Skriv ut

I dag tillkännagavs att Europarådets nyinstiftade Raoul Wallenberg-pris går till Elmas Arus. Elmas Arus är ordförande för organisationen Zero Discrimination Association, som är en av Palmecentrets samarbetspartners i Turkiet. Zero Discrimination Association är en av de främsta rösterna för romers rättigheter i Turkiet.

Elmas Arus. Foto: Ylva SäfvelinElmas Arus började engagera sig för romers rättigheter på universitetet då hon tillsammans med en grupp andra studenter och frivilliga spelade in dokumentärfilmen Buçuk (turkiska för ”hälften”). Filmen fick stor uppmärksamhet i Turkiet och används i dag som studiematerial inom statliga institutioner för att förebygga diskriminering mot romer och de som lever som romer (dessa andra grupper är lom-, dom- och abdalfolken). Det var 2009, i samband med arbetet med filmen, som Elmas Arus bildade Zero Discrimination Association, en dialoggrupp med representanter från romska organisationer och företrädare från departement och myndigheter. Målet var att stärka romers och de som lever som romers rättigheter i Turkiet.

– Vi såg att det fanns en stor önskan om att hitta lösningar, både från regeringens håll och från oberoende organisationer. Samtidigt såg vi att det inte fanns någon ömsesidig tilltro mellan dessa. Där skulle vi fungera som en brygga, säger Elmas Arus.

Elmas Arus växte upp i ett slutet och traditionellt samhälle. I hennes omgivning ansågs det att flickor skulle stanna hemma, hjälpa till med hushållet och ta hand om sina syskon. Men hon hade en pappa som lärde henne att läsa och skriva hemma. Och efter att hon hade tjatat på honom gick han till slut med på att låta henne gå i skolan, på distans.

– Jag är en av få flickor från min omgivning som har fått chansen att studera. Jag tog ett första steg och efter det har fler och fler också fått den möjligheten. I dag är det inte alls ovanligt att romska flickor har en gymnasieutbildning.

Hennes familj bodde först på landsbygden och flyttade sedan till Istanbul. Där var diskrimineringen av romer och de som lever som romer ännu värre än på landsbygden.

– I Istanbul hade vi ingen möjlighet att försörja oss på de traditionella yrken som romer ofta arbetar med, till exempel hantverk. I stället fick vi ta arbeten som majoritetsbefolkningen inte ville ha. Det blev nu tydligt att det fanns en skillnad mellan Vi och De. Vi var zigenare.

Elmas Arus enda chans att upprätthålla kontakt med samhället var genom skolan. Men hennes skolgång blev snart ifrågasatt. När hon var tolv år började hennes familj att förbereda henne för giftermål, någonting som hon starkt motsatte sig.

– Det var ett väldigt svårt val för både mig och min familj. Hur skulle de förklara för den egna gruppen att jag inte ville gifta mig? Enligt traditionen skulle jag skaffa barn och sköta hushållet. Men då skulle jag inte ha haft någon möjlighet att bli en del av samhället. Varje gång jag såg min mamma såg jag min egen framtid. Och det var inte den framtiden jag önskade mig.

Elmas Arus gick vidare till gymnasium och sedan universitet. Det var där som hon började att kämpa mot den diskriminering som hon, hennes familj och andra romer utsattes för. Den kampen förde hon både genom filmen Buçuk och organisationen Zero Discrimination Association. Arbetet inom organisationen ledde till att offentliga institutioner och myndigheter blev mer medvetna om diskrimineringen av romer och de som lever som romer, samtidigt som de romska organisationerna stärktes av att de kunde påverka den politiska processen, berättar Elmas Arus.

– Det är första gången i Turkiets historia som oberoende organisationer och offentliga institutioner har varit så här sammanlänkade och på ett systematiskt sätt har arbetat tillsammans för en samhällsfråga. Om det tidigare har skett framsteg när det gäller diskriminering av romer och de som lever som romer har det berott på att enskilda personer har drivit på för det, som en minister med ett engagemang för frågan. Men sedan har utvecklingen stannat upp när den personen har lämnat sin post.  Det hela har präglats av godtycke, säger hon.

Som ordförande för Zero Discrimination Association har Elmas Arus mötts av hårt motstånd, både i offentligheten, av statliga organisationer och av oberoende organisationer.

– Att vara en del av ett romskt samhälle, kvinna och dessutom ung har varit faktorer som förhindrat mitt arbete en hel del. I de här sammanhangen är det fortfarande väldigt vanligt att det är äldre män som styr. Bara det att jag är mig själv ses av vissa som ett problem, men jag har delvis lyckats få acceptans för den jag är, säger hon.

Trots motståndet har hon fortsatt sitt arbete, och det har gett resultat. Som en konsekvens av dialogen mellan stat och romska organisationer bestämde arbets- och socialministern i Turkiet 2012 att 1500 arbetstillfällen varje år skulle öronmärkas till romska arbetssökande. Det året fick 1300-1400 arbete genom satsningen, och 2013 beräknas målet på 1500 kunna nås. Elmas Arus berättar att de här framstegen har haft betydelse, inte bara för regeringspartiet, utan för hur alla politiska partier i Turkiet ser på diskrimineringen av romer och de som lever som romer.

– För att detta arbete ska kunna vara långsiktigt krävs det att det inte bara blir den här regeringens politik, utan att det sker en bredare uppslutning från oppositionen bakom de här satsningarna. Det är också viktigt att det inte bara blir en åtgärd för en specifik grupp, utan att det ses som en generell strategi för att motverka all sorts diskriminering, där romer är en av flera utsatta grupper, säger hon.

Text: Mattias Holmlund

Foto: Ylva Säfvelin

Publiceringsdatum: 2013-12-03

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...