Skriv ut

Ukraina befinner sig i regeringskris sedan ministrar från president Viktor Justjenkos parti Vårt Ukraina lämnat regeringen. Premiärminister Julia Timosjenko har därefter 30 dagar på sig att försöka bilda en ny koalitionsregering tillsammans med det proryska Regionernas parti som leds av Viktor Janukovitj, orangea revolutionens huvudfiende från den våldsamma striden 2004.

Om försöket lyckas skulle en ny mesallians mellan Timosjenko och Janukovitj bekräfta att den orangea revolutionen definitivt är död. Mycket talar dock för ett misslyckande, och ett sådant kommer att tvinga fram ett nyval till parlamentet. Uppladdning pågår redan också inför nästa presidentval om drygt ett år, i vilket alla tre nämnda huvudkandidater väntas ställa upp.

Orangea revolutionen var en mäktig oppositionskoalition som uppstod sedan Janukovitj efter uppenbarligt valfusk segrat i presidentvalet hösten 2004.  Oppositionen stöddes av breda folkmassor och imponerande stora demonstrationer i huvudstaden Kiev. Opinionstrycket och en juridisk prövning tvingade fram ett omval, och i detta val som ordnades annandag jul samma år vann motkandidaten Justjenko och utsågs därefter till landets president. Justjenko hade tidigare förgiftats och fått sitt ansikte vanställt med stor sannolikhet efter agerande från säkerhetstjänsthåll.

Viktor Justjenko har hållit en mera provästlig profil, och orangea revolutionen stöddes från början av presidentpartiet Vårt Ukraina, Timosjenkos block och socialistpartiet under ledning av Alexander Moroz, ett parti som efter senaste valet inte längre är representerat i parlamentet.

Justjenko på kollisionskurs med sina gamla partner

Utlösande orsak till regeringskrisen har varit kriget i Georgien. Justjenko stödde sin georgiske kollega Micheil Saaksvijli, medan Timosjenko höll sig avvaktande och tyst.

I parlamentet har Timosjenkos block gått ihop med Regionernas parti och röstat igenom lagar som inskränker presidentens maktbefogenheter. Den politiska krisen belyses av att 300 lagförslag blockerats och inte kunnat lotsas igenom parlamentet.

Justjenko har blivit allt mera impopulär därför att han inte anses ”leverera”. Högst 10 procent av ukrainarna påstås numera aktivt stödja honom.  Inte heller har han något majoritetsstöd för sin linje att Ukraina borde bli medlem i Nato. Timosjenko och hennes block har svängt i denna fråga i mera Rysslandsförstående riktning. Till detta ska läggas Regionernas partis kompakta Natomotstånd.

Vid en säkerhetspolitisk konferens helt nyligen i Kiev sa Oleg Rybachuk, förre chefen för president Justjenkos kansli: – Ukrainska folkets stöd för Natomedlemskap har ökat. Mot detta hävdade under samma konferens professor Oleksandr Potekhin, chef för en oberoende säkerhetspolitisk tankesmedja och rådgivare till Timosjenkoblocket: – Det går inte att ta något avgörande ukrainskt säkerhetspolitiskt beslut som inte tar hänsyn till Rysslands inställning. Vi är helt enkelt alltför mycket beroende av Ryssland, och helt beroende på energisidan.

EU okontroversiellt, Nato en het potatis

Samtidigt med konferensen besökte Justjenko Bryssel för möte med bland andra EU-kommissionens ordförande José Barroso och nuvarande ordförandelandet Frankrikes president Nicholas Sarkozy. De var överens om att fortsätta dialogen med målet att närma Ukraina till EU och att därigenom ”europeisera Ukraina”.

Nyligen hölls ett toppmöte mellan EU och Ukraina. Ännu så länge är de konkreta resultaten av mötena med EU blygsamma. Ukraina står mycket långt från att uppfylla de tre s k Köpenhamnskriterierna för medlemskap EU, nämligen kraven på demokrati, fungerande marknadsekonomi och anpassning till EUs regelverk och institutioner. Inte minst är den utbredda korruptionen i landet ett stort problem.

Det har hittills handlat om att dialogen ska fortsätta, att Ukrainas ”europeiska identitet” har erkänts, att landet ska kunna få ett associeringsavtal med EU ungefär som Serbien lockats med och att ukrainarna förutskickas visumfrihet för att kunna resa till EU-länder. Att EU-medborgare inte behöver visum för att besöka Ukraina, medan ukrainska medborgare behöver det för besök i motsatt riktning har upplevts som att man diskrimineras som en slags ”andra klassens människor”.

60-70 procent av ukrainarna bedöms stödja ett EU-medlemskap, men den siffran kan raskt minska om inte ukrainarna skulle komma att uppleva några påtagliga fördelar av kontakterna med EU. De förväntar sig att EU ska ”leverera”.

Sverige och Polen har lagt fram ett gemensamt förslag om ”östra partnerskapet” som syftar till att stödja och utjämna villkoren mellan EU-länder, inklusive de nyaste medlemmarna, och de närmaste, utanförliggande grannstaterna som Ukraina. På en fråga om hur detta initiativ mottagits i Ukraina gav Ihor Dolgov, chef för internationella avdelningen på presidentens kansli, ett artigt positivt, men långt ifrån  översvallande entusiastiskt svar. Mellan raderna kunde man ana att Dolgov förväntar sig en betydligt längre gående konkretisering av initiativet.

Förhållandet till Ryssland huvudfrågan

Tillväxten har under senare år varit hög i Ukraina, vars ekonomi tidigare utmärkts av avancerad högteknologi och att vara kornboden i Sovjetunionen. Den officiella arbetslösheten är låg, under två procent. Det stora ekonomiska problemet är den höga inflationen, mycket på grund av att den ryska energin inte längre betingar ”kamratpriser”, utan på kort tid anpassats till världsmarknadsnivå.

Dessutom är osäkerheten i de ryska energileverenserna ett problem som i praktiken även beskär det självständiga politiska manöverutrymmet. Ukraina med en befolkning på 48 miljoner har en rysk befolkning på cirka 10 miljoner. Östra Ukraina är till största delen befolkad av ryssar.

Ukraina är kanske det land som starkast påverkats av kriget i Georgien. Det har upprört åtskilliga ukrainare. På konferensen vittnade officiella georgiska företrädare om ockupation, grov förstörelse och övervåld som de ryska trupperna tillämpat under sin framfart. Många ukrainska och andra röster höjdes därefter för att det nu gäller att visa ”solidaritet” med de drabbade georgierna.

Det har talats om att omförhandla den ryska flottans närvaro i Sevastopol i Krim på ukrainskt territorium. Men för detta gäller ett avtal till år 2017 som parterna undertecknat, och förändringar i detta motsätter sig Ryssland mycket bestämt. Den delade opinionen både bland folket och politikerna innebär sannolikt att Ukraina tvingas till försiktighet i sitt agerande för att inte provocera sin mäktige granne i öster alltför mycket.

Ryssland tycker redan att Natoutvidgningen österut gått alldeles för lång – vilket förstärkts av den nya, planerade utplaceringen av amerikanskt missilförsvar i Polen och Tjeckien – och räds traditionellt utifrån sina dåliga historiska erfarenheter  en inringning av en fientlig västlig allians. Tidigare sa Ryssland absolut nej till att någon tidigare sovjetrepublik skulle kunna bli medlem i Nato.

Ryssland hade emellertid inte något att säga till om när de baltiska länderna blev medlemmar. Ett ekonomiskt och militärt stärkt Ryssland har nu sagt att gränserna för Nato-utvidgningen måste dras definitivt, och ännu bestämdare sagt nej till utsikterna av Georgiens och Ukrainas medlemskap.

Ryske presidenten Dmitrij Medvedev har för sin del nyligen slagit fast att Ryssland har ”privilegierade intressen” i Rysslands nära utland, däribland Ukraina. I Ryssland betraktas i allmänhet inte heller Ukraina som ”utlandet”, inte ens efter sovjettiden. Ukraina har stor strategisk och säkerhetspolitisk betydelse, och Ryssland kommer därför att hårdnackat motsätta sig varje försök att knyta Ukraina närmare den västliga militäralliansen. Det enda som skulle kunna ändra detta förhållande är om relationen mellan Ryssland och Nato, som kraftigt försämrats under senare tid, avsevärt skulle förbättras i en framtid.

Sveriges och Ukrainas bilaterala förhållanden

Sverige erkände tidigt det självständiga Ukraina som uppstod 1 december 1991. Sedan har Sverige sagt sig på olika sätt och områden vilja stödja befästandet av ett självständigt Ukraina.

Sverige kan göra mycket litet åt den stormaktsdragkamp som pågår om Ukrainas placering i den säkerhetspolitiska arkitekturen. Däremot finns det områden inom vilka Sverige har en stor kompetens . Till dessa hör demokrati- och folkrörelsebistånd på partnerskapsbasis

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2008-09-19

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...