år senare? Är det fråga om en ny trend eller handlar det om olika kulturers sätt att bearbeta det som skett, där Europa och Afrika förhåller sig olika? Frågan ställdes av Viola Furubjelke och panelen tycktes enig om att det handlar om både kultur och trend.

– När människor ska ges utrymme att mötas och vara sårbara tror jag att kulturen spelar en stor roll, konstaterade Peter Weiderud. Samtidigt är det tydligt att det är en trend, menade han.

Karen Brouneus betonade att man i Rwanda och Sydafrika också valt lite olika linjer. I Rwanda har man inte tagit efter Sydafrikas amnesti. Detta eftersom just straffriheten när det gäller etniskt våld som länge varit en självklarhet var tvunget att brytas. Istället ger man ett lägre straff för den som berättar sanningen. Strafflösheten när det gäller etniskt våld var tvunget att brytas.

Man kom också in på de pågående konflikterna i Irak och Libanon, där en försoning känns långt borta just nu. Peter Weiderud menade att ett av problemen är att man inte gått på djupet och sökt lösa konflikten utan i sin iver att hitta en snabb politisk lösning för maktdelning slarvat sig igenom den processen.

Karen Brouneus tog upp Moçambique som ett lyckat exempel, trots att man i första hand genomfört just en politisk maktdelningslösning. Man har i motsats till Rwanda och Sydafrika aldrig tagit några försoningsinitiativ från nationell nivå. Däremot har det på flera håll i Moçambique skett en spontan försoning på gräsrotsnivå. Enligt traditionell tro föreställer man sig att en mördare har kvar de döda på sina axlar, men genom en särskild ritual kan förövaren integreras i byn på nytt, och de döda försvinna från axlarna.

Med det exemplet knöts seminariet ihop. En försoningsprocess måste vara genuin och förändra människors sinnen. Den måste få ta tid. I slutändan blir det minnena och hur de förvaltas som avgör om försoningen blir lyckad eller inte.

Text: Martin Wicklin

Publiceringsdatum: 2006-10-30

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...