Skriv ut

- Vi slår tillbaka vilken aggression som helst, sa ryske presidenten Dimitrij Medvedev med anspelning på det rysk-georgiska femdagars kriget från augusti i fjol i sitt tal på Röda torget när Segerns dag av andra världskriget - som kallas Det stora fosterländska kriget i Ryssland - firades den 9 maj. Sovjetunionen förlorade 30 miljoner medborgare i kriget och varje familj har upplevt dödsoffer.

Under senare år har Vladimir Putin som president återmilitariserat firandet, en tradition som Medvedev nu fortsatte. 26 000 soldater och 600 tunga pjäser förevisades i militärparader i 23 ryska städer. Samtidigt med firandet pågick en Natomanöver i Georgien som ryssarna upplevde mycket provocerande.

En av städerna med militärparad, dock utan av närvaro av pjäser, var Murmansk, vilket 130 journalister från Norge, Sverige, Finland och Ryssland, som deltog i Barents pressnätverks årliga möte, kunde notera tillsammans med en mångtusenhövdad lokal folksamling.

Till Murmansks centraltorg marscherade längs Leninavenyn taktfast väldrillade soldater – samtliga män – ur olika truppslag med militära musikkåren i spetsen. På den uppbyggda tribunen stod områdets militära och civila ledare i två rader enligt strikt rangrulla. Militärkommendanten höll högtidstalet och den sovjetiska nationalhymnen som åter också blivit den ryska spelades.

Strax bakom tribunen ligger 20-våningshotellet Arktika, där utomhusklockan högst upp ständigt står på en i tolv som en påminnelse om det allvarliga läget i den stad som kraftigt expanderade genom de bägge supermakternas kapprustning med kärnvapen under kalla kriget.

Alla på plats

Alla slags människor var på plats i olika sociala formationer denna segerns dag. Unga och gamla, män och kvinnor. Veteraner klädda i toppluva med välputsade medaljer fästa på sidenband som täckte hela övre främre halvan av kavajen kom tillsammans med flera generationer yngre släktingar. Där var tjejer som på ryskt vis höll varandra under armén. Grabbgäng. Mammor med barn, barnvagnar och tjejkompisar. Till och med de yngre papporna följde med dem i en del fall – kanske markerandes en ny era av ökad jämställdhet mellan könen även i Ryssland.

När soldaterna efter avslutad parad tågat ut från torget och dignitärerna klivit ned från tribunen, började en allvarsmättad civil, något mindre disciplinerad marsch av medborgare ur alla befolkningskategorier. Ett mindre inslag utgjordes av äldre människor, sannolikt kommunister, som bar på gamla sovjetfanor och inte förlikat sig med det gorbatjovska förräderiet som de upplevde upplösningen av Sovjetunionen för snart 18 år sedan vara.

Slutmålet för de piggaste och mest entusiastiska i civiltåget var Aloshe, det 42 meter höga soldatmonumentet på en hög kulle ovanför staden, som efter kriget ständigt övervakar hamninloppet. Civilbefolkningen i Murmansk utsattes för olidliga terrorbombningar av nazityska Luftwaffe under världskriget. Invid Aloshe hölls ytterligare en medborgarceremoni.

Med för året strålande solsken fortsatte firandet i försommarvärmen under eftermiddagen och kvällen i polarmetropolen som en folkfest ute på gator och torg, eller inne ”på lokal”. De barnkära och något överbeskyddande ryska mödrarna gladde sina barn med nyinköpta ballonger och såpbubblor. De något äldre kunde köpa grillade maträtter, och tilläts av polisen dricka öl och vodka på offentliga platser utan att fylleriet verkade störande. På torgscenen avlöste olika rockgrupper och folkdanslag varandra.

Dagens stora betydelse djupt in i alla ryssars folksjäl gick inte att ta miste på.

Georgienkriget

Pressnätverkets möte handlade om informations- och propagandakrig. Det utvisade att ryssarna känner sig starkt missförstådda – och talar om ”propaganda” – i utlandet för kriget mot Georgien. Ryssarna hävdar helt riktigt att det var Georgien som startade kriget. Men den egna sidans gensvar med övervåld, många olika militära provokationer och importembargo av georgiska viner och mineralvatten före kriget förbigås med tystnad.

Norska radions Moskvakorrepondent Morten Ruud vittnade om hur utländska korrespondenter förhindrades att besöka Sydossetien ännu en lång tid efter krigsutbrottet. Talesättet ”sanningen är krigets första förlorare” infriades till fullo.

Idag övervakar tusentals ryska soldater de bägge utbrytarenklaverna Sydossetien och Abchasien på georgiskt territorium och som står utanför regeringen i Tblisis kontroll. Ryska federationen har erkänt deras ”självständighet”, vilket därutöver endast Nicaragua gjort.

Ryssarna känner sig inringade

Den breda uppslutningen i firandet förklaras bara till en mindre del av den återupptrappade fosterländskheten under senare år. Minnena av världskriget och ”1941 syndromet”, eller rädslan för att bli överfallna och inringade som vid Nazi-Tysklands överraskningsoperation Barbarossa mot Sovjetunionen vid upptrappningen av kriget den gången är fortfarande en realitet för en majoritet av ryssarna.

Gorbatjov tillät Europas fredliga enande för 20 år sedan och till och med att DDR skulle få bli en del av Nato i det återförenade Tyskland. Men där skulle gränsen sättas enligt en överenskommelse med tyske förbundskanslern Helmut Kohl.
Även med beaktande av varje självständig nations rätt att göra sitt eget säkerhetspolitiska val, är det ur rysk synpunkt naturligt att se den fortsatta Natoutvidgningen inte bara av de tidigare satellitländerna, utan även inkluderande de tre tidigare baltiska sovjetrepublikerna som ett ”svek” som för dem uttrycker västs begränsade trovärdighet. Till detta ska läggas perspektivet att utvidgningen kan komma att utsträckas till Georgien och möjligen även Ukraina.

Det återstår att se om USA:s nye president Barack Obamas mer försonliga attityd mot Ryssland jämfört med föregångaren George W Bush – såsom att tona ned planeringen av nya missilsköldsförsvar i Polen och Tjeckien och skjuta upp medlemsplanerna i Nato för bland annat Georgien – kan skapa en ny avspänning i de rysk-amerikanska förbindelserna.

Viktigt för den närmaste framtiden blir också resultatet av hur EU och Ryssland sköter sina ömsesidiga relationer. För närvarande betraktar ryssarna med stor skepsis EU:s så kallade östra partnerskap, som riktar sig till Ukraina, Vitryssland, Moldavien, Armenien, Azerbajdzjan och Georgien.

Underlättad av en förbättrad ekonomi före globala finanskrisen – främst genom höjda världsmarknadspriser på olja och gas – har Ryssland börjat återupprusta militärt. Det gäller även den största nukleära flottbasen i Severomorsk tre mil utanför Murmansk. Flottan seglar på nytt ut på övningsuppdrag efter att i många år ha legat still i hamn på grund av brist på pengar.

Å andra sidan är upprustningen begränsad jämfört med den tidigare väldiga sovjetiska krigsmakten. Ryssland utgör inget militärt hot mot länder som Sverige och Finland, åtminstone inte under den närmaste tioåriga planeringsperioden.

Återupprättat folkrörelsesamarbete med Ryssland?

Barents pressnätverk är det bäst fungerande nätverket i Barentssamarbetet, som arbetar med mycket små medel och startade 1993. Utöver ett begränsat ungdoms- och studentutbyte har det mesta samarbetet därutöver lagts ned. Och tyvärr är tendensen densamma inom Östersjösamarbetet.

Till detta har den svenska borgerliga alliansregeringen bidragit genom att 2006 tvärt besluta att avskaffa folkrörelse- och demokratibiståndet till Ryssland. Flera väl fungerande regionala partnerskapssamarbeten, såsom ett lyckat folkhälsoprojekt mellanVästerbotten och ryska Karelen, tvingades därför brådstörtat läggas ned.

Ryssland är ett grannland till oss med ett tilltagande auktoritärt styre under senare år, men med vilket vi har möjlighet att hålla medborgerliga kontakter, till skillnad från så sent som för 20 år sedan då ännu lagen förbjöd sovjetiska medborgare att samtala och umgås med utlänningar.

Det borde nu vara dags – också i vårt eget intresse, utifrån en bred säkerhetspolitisk grundsyn – att återställa det svenska folkrörelsebiståndet till Ryssland för att göra kontakterna och samarbetet uthålligt. Detta är oerhört viktigt och skulle föra med sig mycket blygsamma kostnader jämfört med försvaret.

– Utrikespolitiken är vår första försvarslinje. Först därefter är försvarspolitiken vår andra försvarslinje, brukade Olof Palme säga.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2009-05-20

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...