Skriv ut

Journalisten och fotografen Victoria Ivleva har just återvänt från Odessa när vi ses. Hon bjuder på borsj och starkt kaffe hemma i sin lägenhet i centrala Moskva i september 2014. Här bor hon med sina två vuxna barn. I ut­givningen finns två böcker och ett pris från World Press Photo Golden Eye 1991 för hennes bilder inifrån kärnkraftreaktorn i Tjernobyl.

– Jag vill berätta historier om män­niskor och hjälpa till, det är inget märkvärdigt, säger hon och bekräftar mycket motvilligt att hon ”kanske” är en ovanlig fotograf.

Med sina resor till Ukraina utmanar hon de ryska myndigheterna. Hon har åkt upprepade gånger till det autono­ma området i östra Ukraina, och inte minst till Slavjansk, för att bistå folk med kläder och mat.

– Jag var med och evakuerade 45 personer under striderna. Tack vare Facebook var det möjligt. Det är min bästa kanal.

Victoria Ivleva

Victoria Ivleva betonar att hon inte ingår i några kulturella eller politiska sammanhang. Hon arbetar självständigt efter egna idéer. Det är alltid människorna och deras öden som främst drabbar henne.

Men det Ryssland som nu träder fram skrämmer:

– Jag är för ett enat Ukraina och mot separatisterna. Den inställningen gör att det i dag inte finns så många kanaler för mitt material.

Ett exempel på en av sina akti­viteter är ett brev med bild som hon publicerat från en skadad rysk soldat på sjukhus i Donetsk ”för att jag tänkte på hans kämpande mor”.

– Men jag är chockad över hur många som valt att medvetet misstol­ka. En del skriver att jag publicerat ett falskt brev och går Ukrainas ärenden. För mig är detta ofattbart och inget som någonsin hänt mig tidigare.

I mars 2015 greps Victoria Ivleva av separatister när hon försökte hjäl­pa kvinnor och barn att lämna stridsområdet i Luhansk, en krigsdrabbad stad i östra Ukaina. Efter konfiskering av hennes arbetsmaterial och ett flera timmars långt förhör släpptes hon.

Ivleva säger att hon är bekymrad över det bristande intresset för kon­flikten i Ukraina.

– Jag är väldigt oroad över det. För vem kommer att stoppa Ryssland? En folklig opinion mot det här i västra Europa är det enda som kan det.

Här anser hon att det är medierna som skapar opinion, men media är inte intresserade.

Ett år senare, efter vårt möte i Moskva, befinner sig Victoria Ivleva mitt i flyktingkrisens Ungern. Hon fotograferar och skriver om männis­korna på Keletistationen i Budapest. Hennes fokus är detsamma som tidigare: kvinnor och barn. Här menar hon att media har haft stor betydelse för att Europa ska få upp ögonen för katastrofen.

– Det som gläder mig är alla ung­rare som ställer upp och kommer och hjälper flyktingarna. Inte minst är det roligt se hur man ägnar barnen in­tresse genom att komma och leka med dem, spela spel och måla.

– Där det finns människor finns ändå alltid hopp.

Text: Maria Söderberg

Publiceringsdatum: 2015-10-13

Till toppen av sidan
Där det finns människor finns ändå alltid hopp.
– Victoria Ivleva

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...