Skriv ut

Författare och journalister förväntas stödja Putins politik. Allt annat definieras som förräderi av makten. Sverigeaktuelle Arkadij Babtjenko tror att ”allt går åt skogen” och ser framför sig ett stort krig i Europa. Den hyllade Ljudmila Ulitskaja säger att Ryssland som nation tappat allt förnuft och fotografen Victora Ivleva är chockad över hur publicering kan misstolkas.

Arkadij Babtjenko beskriver lera i sin bok ”Dagar i Alchan-Jurt” så att det klibbar, kletar och kyler på den egna kroppen. Den har nyss utkommit på svenska, på ryska 2006, och beskriver kriget i Tjetjenien. Varhelst soldaterna drar fram i tanks och lastbilar, krälar i träsk, försöker få korn på fienden ”tjechon” når den blöta jorden in i minsta por.

– Ja, lera har en viktig roll i kriget, ett eget subjekt, precis som sand i Irak eller kyla i Napoleons krig, kommenterar Arkadij Babtjenko när vi möts i Moskva.
Precis som lera söker sig Rysslands nya krig och dess propaganda in i varje skrymsle.

– Massinformationen har varit intensiv. Det har pågått under en längre tid från statligt styrda media. Det är inte längre ens propaganda, det är ett brott.

Arkadij Babtjenko följer nyheterna intensivt. Han skriver på en Facebook-sida där hans inlägg ofta citeras. Inlägget den 30 augusti om hans ilska över ”framväxten av Rysslands värsta krig” delades 15 659 gånger. Det handlade om hur ryska soldater, och i detta fall fallskärmsjägare, skickades till krigets Ukraina. När de dog på slagfältet och kom hem i kistor fick deras insats inte ens omnämnas, de som försökte få fatt i information motas bort eller misshandlas: ”Hur kan en soldat ena dagen hyllas för sin heder, mod och tapperhet i en parad, för att nästa gång få sitt namn raderat?”

– Det finns få oberoende medier kvar. I Ukraina kan man fortfarande uttrycka sig fritt, men där accentuerar man framgången och förminskar sina förluster. Där pågår också en annan förminskning som handlar om det ryska folket och i den processen sprids ondska, skräck och hat. I förlängningen uppstår rykten och artiklar som till exempel att tillfångatagna ukrainska soldater skjutits ihjäl, trots att det bevisligen inte är sant.

När Putin tillträde presidentposten i maj 2012 deltog Arkadij Babtjenko i protesterna på Bolotnaja-torget tillsammans med tiotusentals andra. Aktionen ledde till att 650 människor greps.

– Under den tiden var jag förföljd av säkerhetspolisen och gick aldrig ensam in och ut ur min port. Sedan den tiden blev jag omnämnd som ”landsförrädare” av myndigheterna. Men mitt land har sålt mig så många gånger redan, att det är svårt veta vad detta innebär.

Är du förföljd nu?

– Tror inte det. Nu har säkerhetstjänsten fullt upp med Ukraina, men senare kanske. Däremot läser de vad jag skriver. När jag varit kallad till polisen för samtal har de haft utskrifter av mina texter på bordet.

Arkadij Babtjenko ser en aning road ut för ett kort ögonblick, men sammanfattar sedan:

– Allt går åt skogen. Jag ser framför mig ett stort krig i Europa.

Författare, musiker och journalister förväntas i dag stödja den ryska politiken i Ukraina. Om inte, kan de bli uthängda som ”nationens förrädare”. På det ansedda Bokens Hus i Moskva fanns en stor banner uppsatt den 30 augusti. En av de fem utpekade är en av Rysslands mest kända och uppskattade författare, Ljudmila Ulitskaja. Hon hinner inte ses, skriver hon, eftersom hon snart ska resa utomlands, men svarar gärna skriftligt.

Vad innebär det att bli kallad för ”nationens förrädare” i dagens Ryssland?

– Själva termen ”förrädare” är snarare ett militärt språkbruk, än vad man säger om vanligt folk. Jag har aldrig varit anförtrodd några statliga hemligheter, som jag skulle kunnat ”avslöja”. Jag har aldrig svurit trohetsed vare sig till kommunistiska partiet eller till KGB, så jag har inte heller brutit några löften. Att utropa mig och de författare som tycker som jag till ”femtekolonnare”, ”junta” eller ”förrädare” – det är ett svek mot vanligt sunt förnuft. Men jag anser själv att jag lever i harmoni med det sunda förnuftet och mitt eget samvete. Ja, i den mån som jag nu lyckas med det…

Victoria Ivleva

Victoria Ivleva

Journalisten och fotografen Victoria Ivleva har just återvänt från Odessa. Hon bjuder på borsj och starkt kaffe hemma i sin lägenhet i centrala Moskva. I utgivningen finns två böcker och ett pris från World Press Photo Golden Eye 1991 för bilder inifrån kärnkraftreaktorn i Tjernobyl.

– Jag vill berätta historier om människor och hjälpa till.

– I våras åkte jag till Slavjansk i östra Ukraina för att bistå folk med kläder och mat. Jag var med och evakuerade 45 personer under striderna. Tack vare Mark Zuckerberg kan jag samla in pengar. Facebok är min bästa kanal.

Hon säger att hon är för ett enat Ukraina och mot separatisterna. Hon publicerade nyligen ett material, däribland ett brev från en skadad rysk soldat på sjukhus i Donetsk ”för att jag tänkte på hans kämpande mor”.

– Men jag är chockad över hur många som valt att medvetet misstolka.

Victoria Ivleva betonar att hon inte ingår i några kulturella eller politiska sammanhang. Det är återigen människorna och deras öden som fängslar henne. Men det Ryssland som nu träder fram skrämmer henne.

Det är tyst i det offentliga samtalet. När det inte är tyst blir det ofta en hotfull stämning.

– En del skriver att jag publicerat ett falskt brev och går Ukrainas ärenden. För mig är detta ofattbart och inget som någonsin hänt mig tidigare.
Text och foto: Maria Söderberg

 


Den 25 september 2014 deltog författaren Arkadij Babtjenko på bokmässan i Göteborg, inbjuden av Palmecentret och Litteraturresan/Belarus. Han har utgivit tre böcker på svenska, däribland den hyllade boken ”Krigets färger” om sin tid som soldat i Tjetjenien. Under 2014 har han publicerat krönikor i Dagens Nyheter och ett flertal stora dagstidningar. Han har böcker utgivna i tio länder.


 

Publiceringsdatum: 2014-09-10

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...