Skriv ut

Hur enad är EU:s biståndspolitik? Det blev en av de centrala frågeställningarna under Palmedagen som i år hölls i Uppsala. Europaparlamentarikern Göran Färm (S) och Peter Sörbom från EU-organet CONCORD deltog i seminariet om EU och utvecklingssamarbetet.

Göran Färm redogjorde för den nuvarande debatten inom EU angående biståndet. En långtidsbudget på sju år är på väg att arbetas fram där bistånd-, utvecklings- och näringspolitik påverkas. Man försöker komma överens om en gemensam linje för EU som ska motverka nationella särintressen bland medlemsländerna. Men i praktiken har EU:s biståndspolitik historiskt sett gynnat grannländer och potentiellt nya unionsmedlemmar och har kritiserats för att sakna fattigdomsfokus.

– EU har stora ambitioner i utrikespolitiken. Det är extremt känsliga frågor om nationell suveränitet och EU:s roll – hur mycket ska vi göra tillsammans eller inte”, konstaterade Färm.

Lissabonfördraget innebär att man nu ska föra en mer gemensam utrikespolitik och därmed har External Action Services, EU:s nyetablerade organ för utrikespolitiska frågor, bildats. Detta fördrag innefattar också biståndspolitik, grannskapspolitik och utvidgningspolitik. Olika kommisionärer inom organisationen ska syssla med olika frågor som ska bli en helhet inom utrikespolitiken. Färm insåg att detta kommer bli problematiskt.

– Denna nya administration ska tampas med hundraårig gammal inhemsk politik i medlemsländerna och de traditionella kolonistaterna ger möjligen inte upp detta frivilligt. Detta kommer bli en utmaning men är oerhört viktigt.

Agenda för förändring

Samtidigt pågår det en debatt inom EU om förbättringar för framtiden i form av en grön bok; Agenda för förändring. Denna utredning har tagits fram med hjälp av regeringar, parlament och det civila samhället i EU:s medlemsländer. Rapporten handlar i huvudsak om två saker. För det första att EU ska slå fast ett antal sektorer där man tycker att de ska koncentrera sig i biståndspolitiken som demokrati och mänskliga rättigheter. Enligt Färm bör stödet ges till att utveckla väl fungerande samhällsinstitutioner och det civila samhällets roll.

För det andra ska man fokusera på tillväxt för mänsklig utveckling. Med andra ord sociala frågor som hälsa i de länder som mottar biståndet och dessa länders företagsutveckling med hjälp av mikrokrediter och liknande. Hållbarhetsperspektivet anses också viktigt men i helhet ska biståndspolitiken fungera bättre än den hittills har gjort.

Peter Sörbom välkomnade rapporten:

– Det finns flera intressanta utvecklingstendenser i Agenda för förändring. EU har en stor tyngd som världens största bidragsgivare med 60 procent av det totala biståndet i världen. EU:s roll har förändrats anmärkningsvärt till en mer aktiv roll och man har sett en betydlig förändring de senaste tio åren, sa Sörbom.

Slutsatsen av Agenda för förändring blev att man föreslog en koncentration på de fattigaste i världen och att EU satsar för mycket på grannländer och i länder där man har egenintresse och inte till fattigdomsbekämpning.

De flesta fattiga bor i medelinkomstländer

De flesta fattiga människor bor inte i fattiga länder utan i medelinkomstländer som Indien och Kina. Dessa länder kan göra mycket själva då de har resurser och inte behöver förlita sig på bistånd, förklarade Färm.

Men vilka medel har EU att kunna ställa krav på sina medlemsländer om att vara samstämmiga?

– Det finns en paragraf som handlar om samstämmighet i europakonventionen men den har använts i mycket begränsad omfattning. Man kan dock se en positiv förändring i samstämmighetspolitiken då det finns numera kontaktpersoner på olika departement. Den politiska viljan är avgörande för att dessa politiska instrument ska användas, hävdade Peter Sörbom.

Göran Färm höll med Sörbom men tillade:

– Man ska nämna att Europaparlamentet har fått en ny starkare roll vilket gör att det blir en annan bredd på debatten. Frågor kommer upp på ett helt annat sätt vare sig det är jordbruk eller handel. Detta kunde tidigare göras i slutna rum men nu måste man komma ut med beslut tillsammans med europarlamentet som utsätter ministerrådet för kritiska frågor och debatt.

– Detta är dock en ny reform och nytt läge då den ekonomiska krisen inte har varit gynnsam för att sätta biståndspolitiken i fokus och samma gäller handelspolitiken. Det är snarare motsatsen att facken och inte bara företagen har blivit mer protektionistiska då de trappar upp kraven på utvecklingsländer som vill sälja sina varor till EU:s medlemsländer.

Inkonsekvensen i EU:s agerande och dess svårigheter i att samordna sitt agerande har lett till att det kan tyckas svårt att förvänta sig vad EU:s röst egentligen vill. Detta märktes som senast i frågan om EU:s deltagande i konflikten i Libyen där Frankrike och Italien tidigare stödde den sittande ledaren Khadaffi. Göran Färm menade på att det ligger en stor svårighet i att koordinera 27 medlemsländers olika agendor och att det i Afrika blivit svårt att göra gemensam roll för EU pga enskilda länders egenintressen. Peter Sörbom utvecklade:

– EU är den största och viktigaste handlingspartnern för Afrika. Säkerhetspolitik och migrationspolitik är viktigt vid sidan av biståndet och de olika områdena ska inte inverka negativt på varandra. Därför måste man följa upp politiken och bevaka den noga.

Detta gör CONCORD som är en samling av drygt 40 studieförbund som utbildar och informerar om EU:s utvecklingspolitik. De ger årligen ut en rapport som granskar volymintaget av bistånd och det visar sig att 0,3 % av BNP är vad som ges idag av medlemsländerna som är en bit under det mål på 0,7 % som EU nu har beslutat om att man ska uppnå.

Bistånd används till tveksamma insatser

– Tyskand, Italien och Spanien är stora syndare. Målet kommer först att nås om 35 år med nuvarande takt, berättar Sörbom och menar också att en annan oro är att bistånd används till tveksamma insatser som flyktingmottagning och för studentkostnader i andra EU-länder vilka belastar de enskilda ländernas biståndsbudget. Mest händer detta i de sydeuropeiska länderna enligt Sörbom.

En viktig poäng i Agenda för förändring är att EU ska dra åt samma håll och gärna koordinera mer på strategiska områden. Till exempel om mottagarländer skulle behöva vända sig till en biståndsorganisation istället för en enskild organisation i varje medlemsland skulle det ge bättre effekt på biståndet och underlätta för mottagarländerna.

– Men vi kämpar mot tunga egoistiska intressen som inte tagit till sig att vi ska ha en mer gemensam biståndspolitik,  konstaterade Färm.

Text: Sebastian Cavegård

Publiceringsdatum: 2011-12-07

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...