Skriv ut

- Energi och Kaukasien handlar om det stora maktperspektivet, om Ryssland och gaskranen. Kaukasus som gränsar till Iran/Persien och Turkiet har varit ett ryskt intresseområde i hundratals år. Det har utgjort en försvarslinje mot invasion. Ryssland har tidigare hållit en stark militär närvaro i området.

Det sade Robert Larsson, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, som menade att energifrågan blivit allt mera intressant vid säkerhetspolitiska analyser.

– Den ryska militära närvaron är ur strategisk synvinkel inte lika viktig som förr och bygger idag mer på en uppfattning om att denna är viktig. Närvaron minskar nu i Georgien och flyttas om till Armenien. Relationerna i Kaukasus är komplicerade, mera fientliga än vänskapliga och flera konflikter är olösta, fortsatte han.

Larsson ansåg Tjetjenien vara betydelselöst när det gäller oljan. 2001 byggdes en ny pipeline runt Tjetjenien. Däremot är oljan smörjmedel för kriminella element i Tjetjenien. Ryssland använder sig av andra hävstänger som handelsblockader, underblåsta konflikter och gränstvister, vilket kommer att behandlas i en kommande bok från FOI. Boken kommer också att ta upp visumfrågor, minoritetspolitiken, den militära närvaron, energipolitiken, övertagande av bolag och säkerhetstjänsterna.

– Separatismen understöds med pengar och genom smuggling, Ryssland genomför väpnade insatser som bombningar och kränkning av luftrum. Energivapnet används som hot. Sydossetiens ambition är att tillhöra Ryssland till skillnad från Abchasien, bedömde Robert Larsson.

Ryssland levererar gas gratis till Sydossetien och Abchasien, vilket stöder deras kamp mot Tbilisi. Det har konsekvenser för Georgien som får svårt att gå med i Nato och EU. Ryska federationen skulle kunna spela en positiv roll, men den söker säkerhet och stabilitet genom att skapa ännu mera instabilitet.

– Ryska maktmedel som används på energiområdet är kontroll av företag och infrastrukturer, användning av skulder, hårdför prispolitik och öppna eller förtäckta hot. ”Lockvaror” och infrastrukturprojekt används som strategiska medel. Påtryckningar, utpressning och politiska markeringar används som taktiska vapen, menade han.

– Gaspolitik har använts vid nästan 60 tillfällen sedan 1991, men med färre leveransstörningar under Putins tid. ”Offren” har i fallande ordning varit Litauen i 20 fall, Vitryssland i nio fall, Georgien i nio fall, Moldavien i sex fall, Ukraina i fem fall och övriga i fem fall. Underliggande drivkrafter har varit politiska – 42 % – ekonomiska – 53 % -och överlappande skäl – 30 %, och dessutom har privatekonomiska intressen förekommit.

– USA har intresse av nya pipelines, inte enbart för oljan, utan även som strategiska transportvägar. Den olja som utvinns i Kaspiska havet, bl a av Azerbajdzjan, transporteras  till Europa, och inte till USA, sade Robert Larsson.

– Inom Oberoende Staters Samfund, OSS, kan man skilja mellan ”Västlagen” och ”Rysslands lag”. Det gäller frågor som att Georgien och Azerbajdzjan ska ”säkras”, ländernas ”Nato-potential” och viktiga transportleder. Det är ofta fråga om ett nollsummespel som handlar om en ömsesidig tro på att Kaukasien måste knytas antingen till Ryssland eller USA. De politiska målen är tydliga och syftar ofta till att ”blockera motståndarens drag”.

– Ryssland kontrollerar de flesta pipelines utom rörledningen Azerbajdzjan – Georgien – Turkiet. Ryssland har också intressen på annat håll, t ex som uppköpare av nordafrikansk gas, som de inte kontrollerar, men har fått inflytande över, avslutade han.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2007-06-07

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...