Skriv ut

En decemberkväll samlades åhörare på Sveavägen 68 för att lyssna på den paneldiskussion om Zimbabwe som Palmecentret arrangerat. Birgitta Silén ledde diskussionen mellan Isaac Maposa, chef för Zimbabwe Institute i Sydafrika, och Thoko Matshe, koordinator för Palmecentrets lokalkontor i Afrika. Paneldiskussionen om situationen i Zimbabwe, om det politiska läget och om det internationella samfundets roll kom att bli en stark påminnelse om en kris som världen inte har råd att glömma.

Krisen i Zimbabwe 2008 engagerade under en kort period hela Europa och upptog stor del av den europeiska nyhetsrapporteringen. Sedan avtog det. Kamerorna vändes bort. Men krisen i Zimbabwe löstes inte för att journalisterna slutade intervjua Morgan Zvangirai. Tvärtom.

– Jag kom just tillbaka från en resa till Sydafrika, inledde Birgitta Silén, där jag stötte på en löpsedel som chockade och påverkade mig. Det stod ”Att leva i Zimbabwe är att dö”.

Löpsedeln från Sydafrika blev utgångspunkten för diskussionen och Isaac Maposa inledde med att konstatera att den inte var någon överdrift. Faktum är att det är ännu värre.

– Tänk dig att du går in i mataffären för att handla. Där finns ingen mat. Den enda mat som finns att köpa är smuggelmat och den måste du köpa med utländsk valuta. Du har ingen utländsk valuta. Väldigt få människor i Zimbabwe har tillgång till utländsk valuta.

Maposa fortsatte att måla en bild av ett samhälle i så total kaos att det är svårt att föreställa sig. Han berättade om stora sjukhus som helt stängt ner. Den enda sjukvården finns på privata kliniker där du måste betala med amerikanska dollar.

Maposa berättade om vattenbristen och om en koleraepidemi; en kombination med högst dödlig utgång.

– Det är som att sätta eld på ett hus, sa Maposa, utan att ha vatten att släcka elden med. Snart kommer vi att kunna sätta en skylt vid Zimbabwes gräns. Dött land, kan vi skriva.

När Thoko Matshe tog vid stärkte hon den bild Maposa målat upp för oss.

– Jag var på landsbygden, berättade Matshe. Koleran slår hårt. Människor dör i massor och deras kroppar ligger kvar på marken för det finns ingen plats att göra av dem. Kropparna ligger där på marken tills ingen längre känner igen dem. Döda, anonyma människor.

– Medan folket dör och landet går sönder så fortsätter den politiska krisen och de politiska samtalen. Om de fortsätter att bara samtala och inte kommer framåt kommer Zimbabwes tragedi att vara total, sa Matshe.

De samtal Matshe refererade till är samtalen kring en eventuell maktdelning och samregering mellan diktatorn Robert Mugabe och oppositionsledaren Morgan Zvangirai.

– Många av er vet säkert vad som hände innan valet i år, sa Maposa, Morgan Zvangirai drog sig ur valet för att det helt enkelt var omöjligt och farligt för alla som stöttade honom. Våldet blev för mycket.

– Den här typen av politiskt våld förekommer hela tiden, sa Matshe, det kommer toppar men det pågår alltid. Aktivister som försvinner, misshandlas, förföljs och trakasseras. Det blir inte bättre, och just nu blir det sämre. Problemet är våra ledares oförmåga att sätta människorna och människornas behov först.

Matshe och Maposa var eniga om att behovet av kompromisser, både från regeringens och från oppositionens sida, är akut. Det är kanske inte rätt eller rättvist, menade de, men det är nödvändigt.

– Jag var där när dialogen bröt samman för att Mugabe och Zvangirai inte kunde enas om vilket parti som skulle få ha hand om vilket departement, förklarade Matshe. Nu sitter vi här med tusentals människor döende i kolera. De människorna borde inte behöva dö.

– Vi måste förhandla, sa Maposa, för folkets skull. Mugabe kommer aldrig att överlämna all sin makt, men vi kan få honom att ge upp lite av den. Den situation som nu råder i Zimbabwe finns det bara en man som tjänar på och det är Mugabe.

Matshe instämde och påpekade att regeringskrisen har gett Mugabe mer makt. Därför måste oppositionen visa ledarskap och ta initiativet till kompromisser, menade hon.

När Silén frågade vad vi, det internationella samfundet, kan göra var Maposa och Matshe snabba att påpeka att det internationella samfundet borde ha stöttat Zvangirai när han under förhandlingarna i september gick med på kompromisser.

– Ibland undermineras Zvangirai av de ”internationella vännerna”, sa Matshe, Zvangirai är vald ledare och om han ser en chans att lyckas göra något åt krisen kommer vi att stötta honom. När en del av de ”internationella vännerna” försöker påverka honom och säger att han gjorde fel som sökte en kompromiss så är det inte stöd, det är något annat. Vi behöver riktigt stöd. Vi behöver fred i Zimbabwe.

Birgitta Silén påminde oss avslutningsvis om detta som vi så lätt verkar glömma:

– Den här situationen och diskussionen påminner mig om något som Olof Palme brukade säga. Det är inte upp till oss, i väst, att skapa andra människors kamp.

Text: Catharina Ullström

Publiceringsdatum: 2009-02-10

Till toppen av sidan
Snart kommer vi att kunna sätta en skylt vid Zimbabwes gräns. Dött land, kan vi skriva. - Isaac Maposa

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...