Skriv ut

Folkmordet i Rwanda saknar motsvarighet i modern tid. Och västvärldens delaktighet, dess underlåtenhet att ingripa och att informera om vad som hände, är en av förra århundradets största skandaler. Det menar Linda Melvern, journalist, författare och en av deltagarna vid ett seminarium som arrangerades i Stockholm 12 år efter folkmordet.

Redaktören på brittiska Sunday Times, där Linda Melvern arbetade i många år, brukade säga att en journalists främsta uppgift är att kontrollera makten. Att ställa myndigheter och politiker till svars för de beslut som fattas och att öka medvetenheten hos allmänheten om tillståndet i världen.

Men det här var för 20 år sedan, långt före folkmordet i Rwanda och långt innan den oberoende undersökande journalistiken försvann från västvärldens tidningssidor.

Enligt Linda Melvern, som bland annat skrivit Att förråda ett folk och Conspiracy to murder om västmakternas agerande – eller snarare brist på agerande – i Rwanda, går folkmordets omfattning och grymhet åtminstone delvis att härleda till just detta; västmediernas misslyckande när det gäller rapporteringen om utrikespolitiska händelser.

– En internationell undersökning har slagit fast att mediernas rapportering om Rwanda, där folkmordet karaktäriserades som en hatattack mellan olika folkgrupper, i sig bidrog till att brottet kunde fortgå. Dessutom röstade FN:s säkerhetsråd i april 1994 för att dra tillbaka de fredsbevarande styrkorna och därmed överlämnades Rwandas tutsier åt sitt öde.

Ändå hade folkmordet gått att undvika, förklarade hon på seminariet som anordnades av Rwandas kulturförening, Palmecentret, Forum för levande historia och ABF Stockholm. Bevisen för vad som höll på att ske i det lilla centralafrikanska landet, stort som Wales, var många och omvärlden hade gott om tillfällen att ingripa. Men man gjorde ingenting, förutom att dra tillbaka FN-trupperna, med resultatet att upp till en miljon människor dödades under loppet av tre månader.

– Dag efter dag, vecka efter vecka slaktades hela familjer i skolor, kyrkor och sjukhus. Den regering som bildades den 8 april 1994, efter att president Juvénal Habyarimanas plan skjutits ned och folkmordet inletts, skapade ett samhälle där folkmord upphöjdes till ideologi.

Folkmord en process

Folkmord är en process som sker gradvis, berättade Linda Melvern. Enligt organisationen Genocide Watch finns det åtta stadier av folkmord, som alla är förutsebara och alltså var och en kan fungera som en varningsklocka.

– Klassificering. Uppdelning i ”vi” och ”dem”.

– Symbolisering. De olika grupperna ges beteckningar som är utmärkande.

– Avhumanisering. En grupp förnekar en annan grupps mänskliga värde.

– Organisering. Folkmord är alltid organiserat. I Rwanda pågick förberedelserna i tre år.

– Polarisering. Extremister spär på hatet mellan grupperna.

– Förberedelse. Dödslistor sammanställs. I Rwanda innebar detta skede bland annat att man samlade in så mycket pengar man kunde från Internationella valutafonden och Världsbanken för att kunna köpa vapen och importera de jordbruksredskap som senare användes vid slaktandet.

– Utrotning.

– Förnekelse. De som utför folkmord förnekar alltid det inträffade och istället läggs skulden på offren.

Som en eftergift åt det internationella samfundet bildade diktatorn Habyarimana 1993 en ny regering. I denna regering ingick Agathe Uwilingiyimana, en moderat hutu som senare blev premiärminister i den övergångsregering som skulle sätta stopp för det tre år långa inbördeskriget.

– För precis 12 år sedan mördades Madame Agathe, som hon kom att kallas. Kvällen innan hade presidentens plan skjutits ned och befälhavaren för FN:s fredsbevarande styrkor, general Romeo Dallaire, hade föreslagit att hon via radio skulle rikta en uppmaning till folket att bevara sitt lugn. Några fredsbevarare skickades iväg för att skydda henne.

Tidigt nästa morgon, den 7 april, hör Madame Agathe skottlossning alldeles i närheten av sitt hus, och tillsammans med sina fem barn försöker hon klättra in på grannens ägor – en granne som råkar vara ambassadråd på USA:s ambassad. FN-soldater försöker hjälpa dem men när skottlossningen rycker närmare ber ambassadrådet dem att avbryta räddningsförsöket.

– Medan barnen lyckades fly dödades Madame Agathe, berättade Linda Melvern, och med henne möjligheten till demokrati i Rwanda. Hela den politiska oppositionen utplånades. Varje student, varje socialarbetare, varje jurist och varje journalist som någon gång hade uttryckt sympati för oppositionen letades upp och mördades. Det var en systematisk operation där presidentgardet, som tränats av fransmännen, hade fått listor på vilka som skulle mördas.

Också de tio belgiska fredsbevarare som sänts iväg för att skydda Madame Agathe återfanns senare på bårhuset.

I den brottmålsdomstol för Rwanda som inrättats i Arusha, Tanzania, pågår fortfarande rättegångar mot huvudmännen bakom folkmordet 1994. En av dem, överste Théoneste Bagasora, anklagas av domstolen för att vara hjärnan bakom hela operationen. Men liksom alla andra förnekade Bagasora att det rörde sig om folkmord när han kallades att vittna förra året, berättade Linda Melvern.

– Det var inte alls fråga om folkmord utan om omfattande massakrer, hävdade han. Han anklagade Romeo Dallaire för fredsbevararnas död och fredsbevararna för att inte ha skyddat premiärministern och de mer demokratiskt sinnade politikerna. Han anklagade det rwandiska folket för massakrerna och tutsierna för att ha skjutit ned presidentens plan och därmed dragit igång alltsammans.

Överlevarnas uppgift bygga upp samhället

Trots folkmordets omfattning fanns det ju de som överlevde och för Rafiki Ubaldo, rwandisk journalist som sedan ett par år bor i Sverige, är det överlevarnas uppgift att bygga upp det rwandiska samhället igen.

– Det är deras plikt att överleva. Deras ansvar. De måste kämpa för att bygga upp ett mänskligt samhälle igen, ingen annan kan göra det.

Efter folkmordet fanns vissa planer på att dela Rwanda i två länder, ett för hutuerna och ett för tutsierna. Tack vare att så många överlevare återvänt till sina hemtrakter och byggt upp sina liv igen har dock dessa planer gått om intet, förklarade Rafiki Ubaldo.

– De är också mycket engagerade i försoningsprocessen. I takt med att allt fler förövare erkänner att de deltog i folkmordet kan överlevarna förlåta dem, vilket är nödvändigt eftersom vi måste leva sida vid sida.

– Bilden vi har av en överlevare är av någon som behöver hjälp, fortsatte han. Och kanske är det så, kanske behöver vi hjälp, men vi är också mycket stolta över att vi klarar av att stå på egna ben.

Om det ändå finns något som Rwanda behöver hjälp med från omvärlden så är det stöd till kvinnorna, förklarade han.

– En majoritet av kvinnorna har blivit våldtagna. Om det finns något ni vill göra för Rwanda – tänk på dessa kvinnor!

Även om händelserna 1994 fortfarande påverkar Rwanda har landet kommit långt på vägen mot normalisering och stabilitet, förklarade Anna Brandt, chef för Afrikaenheten på UD. Till exempel är den ekonomiska tillväxten god.

– Tillväxten måste ju förstås också komma folket till del. Och även om Rwanda har en väl utvecklad strategi för fattigdomsbekämpning tar det tid innan framstegen märks i hela befolkningen. Men man är på god väg.

Andra positiva tecken är att korruptionen är lägre än i många jämförbara länder och den växande turismen som är en viktig inkomstkälla. Ändå är landet fortfarande mycket fattigt, fortsatte hon, och inte minst därför är det viktigt att det internationella samfundet stödjer den positiva utvecklingen genom utvecklingssamarbete.

Sverige började ge humanitärt bistånd till Rwanda 1994. I dag omfattar det långsiktiga utvecklingssamarbetet 120 miljon kronor om året, pengar som framför allt går till fattigdomsbekämpning men också till freds- och försoningsarbetet och till demokratiseringsprocessen. Sverige stödjer också folkmordsmuseet i huvudstaden Kigali och ett projekt som syftar till dialog och forskning kring folkmord

– Aktiviteter av det här slaget är viktiga att stödja, sådana som involverar regeringen, civilsamhället och den akademiska världen och som leder till att man talar om historien och lär sig av den för att i framtiden kunna fördjupa demokratin och förhindra en upprepning av historien.

Även när det gäller respekten för mänskliga rättigheter märks små framsteg, fortsatte Anna Brandt, till exempel har situationen för medierna förbättrats, trots att självcensur fortfarande är mycket vanligt.

Försoningsprocessen går framåt

Försoningsprocessen går också framåt, även om det ibland är svårt att balansera behovet av försoning med behovet av rättvisa.

– Tribunalen i Arusha har sina begränsningar, till exempel går det mycket långsamt, men den är ändå mycket viktig. Det är också det traditionella gacaca-systemet som syftar till att både skapa rättvisa och försoning. Men inte heller det systemet är utan avigsidor. Hur ska man till exempel hantera den enorma omfattningen av de brott som begicks?

Folkmordet i Rwanda har fått effekter på andra håll i Stora-sjöområdet, fortsatte hon, inte minst i Demokratiska republiken Kongo, DRC.

– Uppskattningsvis 10 000 milismedlemmar håller till i DRC, och även om de inte tycks vara ett direkt hot mot Rwanda just nu bidrar de till instabiliteten i regionen och de är definitivt ett hot mot lokalbefolkningen.

– Detta är ett problem som måste få en lösning. Milisen måste upplösas och medlemmarna återintegreras i det rwandiska samhället. Sverige bidrar bland annat genom att stödja den kongolesiska armén, MONUC som är FN:s styrka på plats och även genom att stödja Afrikanska unionens möjligheter att bidra till en lösning.

Vad Sverige och andra länder kan göra är att bidra till en dialog för att fördjupa demokratin och öka samarbetet inom regionen, förklarade Anna Brandt. Detta är en viktig åtgärd för att förhindra ett nytt folkmord, i Rwanda eller i något av grannländerna.

Den kanske allra mest förödande konsekvensen av folkmordet är de hundratusentals barn som förlorade sina föräldrar till följd av katastrofen. Enligt organisationen Human Rights Watch rör det sig om cirka 400 000 barn, eller tio procent av barnen i Rwanda.

– Deras föräldrar mördades under folkmordet eller dog senare av hiv/aids, en följd av alla de våldtäkter som begicks under folkmordet. Vad dessa barn har gemensamt är att de är djupt traumatiserade och att de saknar skydd, berättade Suzanne Kaplan, psykoanalytiker och forskare vid programmet för studier kring Förintelsen och folkmord vid Uppsala universitet.

I sitt arbete med barn som överlevde folkmordet har hon stött på såväl rädsla som raseri. Ett trauma förorsakat av mänsklig hand framkallar ofta känslor av förnedring och fantasier om hämnd, förklarade hon. Att då kunna lämna de destruktiva känslorna bakom sig och istället skapa en sfär för egna tankar är ett viktigt inslag i läkandeprocessen.

– Det finns en avgörande skillnad mellan en enskild traumatisk händelse som till exempel när ett barn attackeras av ett gäng på skolgården och sedan får hjälp av engagerade vuxna att sätta ord på vad som inträffat, och på det långvariga, upprepade trauma där offret inte har tillgång till någon sådan psykisk sfär, som till exempel vid ett folkmord.

I det första fallet går det att tala om det som inträffat, att verbalisera det och därmed göra om det till ett minne som man senare kan tala om och lämna bakom sig.

I det senare fallet, det vill säga i samband med folkmordet, kunde barnen bara registrera vad som hände i form av panikkänslor i kroppen. ”Man tänkte inte”, är en vanlig kommentar från de ungdomar som Suzanne Kaplan intervjuat. Man slutade tänka, och istället inpräntades en bild eller ett ljud, som ljudet av förövarens röst, i kroppen. Och sådana minnen är svåra att lämna bakom sig.

– Sannolikheten för att man ska överleva psykologisk skada eller förödmjukelse ökar om man har tillgång till sin egen tankesfär och därigenom kan bearbeta det upplevda traumat.

Enligt Suzanne Kaplan är det något lättare för barn att bearbeta den här typen av trauman än vad det är för vuxna. Barn är öppnare och tänker mindre på vad andra tycker och tänker om vad de har att säga. Men att skapa utrymme för alla slags tankar är viktigt eftersom det minskar risken för politisk extremism.

– Det är också viktigt att vara uppmärksam på om aktivister försöker manipulera unga sårbara offer för att undvika risken för en destruktiv spiral av hämndaktioner. Vi måste vara medvetna om vilka känslor av förödmjukelse som kan föras över från en generation till en annan och vilka konsekvenserna av detta kan bli.

Finns hopp för framtiden

Att i ord beskriva den fasa som människorna i Rwanda måste ha upplevt under de där månaderna 1994 är omöjligt, menade Eric Markusen, professor i sociologi vid the Danish Centre for Holocaust and Genocide Studies. Men det finns hopp vad gäller den framtida utvecklingen, bland annat tack vare FN:s generalsekreterare Kofi Annans insatser.

– Kofi Annan har satt förebyggandet av folkmord högt på sin egen agenda, och till exempel har han utsett en särskild rådgivare inom området. På senare tid har det också kommit en rad böcker om folkmord och flera forskningscenter har öppnats. Under det senaste årtiondet har intresset för folkmord ökat bland studenter över hela världen.

Även rättsväsendet har förbättrats under senare år, vilket inte minst Slobodan Milosevics öde är ett exempel på.

– Han må ha dött i sömnen, men han gjorde det i Haag. Ett annat gott tecken på att utvecklingen går åt rätt håll är gripandet av den liberianske exdiktatorn Charles Taylor.

Folkmord är det yttersta brottet mot de mänskliga rättigheterna, fortsatte Erik Markusen, och därför är det en väldigt viktig markering att det som sker i Darfur i södra Sudan har definierats som folkmord av FN:s säkerhetsråd.

– Vi som bryr oss om Rwanda kan visa detta genom att nu också sätta press på våra regeringar angående Darfur.

För ungefär 20 år sedan började FN:s säkerhetsråd att hålla hemliga möten. Anledningen till att Linda Melvern skrev sin första bok om händelserna i Rwanda var att någon gav henne ett hemligt dokument från ett sådant möte, i vilket det framgick att rådet under de tre första veckorna av folkmordet inte med ett ord nämnde konsekvenserna för civilbefolkningen.

– Det enda som diskuterades var huruvida man skulle kunna få till stånd en fredsöverenskommelse som skulle göra slut på inbördeskriget.

Varför ingrep inte västmakterna? frågade någon i publiken.

– Det är den största frågan av alla, svarade Linda Melvern. Kanske på grund av rasism. Det är vad jag har kommit fram till efter 12 år. Kriget i Jugoslavien fick alla tidningsrubriker och även om FN är mänsklighetens mest ambitiösa satsning är rasismen institutionaliserad även där.

– Häromdagen talade jag med en brittisk ambassadör och han berättade att anledningen till att vi inte reagerade var att medierna, och allmänheten, inte brydde sig ett skvatt om vad som hände i Rwanda.

Text: Åsa Nyquist Brandt

Publiceringsdatum: 2006-05-05

Till toppen av sidan
- Det är deras plikt att överleva. Deras ansvar. De måste kämpa för att bygga upp ett mänskligt samhälle igen, ingen annan kan göra det. - Rafiki Ubaldo

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...