Skriv ut

Maria Söderberg, fotograf och journalist, har sedan 1997 gjort närmare fyrtio resor i Vitryssland. Under oktober-november 2008 gjorde hon sin senaste resa. I form av en dagbok berättas om en resa mellan renoveringsiver, beslagtagen film och gruvarbetarsorg över att livet blir så kort.

Dagbok:

28 oktober 2008. Tågresa till Minsk med getter och hett te

29 oktober 2008. Med en gröngul Renault till Barysau

30 oktober 2008. Svetlogorsk

31 oktober 2008. Pinsk

1 november 2009. Saligorsk

2 november 2009. Dimma. Fortfarande i Saligorsk

Fortfarande den 2 november 2009. Flygplatsen Riga

28 oktober 2008. Tågresa till Minsk med getter och hett te

Kvart över fyra på morgonen stannar tåget, gnisslande inbromsning. Vitebsk. Målaren Mark Chagalls hemstad. Jag föreställde mig hur några getter nu skulle flyga med oss på den resterande resan till Minsk, kanske ett bröllopspar? Här vilar en turistisk besöksdröm för Belarus. Men knappast något görs från landets myndigheter för att lyfta fram den berömde målaren. Däremot har man inrättat en slavisk festival och arrangerar musikevenemang från enorm en utomhusscen.

En kopp brottsligt hett te serveras för 1,50 svenska kronor i glas med en vacker mugghållare, min tunga nära skinnflås.

Efter det trista regnet i Sankt Petersburg är det underbart se solen när vi i maklig takt närmar oss Minsk. I det glassiga magasinet ”where Minsk” visas mode och husdjur. I en notis meddelas att vi närmar oss vargens tid, perioden kring första advent. Kvinnorna samlades förr i tiden för att spinna och väva och männen gjorde trätunnor och ylleskor. Den sista november skulle flickorna gissa vem som skulle bli deras framtida man, men bröllop var absolut inte att tänka på. Det här var tiden för vargarnas bröllop och i flock sökte de sig till byarna för att hitta ett byte. Nafsande, med blottade tänder. Parallellen finns där:

Flickorna (större delen av befolkningen) önskar en hoppfull framtid, vargen (makten) skapar rädsla och återhållsamhet. Aldrig har den nuvarande makten haft ett så starkt mandat. Valet för en månad sedan kunde bara sluta på ett sätt.

Tänker på mina ryska vänner som undrar hur det står till i Belarus. Deras information präglas främst av idén om ett stabilt land. Georgij Zazulin, tidigare narkotikapolischef i Sankt Petersburg, har ägnat trettio år av sitt liv för att bekämpa narkotikan. Nu arbetar han med utbildning på filosofiska fakulteten på universitetet.

”I en vetenskaplig studie kunde man jämföra hur många ungdomar som testat olagliga droger. I Leningrad län var det 22 procent och i Brest län sju procent. Det är alltså tre gånger fler som prövat narkotika i Ryssland jämfört med Belarus. Varför är det så? Det är viktigt att ta reda på.”

Den unge studenten som jag delat kupé med vaknar. Hur kunde han sova tretton timmar i streck?

Text: Maria Söderberg

 

29 oktober 2008. Med en gröngul Renault till Barysau

Natasha har köpt en liten Renualt i Litauen. Det är billigare köpa bil där jämfört med Minsk, trots tullavgifter. Vi stannar till vid ett köpcentrum i Zhodino. Kaffe och bulle för åtta svenska kronor. I parken intill ligger en man framför bänken i fosterställning och en annan sitter på en bänk bredvid halvböjd med huvudet i sitt knä. En halvliter vodka av gott märke kostar 18 svenska kronor.

Tretton procent av statens inkomster kommer från försäljning av alkohol.

I TV lugnar presidenten folket med att Belarus är väl rustad inför en ekonomisk kris (till skillnad från väst). Det sedvanliga morrandet mot Ryssland inför vinterkylan har inletts. Gasprom får kritik för att de tar ut för höga avgifter i Belarus, de uppför sig som ”riktiga kapitalister”. Kameran sveper över presidentens skrivbord där fotot av den femårige sonen tydligt syns i bild (mamman är inte ”offentliggjord”. En av mina vänner blir oerhört upprörd över denna förljugenhet från statliga media: Varför ställer de inte frågor? Ingen som säger något?!) I slutet av januari brukar avtalsbråken om gas och olja kulminera, för att sedan efter några hetsiga veckor lägga sig och allt blir – som förr.

Träffar Tanja som tidigare medverkat i en rapport om människohandel (publicerad på denna hemsida, klicka här så kan du läsa). Nu bor hon i ett litet trähus som hennes pojkvän hyr med sin snart treåriga dotter. Han arbetar i Minsk och är hemma på helgerna. Hon har inget arbete. Vardagen vacklar för Tanja, det är ont om pengar och svårt att hitta sysselsättning för henne och dottern. På kvällen är det mörkt kring huset och räddningen heter TV. I köket står tre stora glasbehållare, här bryggs vin.

Det är så roligt lyssna på henne; om dotterns alla framsteg, om husägarens katt som hon lovat ta hand om – men som bits och är lynnig – och om hennes plan att hitta ett arbete. Hon räknar med att hon kan städa någonstans, bara hon får in dottern på daghem. För tre år sedan tvingades hon till prostitution i Moskva under en period av två veckor. Hon flydde och fick hjälp vid hemkomsten av kvinnoföreningen Pravincia.

Text: Maria Söderberg

 

30 oktober 2008. Svetlogorsk

Irinas man blev skadad i bröstkorgen när han arbetade på ett bygge i Sankt Petersburg. Han föll tre våningar från en ställning. Hans arbetskamrater ringde efter ambulans och en läkare konstaterade att han skadat flera revben.

”Men läkaren sa han att varken han eller ambulansen kunde hjälpa, han saknade nödvändiga papper och försäkring”.

Så småningom lyckades han ta sig hem med tåg och blev inlagd på sjukhus i Gomel.

”Det var hemskt, det finns inga rättigheter”, säger Irina och är glad att han hittat ett annat byggjobb i Minsk.

För åtta år sedan träffade jag Dmitri Dimenkov på en parkbänk. Han missbrukade heroin och var smittad av hiv. Nu tänkte jag försöka träffa honom, men framför allt hans mamma Valentina vars berättelse som anhörig drabbade mig. Men Valentina är bortrest och Dmitri, visar det, dog för åtta dagar sedan. I all stillhet, hemma i lägenheten på andra våningen.

Alla renoverar sina lägenheter! Plötsligt inser jag att det är ett tecken i tiden: Irina, Tanja och Natasha diskuterar väggar, tapeter, nya dörrar. Det är mycket som förändrats i de små städerna de senaste åren. Nya vägar, nya byggnader och restaurering av gamla byggnader. Det finns mer pengar i omlopp, levnadsstandarden för medelklassen har ökat.

Text: Maria Söderberg

31 oktober 2008. Pinsk

Det är elva år sedan jag första gången skrev om Viktor Jarushuk. Nu träffas vi i parken och vandrar sakta förbi monument från andra världskriget. Vi betraktar området där floden Pina och Pripjat möts, det är ovanligt varmt för att vara en sen dag i oktober. Dagen innan har polisen gripit Viktor när han bevakade en mindre demonstration på Kirovtorget. Han arbetar numera för Belsat, den polska TV-kanalen som sänder över Belarus. Tidigare var han engagerad i stadspolitiken, aktiv inom ett av de socialdemokratiska partierna och även en period deltidsanställd på helsingforskommittén, BHC. Allt material i filmkameran raderades på polisstationen. När han frågade varför – och menade att det var emot lagen – sa polisen och KGB att det sagts saker på bandet som var olämpliga. Demonstrationen var till stöd för en försäljare som gripits.

Aktionsarenan har i hög grad flyttats från den politiska oppositionen till de små företagarna. I Pinsk har organiserad partiverksamhet upphört, utom kommunisternas.

”Vi lever i en tid av rädsla. Folk är rädda för att visa någon politisk yttring mot myndigheterna, de kan förlora sina jobb från en dag till en annan.”

Samtidigt menar han att det är bra att sanktionerna mot landets ledning har hävts. EU gör rätt, de måste försöka få till en dialog. Viktor Jarushuk menar också att presidenten är så pass allsmäktig idag att han kan kosta på sig en del eftergifter.

”Det kommer att komma folk tillgodo”.

Han menar också att den ekonomiska krisen kan komma oberoende krafter i samhället tillgodo. Om staten måste låna upp pengar kan Valutafonder och andra ställa motkrav.

Ja visst, det måste gå, det finns något se fram emot! Trots att Viktor just avtvingats sina band så utstrålar han förhoppningar. Hur enkel ter sig inte situationen i Sverige när jag pratat med honom?

Inna Demid är journalist på den lokala statliga TV-kanalen. Det är så roligt träffa henne! Jag chansade bara, gick in på kontoret och där satt hon i kontrollrummet.

”Maria!”

”Inna!”

Kaffe, skvaller och en påminnelse om att åren går. Vi har en gemensam vän som gått bort, författaren Ryszard Kapuscinski. Han var från Pinsk och Inna berättar att de just haft en ceremoni med änkan och hans dotter vid minnestavlan.

Sedan berättar hon om ett inslag i TV som hon var säker på skulle väcka debatt. Staden håller på att förvandlas till ett Las Vegas! Spelautomater och kasino. Folk spelar bort pengar. Inna håller kulturfrågorna vid liv (som tidigare bibliotikarie) och är riktigt upprörd. Men vad hände efter hennes undersökande reportage? Inget! Ingen annan tidning hakade på och det var absolut tyst från politikerna. Den enda förbättringen som kanske hade att göra med hennes TV-inslag var att öppettiderna justerades nattetid.

På restaurangen Pinski Schlata serveras dagens rätt med grönsakssoppa och kåldolmar. 35 svenska kronor. Sedan förra gången är det påfallande många förbudsskyltar uppsatta. På den fina träporten står det med stora bokstäver att egen medhavd sprit beslagtas. Anmäl all korruption! Rök inte! Kör inte bilen onykter! Den välsmakande kåldolmen är däremot fri.

Bilresa i mörker till gruvstaden Saligorsk. Jag har inte bokat något rum. Det ordnar sig!

Tänker på Barys Pjatrovitj nyutkomna bok, författaren var i Sverige precis dagarna innan jag åkte. Så här skriver han om den tid – Vargens tid! – som nalkas:

”och sedan kom vintern, med sitt tjocka glas under fötterna och trädens taggtråd, med sina moln av vita fjärilar och hav av gryn; ansiktet brändes och brann som trafikljusets högsta färg och mötande bilar bromsade av förvånign och kunde sedan inte fortsätta köra, utan spann med hjulen eller snurrade på fläcken, som en hund som försöker bita sig själv i svansen”.

(I översättning av Dmitri Plax).

Text: Maria Söderberg

 

1 november 2009. Saligorsk

Andrej Nagorov har arbetat 24 år i salpetergruvan. Han är 49 år, reslig och uppvisar en vältränad kropp, men borde enligt det fria fackförbundets statistik vara död nu. Medellivslängden för underjordsarbetare är inte högre än just 49 år.

”Det beror på damm, buller och vibrationer, men kanske mest av allt vodkan. Många dricker på sin fritid för att de ser det som en sorts belöning efter en arbetsdag”.
Medlemskapet i det fria oberoende facket har han sedan 1991 när det bildades. Det finns två: det statligt näranknutna Belkin och så det oberoende fackförbundet som består av olika organisationer inom sig.

Gruvfacket är starkast.

Varför valde du vara med där?

”Jag vet inte, min själ sa mig det”.

Hans föräldrar kommer från Uralbergen. När de, och andra släktingar, kommer på besök till Saligorsk och Belarus berömmer de det välordnade samhället. Här finns sophantering och bänkar att sitta på.

Andrej är i stort sett nöjd med tillvaron. Lönen är en de högsta i landet, han kan utöva sport och tränar bodybuildning. De tre sönerna är på väg ut i livet med god utbildning, men ingen vill arbeta i gruvan. Hans fru arbetar inom handeln.

Vi åker till den nya ishallen, ett funktionalistiskt bygge i pastellfärger med absolut renborstade ytor runt om. Bygget skulle ta två år, men för att hinna bli klar till presidentens födelsedag i augusti hastade man och åtta månader efter byggstart spelades första matchen. En uppvisningsmatch mellan presidentlaget i hockey och USA: resultat 11-5.

På nyspolad is åker ungdomar och barn med sina föräldrar. Musiken spelas högt. Andrej går själv hit och spelar hockey tre kvällar i veckan.

Dagen innan har en domstol bestämt att en ung student ska stängas av från skolan. Han hade bara ett enda prov kvar i engelska, sedan skulle han kunna söka till Minsk universitet. Men skolmyndigheterna i Minsk har meddelat Saligorsk att det vore lämpligt om de slapp ta emot honom. Han har deltagit i den politiska ungdomsorganisationen Maladaya Hramadas verksamhet. Hans juridiska ombud Leonid Markotkha säger att det var omöjligt få gehör för en annan linje.

Maladaya Hramada, vad är det? Det kan jämföras med svenska SSU.

Vargen blottar sina tänder, dess ögonen fokuserar.

På gatorna syns ovanligt många barnvagnar.

Därtill är det många unga pappor ute och vandrar med sina barn.

I hotellets reception får våra besökare lämna sina pass och registreras. Själva rycker de på axlarna, jag tycker det är överdrivet och undrar om det är värt klaga.

Text: Maria Söderberg

 

2 november 2009. Dimma. Fortfarande i Saligorsk

”Det är klart jag var rädd! Varje dag! Min lycka var när Nikolaj kom hem från skiftet!”

Och så skrattar hon. Veronika Sheskho är en uppsluppen kvinna som bjuder in till parets hem. Hon har arbetat på apotek hela sitt liv. Hennes man har arbetat under jord. Nu är han pensionär efter 37 år i gruvan och sitter i fotöljen intill. Men det är hon som ska svara på frågan: Hur var det att leva med rädslan? De har fostrar tre barn, alla bor utomlands. De säger att de inte är rädda för något. Fråga vad som helst! Vi ska svara dig! Nikolaj blev genast medlem i det fria fackförbundet när det bildades 1991. I vardagsrummet finns bilder med honom framför fackförbundets vi-röda flagga.

Veronika Sheskho säger att oron aldrig var något man diskuterade med andra. Alla levde bara med den och tryckte in den långt in i hjärtat.

”Jag kan aldrig minnas att jag pratade med någon annan hustru till en gruvarbetare om hur orolig jag var”. Nikolaj säger från sin fåtölj att det var samma sak för honom.

En av de värsta händelserna som han var med om var när en 22-årig man omkom i hans grupp. Han satt i en maskin när det rasade berg över honom. Men varför diskutera oron? Det blir bara värre!

Sergei Tjarkasov kommer med en vacker marsipantårta och en liten flaska cognac. Det är trångt och högljutt i det lilla köket.

Det är allhelgonhelg. I bilar och minibussar åker de fackliga medlemmarna ut till kyrkogårdarna för att hedra sina döda medlemmar. De placerar stora blomsterarrangemang framför monument, går runt på kyrkogården, kramar om varandra eller ger varandra en dunk i ryggen.

”Titta här ligger Alexander! Nikolaj! Där är Dima! Tänk vilka fina bastukvällar vi haft ihop!”

”Han var en fantastisk människa, en bra arbetsledare! Tog de tyngsta jobben.”

De berättar minnen och sörjer. De skrattar och gläds. Det fria fackförbundets huvudideolog – han presenteras så – pekar också ut gruvans arbetsledare och chefer med respekt i rösten.

I industristaden Saligorsk är inte människorna lika rädda tänker jag… kan de vara rädda för makten när de redan varit med om det värsta? När de satsat sina liv i hårt arbete?

Kyrkogården är enorm, går inte att överblicka. Påfallande många har dött unga.

På flygplatsen i Minsk råder avspärrning. Lybiens ledare Muammar Khadaffi är på ingång.

Fortfarande den 2 november 2009. Flygplatsen Riga

Mellanlandning i Lettland. Plötsligt omsveps resenären av Internet, tidningar från många länder, all sköns böcker och därmed – en känsla av frihet. Belarus kan lätt inge en klaustrofobisk känsla. Vid varje tidningsstånd i landet undrar man vilka tidningar som INTE finns där.

”Gäller den här?”

Jag håller upp ett lettiskt mynt med siffran två framför kassörskan. Det låg i en liten korg hemma och jag tog med den. Alltid kan man köpa något, vem vet,

”Nej”, skrattar hon, ”den där är gammal!”

Finns det vargar i Lettland?

Jag kommer hem och tar reda på att i Lettland finns det gott om varg. Jakten är fri, men till skillnad från i Sverige upplevs den inte som ett hot eller problem för människor och tamboskap. Den lettländska vargen är mer skygg, söker sig bort från befolkade områden. Den har helt enkelt lärt sig att det är farligt att komma nära människorna.

Text: Maria Söderberg

Publiceringsdatum: 2008-11-21

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...