Skriv ut

Det var temat för ett seminarium som ordnades gemensamt strax före påsk av OSSE-nätverket, Palmecentret, Föreningen Norden Stockholm, Sällskapet för Studier av Ryssland, Öst- och Centraleuropa samt Centralasien och ABF Stockholm.

Olof Kleberg, kvällens samtalsledare, inledde med att säga att NGO-situationen i Ryssland är alarmerande, och pekade särskilt på den nya ryska lagen om att civilorganisationer som samarbetar med utlandet ”måste registrera sig som utländsk agent” och redan har börjat utsättas för skärpta kontroller och granskning av myndigheterna.

Maja Rusakova, från civilorganisationen Stellit i Sankt Petersburg som arbetar med hiv-bekämpning och andra sociala frågor i ett 40-tal ryska städer, redovisade att den s k tredje sektorn i Ryssland svarar för 1,2 % av BNP, 2 % av sysselsättningen, ger unik service och tar många individuella initiativ. 22 % av verksamheten i sektorn rör social verksamhet, 17 % kultur och rekreation och 17 % mänskliga rättigheter. Verksamheten omfattar ryska federation till 32 %, städer och större samhällen 28 % och landsbygden bara till 6 %. En stark koncentration sker till Moskva och Sankt Petersburg.

– Ryska NGOs stöds bara till 5 % genom internationell finansiering. NGOs har små budgetar, maximalt 5 000 euro är det normala. NGO-sektorn utmanas av de repressiva lagar som antogs i juni och juli 2012. Stellit får stöd från Sankt Petersburgs stad, norska hälsoministeriet, tidigare också ett par amerikanska stiftelser, men erhåller inte några federala ryska medel.

– Stellit samarbetar rörande sociala problem med Sankt Petersburgs universitet, ungdomsvolontärrörelsen och Charity Fund of Social Projects från Kaliningrad till Vladivostok, dvs över hela Ryssland. Additativt beteende, hiv, prostitution och sexuell exploatering tillhör arbetsområdena. Andelen med hiv ligger mellan 730 000 och 1,4 miljoner, eller 0,8-1,4 % och ökar med 60 000 registrerade fall varje år. Ryssland har den näst högsta andelen hiv-smittade i hela Europa och Centralasien. Det är en mycket alarmerande situation.

– Tabubelagda ämnen i Ryssland har varit ungdomars rättigheter, feminism, sexualundervisning, homosexualitet och olika ”harm (skada) reduction programmes”.

– Viktiga utmaningar är att öka ekonomiska resurserna och effektiviteten, att kommunicera med bredare grupper inom befolkningen samt att stärka allmänhetens förtroende och förbättra interaktionen med media. Vi måste söka samarbete och det är viktigt, berättade Maja Rusakova.

Det stora problemet nu är att de utländska donatorerna nu har lämnat Ryssland men att inga ryska fonder har kommit i stället. Behoven är stora – särskilt ute i regionerna välkomnas Stellit.

– Vi  vet vad vi gör och hur mycket vi kan göra, avslutade hon.

Kristina Henschen, Rysslandshandläggare vid Sida, som varit stationerad sex år i Moskva, berättade att det svenska biståndet till Ryssland uppgick till 2,7 miljarder svenska kronor mellan 1991 och 2008, var 360 miljoner kronor 2006 för att därefter minska. Mellan 1998 och 2007 uppgick enbart stödet till demokrati och mänskliga rättigheter till 700 miljoner kronor. År 2013 kommer det samlade stödet att vara 64 miljoner kronor, därav avser 29 miljoner mänskliga rättigheter och demokrati, 35 miljoner miljöinsatser inom ramen för Nordliga dimensionens miljöprogram (EU-program).

– 2009 framkom en del positiva tecken rörande NGOs ställning i Ryssland, också i retoriken. De nya lagar som antagits eller som väntas har förändrat bilden fullständigt.

– Sida har stött projekt med yttrandefrihet, könsjämställdhet, demokratiska processer och arbetat tillsammans med lesbiska och gaygrupper med flera. Nu pågår ett översynsarbete med en ny strategi för stödet som handlar om hur demokrati och mänskliga rättigheter ska kunna främjas. Massakern på skolan i Beslan som pågick i tre dagar i september 2004 innebar en vändpunkt till försämrade förhållanden, då 1 100 personer, de flesta skolbarn, hölls som gisslan och 380 omkom, omtalade Kristina Henschen.

Thair Ismail, Rysslandshandläggare vid Palmecentret, berättade om centrets program i Sankt Petersburg för att stärka fackföreningsrörelsen som lider av bristande kompetens inom områden som konfliktlösning, avtalsverksamhet, genderfrågor och rent allmänt behöver stärka det fackliga arbetet.

– Den fackliga organisationsgraden i Ryssland är låg efter kommunismens fall, och fackföreningar har aldrig erkänts som instrument för sociala förändringar i landet.

– Myndigheterna har med de nya lagarna krävt ökad rapportering om fonder och finansiering, intervenerar i organisationernas inre liv och anklagar många av dem för att vara agenter för utländska organisationer. Det är politisk intervention på ett smutsigt sätt, och en slags efterföljd med ökad vaksamhet efter den arabiska våren. Misstänksamheten är särskilt stor mot amerikansk och brittisk finansiering.

– Det finns dels kommersiella organisationer, dels icke-kommersiella organisationer. Medlemsorganisationer har bästa överlevnadsmöjligheterna, medan fondorganisationer har det svårare, bedömde Thair Ismail.

– Korruptionen är ett mycket stort problem i Ryssland. VI undviker direkt politiska ämnen för att inte skaffa oss politiska problem, men vi inbjuder politiska partier till diskussioner. Den allmänna opinionen är delad, det är inte lätt att ändra på förhållandena, vi måste ta reda på åsikterna om jämställdhet mellan könen, sexuell exploatering etc.  Men det gäller att förändra den allmänna opinionen och vi försöker finna de bästa vägarna för det, och i det avseendet har nordiska länderna och USA mycket att lära oss om jämställdhet och civila rättigheter, tillade Maja Rusakova.

På en fråga svarade Kristina Henschen att svenska domstolsverket har samarbetat med ryska motsvarigheter, och tillade att det tar tid att utveckla civilt deltagande i Ryssland, och att landet ännu haft kort tid på sig för detta efter kommunismens fall.

Även Thair Ismail underströk betydelsen av svensk-ryskt folkrörelsesamarbete. – De har många aktörer, och det handlar om hur man ska lyckas engagera människor.

I slutet av seminariet fördes en kritisk diskussion från publikens sida om det felaktiga i att hösten 2006 abrupt och drastiskt skära ned det svenska folkrörelse- och demokratibiståndet till Ryssland, vilket i praktiken motverkat Sveriges egna mål och syften att stödja demokratin i det stora östliga grannlandet. Till en liten del har stödet åter skrivits upp, men hittills i alldeles för liten utsträckning hävdade kritiken.

Text: Gunnar Lassinantti

Gunnar Lassinantti sitter som ledamot i styrelsen för den ideella organisationen Osse-nätverket.

Publiceringsdatum: 2013-04-25

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...