Skriv ut

- Pragvåren ökade starkt det politiska intresset. En huvudfråga var om kommunismen skulle kunna avvecklas. Med de orden inledde tidigare statsministern Ingvar Carlsson ett seminarium om Praginvasionen 40 år senare som ordnades av Palmecentret och ABF Stockholm. Carlsson startade seminariets andra panels diskussion, för vilken uppgiften var att svara på vilka konsekvenserna blev och vilka slutsatser som kan dras. Ett artikelreferat från seminariets första paneldiskussion "Ögonvittnen berättar" redovisas i en separat artikel.

– Jag arbetade vid den här tiden på Statsrådsberedningen hos statsminister Tage Erlander. Höstens valrörelse pågick redan, och jag befann mig i Tranås för ett möte. Den dagens partimöten omvandlades till solidaritetsmöten för Tjeckoslovakien. Det svenska politiska samhället samlades till en kraftfull reaktion. Hade Alexander Dubcek fått fortsätta, så skulle inte utvecklingen mot ett demokratiskt flerpartisystem ha gått att stoppa, fortsatte Ingvar Carlsson.

– Det fanns en skräck, en rädsla i kommunistländernas huvudstäder. Göran Skånsberg (se artikelreferatet ”40 år efter Praginvasionen”) nämnde Pragkuppen 1948, och den hade väldigt stor betydelse i sammanhanget. Inom socialdemokratin fanns det en stark misstro mot kommunismen. Pragkuppen bekräftade för oss att kommunismen måste bekämpas i varje debatt mellan socialdemokrater och kommunister, och inte minst inom fackföreningsrörelsen. Det svenska kommunistpartiet, SKP, förblev ett litet parti jämfört med sina motsvarigheter i Östeuropa, tillade Carlsson.

– Studentvänstern 68 på universiteten i Sverige var en märklig reaktion. Studenterna drev också radikala krav i Jugoslavien, och det uppkom kraftiga vänsterrevolutionära stämningar bland studenterna i Västeuropa. 68-rörelsen och Pragvåren måste ses i ett större sammanhang, men var enligt min mening två olika företeelser. Det restes krav på folkligt medinflytande, förändringar och demokratisering av samhällena.

Kraftmätning mellan socialdemokratin och kommunismen

I Sverige blev det en kraftmätning mellan socialdemokraterna och vpk. Partiledaren C-H Hermansson ville efter danskt föredöme utveckla vpk till ett socialistiskt vänsterparti och appelerade till radikala ungdomar. Socialdemokraterna beskrevs som ”alltför borgerliga”.

– Men i själva verket misskrediterades de många bokstavskommunistiska grupperna som bekämpade varandra. På universiteteten tog de konservativa över. Efter en tid blev det tyst om 68-rörelsen och den ebbade ut. Valet 1968 var Tage Erlanders sista som partiledare, och socialdemokraterna fick mera än 50 % av rösterna. Vpk gjorde ett av sina sämsta val någonsin. Det som hände i Tjeckoslovakien hade effekter på det svenska valet, men det är svårt att säga hur mycket. Som Richard Swartz skriver i dagens Svenska Dagbladet (21.8.08) var det början på slutet för den östeuropeiska kommunismen, ansåg Ingvar Carlsson.

Bo Hammar, tidigare partisekreterare i vpk, som senare konverterat till att bli socialdemokrat, sa att han blev uppringd av partiledaren C-H Hermansson 21 augusti 1968 på morgonen, och att de bägge var ”chockerade”. Senare på kvällen ordnade vpk och dess ungdomsförbund en demonstation framför den tjeckoslovakiska ambassaden för att visa sitt stöd.

– Vi hade haft bra opinionssiffror tidigare på sommaren, men fick bara 3 % i valet. Kommunismen misskrediterades, och det drabbade även vpk negativt.

– Vi engagerade oss mot kriget i Vietnam, i den antiimperialistiska kampen och för reformpolitiken i Prag. Det senare gjorde inte alla på vänsterkanten. Det fanns de som talade om revisionisterna i Prag, till vilka Dubcek ansågs höra, berättade Bo Hammar.

– Men för oss var chocken oerhörd efter inmarschen. Inget kommunistparti hade så stor folklig förankring som det tjeckoslovakiska kommunistpartiet våren och sommaren 1968. I Moskva hade partiet förlorat sin ledande roll, i Prag hade det i stället intagit den rollen. Första maj i Prag hade varit en stor folkfest, och det cirkulerade en anekdot om att Leonid Breznjev skulle ha sagt, att så populär som Dubcek är så kan han inte vara kommunist.

Pragvåren handlade inte om att införa en kapitalistisk ekonomi. Pragvårens ekonomiske teoretiker Ota Cik gav ut en bok ”Plan och marknad”, i vilken han i korthet föreslog att marknadsinslagen i planekonomin skulle förstärkas. En opinionsundersökning i Tjeckoslovakien försommaren 1989 gav vid handen att 89 % ville fortsätta på den inslagna socialisitiska vägen, medan 5 % ville ha kapitalism.

Dubcek bäddade för Gorbatjov

Alexander Dubcek bäddade för Michail Gorbatjov ett par decennier senare och slutet på Sovjetsystemet.

– Då var alla reformmöjligheter redan uttömda. Efter den 21 augusti 1968 var allting för sent. Warszawapakten gjorde slut på möjligheten att handla.

– 21 år senare 1989 varnade Gorbatjov Honecker som ville använda mera hårdföra metoder mot demonstranterna i DDR, vilket ledde till att Berlinmuren öppnades. Även Gorbatjov insåg då att det var för sent och inte gick att reformera systemet. Gorbatjov hade tidigare trott på att det skulle gå att förvandla Sovjetunionen till en demokrati, och även reformera kommunistpartiet. Under Pragvåren fanns ännu den möjligheten, inte senare, värderade Bo Hammar.

Kajsa Borgnäs, ordförande för Sveriges s-studenter, kopplade till vänsterns historia.

– På 90-talet lärde man sig i skolan att socialism var någonting fult, och det gjordes ingen åtskillnad mellan socialism med och utan mänskligt ansikte. Om högern varit duktiga på att beskriva Sovjetunionen och Pragvåren hade detta kunnat stärka kapitalismen.

– Men vänstern kunde använda Pragvåren, visa på att Sovjetkommunismen inte var något föredöme och att det fanns en annan modell som inte var kapitalism. Socialism med mänskligt ansikte visade på att det fanns ett utrymme att ställa krav mot kapitalismen. Och det var ordning och reda på socialdemokratin. Det var till viss del bra för vänsterns idéutveckling

Den akademiska och intellektuella vänstern lämnade Moskva bakom sig.

Samtalsledaren Björn von Sydow, riksdagsman och tidigare talman, reflekterade sedan över frågan om konsekvenserna för Sverige på 70-talet.

– Idéutvecklingen då innebar en stark radikalisering. Ide´- och värderingsutvecklingen inom socialdemokratin kom att handla om löntagarfondsdebatten, ökning av det offentligas åtaganden med mera. Kommunismen tog slut som vitalt och möjligt alternativ. Hur påverkades egentligen det svenska värderingsklimatet?

– Utvecklingen på vänsterkanten tog sin utgångspunkt i Vietnamkriget och den antiimperialistiska rörelsen. Kommunismen hade misskrediterats. Det fördes ingen diskussion om Sovjetunionen som ett alternativ. Däremot hänvisades det till reformkommunismen i Tjeckoslovakien och eurokommunismen främst i Italien med dess kommunistparti som leddes av Berlinguer. Olof Palme bidrog i sammanhanget med politisk förnyelse och stora insatser omkring 1975. Pragvåren hade väckt drömmar. Och det fördes en mera avspänd dialog mellan socialdemokrater och reformkommunister, svarade Bo Hammar.

Ingvar Carlsson sade sig vara besviken med 70-talet . – Förhoppningar hade skapats genom den intellektuella debatten och nya idéer, men förhoppningarna grusades. Sverige som land var välskött och hade medvind. Regeringskriserna dröjde till slutet av decenniet, då kontrollen över ekonomin tappades för första gången. Det blev en baksmälla som omfattade mera än alla värderingar. Det uppstod en ideologisk vilsenhet.

Icke-våldslinjen

Sedan frågade Björn von Sydow hur viktigt det var med icke-våldslinjen och om den var framgångsrik. Von Sydow beskrev att Prag valde icke-våldet. Polska Solidaritet balanserade. Icke-våldet var något nytt och en betydelsefull erfarenhet. På 50-talet hade vi upproret i Östberlin 1953, oroligheterna i Polen och Ungernrevolten 1956 som slogs ned med brutala militära medel.

– Som redan har sagts var Prag början till slutet som kom med Gorbatjov 1989, och han var påverkad av Praghändelserna 1968. Gorbatjov är inte populär i Ryssland, men i historiens ljus en av nyckelpersonerna som bidrog till att vi inte fick ett tredje världskrig, svarade Ingvar Carlsson.

– I stället fick vi en fredlig avveckling av kommunistsystemet. Gorbatjov och Willy Brandt är två viktiga namn i sammanhanget. Brandt skapade med sin öst- och avspänningspolitik nya förutsättningar i Moskva. Och Prag 68 hade sin inverkan. 1989 gick det snabbt. Berlinmuren öppnades, och det fanns ingen erfarenhet till vägledning. Folk var utleda på allt som hade med kommunismen att göra, och det spillde över på oss socialdemokrater. När vi kom med våra röda fanor fick vi inget stöd i Östeuropa.

Bo Hammar instämde i att Gorbatjov var påverkad av Palme, Brandt och Kreisky och deras avspänningspolitik, som visat honom att det fanns andra krafter i väst.

– Och det fanns också folk med reforminställning inom det sovjetiska kommunistpartiet. Det fanns inget alternativ till icke-våldet, eftersom man inte kunde försvara sig. De följande 20 åren var inte framgångsrika. Människor sattes i fängelse och förtrycktes. Under Gustav Husaks tid i ledningen uteslöts 500 000 personer ur tjeckoslovakiska kommunistpartiet, sade Bo Hammar.

Kajsa Borgnäs menade att man inte kan veta om utvecklingen hade kunnat förhindras. Icke-våldet valdes som en pragmatisk väg, och det innebar en propagandaseger för den tjeckoslovakiska vänstern att inte gripa till vapen.

Björn von Sydow frågade hur panelen bedömer USAs förhållningssätt i Europa och icke-våldet som en möjlighet idag.

Kajsa Borgnäs väckte tanken om USAs roll skulle kunna bli att försvara en kapitalism med mänskligt ansikte med en annan president.

Bo Hammar underströk att det inte är någon lycklig utveckling att omringa Ryssland militärt, vilket också Gorbatjov sagt.

– Det var häpnadsväckande mycket Gorbatjov gick med på 1990. Tysklands återförening, och det återförenade Tysklands medlemskap i Nato. Tyskland förbundskansler Helmuth Kohl med flera lovade då att Nato inte skulle expandera mera österut.

– Men Nato-expansionen gäller inte längre bara andra länder i Östeuropa, utan gamla Sovjetunionen, och inte bara de baltiska länderna, utan även Georgien och andra. Det är förståeligt att Moskva känner nervositet och oro över denna utveckling. Jag känner mig livrädd för den politik USA för och konsekvenserna av denna.

Ingvar Carlsson ansåg också att nervositeten i Ryssland är förståelig, och hänvisade till Ebba Sävborgs aktuella artikel i Svenska Dagbladet (20.8.08). – Vi måste sträva efter fredlig samlevnad i Europa med respekt för de mänskliga rättigheterna. EU har inte lyckats enas kring en gemensam politik. Det visar Tysklands och Frankrikes hållningar i fråga om Irakkriget. Samtalsklimatet i Europa har kraftigt försämrats. Och det leder till försämringar, och hela skulden kan inte läggas på Ryssland.

En tredje väg?

En person i publiken frågade vad det blivit av diskussionen om den s k tredje vägen som livligt fördes åren efter Praginvasionen. I stället för blandekonomi med mer jämlik fördelning har den hårdföra kapitalistiska chockterapin initierad från USA skapat mycket stora klyftor i Östeuropa som kraftigt drabbat vanliga löntagare och pensionärer.

Olof Palmes ”Gemensam säkerhet”, att säkerhet inte kan vinnas på bekostnad utan bara i samarbete med motståndaren, är ett närmast förhånat begrepp på t ex den borgerliga Stockholmspressens ledarsidor, ansåg utfrågaren.

Ingvar Carlsson menade att tredje vägen-diskussionen ursprungligen handlade om de grundläggande skillnaderna mellan socialdemokratin och kommunismen som diskuterats sedan 1917.

– Socialdemokratin valde demokratins väg. Diskussionen här gäller om det finns en annan väg än USAs. Det stora problemet är att Europa inte har visat förmåga att ha en gemensam uppfattning om vår egen framtid. Europa måste ta sig samman, hitta en egen väg och formulera en tredje väg, eller kalla den Europas väg.

– Nuvarande ledning i USA har inte förstått konsekvenserna av sina politiska beslut. 1968 med diktaturer hade utvecklingen kunnat gå mot ett tredje världskrig, och något alternativ till icke-våldet fanns inte. Våldsanvändning i Tjeckoslovakien skulle inte ha stannat där, utan spritt sig till hela Östeuropa, anförde Carlsson.

Bo Hammar påstod sig inte veta vad en tredje väg skulle kunna innebära idag.

– Och vi kommer aldrig att få veta om historien hade kunnat ta en annan riktning, med en stark tredje väg mellan kapitalismen – för vilken USAs krig i Vietnam var en avskräckande symbol – och Moskvakommunismen.

Ingvar Carlsson sa att olikheterna är större än likheterna vid en jämförelse mellan situationerna i Tjeckoslovakien 1968 och Georgien 2008. Konflikterna i Georgiens utbrytarprovinser berör primärt nationella gränsdragningar i efterdyningarna av sovjetryska imperiets sönderfall. I Tjeckoslovakien handlade det om möjligheten till ökad frihet och en annan socialistisk väg än den som stakats ut i Kreml.

– Jag tror på dialog, inte på isolering. Även i Irak med flera ställen måste man tala med varandra. FN har ett legalt våldsmonopol i dagens värld, enligt FN-stadgan, efter beslut i säkerhetsrådet. Men man kan inte lasta alla problem på FN. EU måste ta ett större ansvar. Vi får inte kompromissa om de mänskliga rättigheterna. Olof Palmes idéer om gemensam säkerhet är fortfarande viktiga för att förhindra krig. Och det gäller fortfarande att vi måste undvika ett kärnvapenkrig, avslutade Carlsson.

Allra sist erinrade Björn von Sydow om att presidentvalet i november i USA är ett viktigt val som också kommer att handla om valet mellan icke-våld och militärt våld.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2008-08-29

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...