Skriv ut

Självklart kommer palestinierna i Gaza och på Västbanken att enas – men vi behöver stöd. Splittringen har många orsaker, politiska, regionala och kulturella. Viktigast av allt är att ockupationen upphör. Det var huvudbudskapet när palestinska människorättsaktivister framträdde i Stockholm.

Ett splittrat Palestina – en enad framtid? var rubriken för mötet, som hölls den 11 december i riksdagens lokaler i Stockholm. Sex palestinska människorättsaktivister, fyra från Gaza och två från Västbanken, deltog i panelen.

För Gazaborna Yasmin Al Abbadi, Ibtihal Alaloul, Tayser Zomlot och Osama Mortaja tog det nära två dygn att ta sig till Stockholm, inräknat väntetider och förhör av nitiska gränsvakter. Khaled Salim och Shereen Nammari som reste från Västbanken kom fram något snabbare. I Stockholm kunde de träffas och utbyta erfarenheter – något som är omöjligt i Palestina. Israel tillåter inte att palestinier reser mellan Gaza och Västbanken.

Alla sex arbetar för människorättsorganisationer och alla är engagerade i att få igång en dialog mellan anhängare till de två rivaliserande partierna i Palestina, Fatah och Hamas.

– Den dialogen måste komma till stånd, betonade Palmecentrets generalsekreterare Jens Orback som ledde samtalet.

– Självklart har vi inte frågat er i publiken vilket parti ni stödjer. Lika lite har vi tagit reda på partisympatierna bland de palestinier som deltar här idag. Vi är mycket tydliga med att vi samarbetar med de krafter som vill arbeta för en konstruktiv dialog mellan alla parter i Palestina.

Panelen var enig om vad som akut behöver göras för att förhindra att Gaza och Västbanken utvecklas till två vitt skilda områden när det gäller levnadsstandard, medborgerliga rättigheter och framtidstro. Det handlar om samtal över politiska, mentala och fysiska gränser kring konfliktlösning, och att hitta metoder för att nå fred och försoning.

– Vi vill få fler ungdomar att gå med i organisationer som respekterar demokrati och de mänskliga rättigheterna. Det är oerhört viktigt att unga palestinier omfattar de här värdena fullt ut. Annars finns det risk att de lockas in i extrema rörelser, menade Khaled Salim, som har lång erfarenhet av att arbeta med konfliktlösning. Idag är han ordförande i Ta’awon, en organisation som vänder sig till ungdomar på Västbanken och i Gaza.

Även Osama Mortaja underströk vikten av ett väl fungerande civilsamhälle med demokratiska organisationer. Han har arbetat många år med dialogprojekt och är aktiv i Ungdomsparlamentet i Gaza och flera andra ungdomsorganisationer i Gazaområdet.

– De unga måste känna att det finns en konstruktiv omvärld som de känner förtroende för. Dialogen måste föras på gräsrotsnivån, där ungdomarna finns.

Flera av deltagarna konstaterade att etablerade politiker sällan klarar av att verka för en konstruktiv dialog eller att backa från extrema eller kategoriska ståndpunkter. Det går därför inte att bygga dialogarbetet på politiska representanter.

– De som håller i dialogen bör vara lokala ledare som folk har förtroende för, inte Hamas- eller Fatha-politiker, menade Osama Mortaja.

– De politiska aktivisterna klarar inte av att bortse från den egna agendan, och då blir det heller ingen dialog.

Vi och Palmecentret genomförde ett projekt som syftade till att nå Hamasledare – men vi misslyckades totalt, konstaterade Taysir Zomlot, tidigare diplomat och numera aktiv inom Asalah Organization for Popular Heritage and Development i Gaza.

– Nu arbetar vi istället med lokala projekt på basnivå – och det fungerar!

Paneldeltagarna berättade att Palmecentrets stöd till dialogprojekt fortfarande är i stort sett unikt. De allra flesta länder och organisationer som finns representerade i Gaza och på Västbanken undviker att ha någon som helst kontakt med Hamasföreträdare, helt i enlighet med den bojkott av Hamas som EU utlyste efter partiets oväntade valseger 2006.

– Palmecentret liksom de flesta svenska organisationer har en genomtänkt humanitär grundhållning. Det är en viktig skillnad jämfört flertalet andra organisationer som jag har varit i kontakt med, sa Ibtihal Alaloul, tidigare rådgivare åt utländska medieföretag i Gaza och numera koordinator för Palmecentret.

Även den svenska regeringen och särskilt utrikesminister Bildt fick klart godkänt för att de under det svenska EU-ordförandeskapet lyckades lotsa uttalandet om Jerusalem som huvudstad för både Israel och Palestina genom EU-systemet – även om det blev rejäla ändringarna i slutversionen.

Jens Orback ledde in samtalet på processer för fred och försoning genom att berätta om det dokument, Freedom Charter, som sydafrikanska ANC tog fram så tidigt som 1953. I dokumentet slog man fast vilka värden och värderingar som skulle gälla när partiet kom till makten. Alla, även den vita minoriteten, inbjöds att vara med i samtalen kring vad denna Freedom Charter skulle innehålla. Behöver även palestinierna samlas kring en liknande Freedom Charter, undrade han.

Absolut, menade flera av paneldeltagarna, och gärna med hjälp av Sverige.

Vi behöver en vision som inkluderar alla palestinier, ansåg Khaled Salim.

– Det finns en föreställning att separationen mellan Gaza och Västbanken beror på oss palestinier och att vi därför måste lösa den själva. Det är inte sant.

– Konflikten som separerar oss idag inte står mellan två folk utan mellan två politiska program. Vi är ett folk!

Separationen är mycket komplex, med regionala, nationella och kulturella rötter, fortsatte Salim. Israel liksom flera länder i regionen har ett uttalat intresse av att hålla palestinierna isär, och därför måste det internationella samfundet medverka till att lösa situationen.

– Israel har medvetet gjort Gaza till ett Hamasistan. Man motverkar alla former av lösningar – även en konstruktiv dialog mellan palestinier i Gaza och på Västbanken. Vi får ju inte ens träffas! Samtidigt fortsätter EU att bojkotta Hamas – men man tar emot Israels utrikesminister Lieberman!

– Det är oerhört viktigt att vi palestinier kan känna tilltro till rättvisa och demokrati. Där har det internationella samfundet mycket kvar att göra.

Vi har inte förlorat hoppet om en fri och självständig palestinsk stat – inte än. Om vi inte hade hopp skulle vi inte klara av att leva som vi gör, sammanfattade Yasmin Al Abbadi.

– Alla gränser och murar måste rivas. Vi lever idag ett fängelse och nyckeln har slängts i sjön. Vi behöver ert stöd att hitta nyckeln till vårt fria Palestina!

Text: Agneta Carleson

Publiceringsdatum: 2009-12-22

Till toppen av sidan
Konflikten som separerar oss idag inte står mellan två folk utan mellan två politiska program. Vi är ett folk! - Khaled Salim

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...