Skriv ut

Den politiske fången Mikola Statkievitj, S-ledare, fick inga vykort med födelsedagshälsningar den 12 augusti. Fängelseledningen sa nej. Människorättsaktivisten Ales Bialiatski, dömd till fyra års fängelse, fick efter åtta månader ett matpaket av sin fru Natallia Pintjuk.

Tatiana Revjaka. Foto: Maria SöderbergDet mesta är med andra ord som förr. Repressionen mot oliktänkande fortsätter – parallellt med tillfälliga lättnader.

En av de som fortsätter på barrikaden är Tatiana Revjaka. Hon arbetar på människorättsorganisationen Vjasna, och mottog 2006 Anna Lindh-stipendiet i Stockholm.

– Det mesta är som vanligt, säger hon, men jag tror att det kan bli bättre.

Så svävande uttryckte hon sig vid det senaste besöket i Sverige i april 2013.

Det är inget ovanligt svar från de som valt att öppet gå emot regimen. Få kunde eller ville förutse det hårdnade förtrycket, men hoppet lever och Tatiana Revjaka fortsätter att irritera sitt lands ledare. Till exempel genom att dela ut vykort på offentlig plats. När hon och hennes kollega Uladzimir Labkovitj stod utanför ett varuhus i Minsk den 4 augusti blev de gripna.

Vykortens budskap var att uppmärksamma tvåårsdagen av domen mot Ales Bialiatski då han fick straffet fyra års fängelse. Efter en del administrativa turer med polis och domstol fick vykortsutdelarna sitt straff: Böter tre miljoner belarusiska rubler (2 196 kronor).

De har överklagat domen och menar att de varken ingått i någon ”massdemonstration” eller genomfört ett illegalt möte.

– Jag hann få en inblick i häktet på polisstationen, berättar Tatiana Revjaka, som är lättad över att hon kom lindrigt undan den här gången.

– Där, på häktet, är det fullständigt vidriga förhållanden med svamp på väggarna, förfallna och trasiga dörrkarmar och smutsiga linoleummattor på golvet.

Den lynniga inrikespolitiken mot enskilda stärks nu av ytterligare osäkra faktorer om vart landet är på väg.

EU har under sommaren upphävt flera sanktioner som infördes efter valnatten i december 2010 när hundratals fängslades och samtliga presidentkandidater som öppet var emot president Lukasjenka greps. Till exempel ströks nuvarande utrikesministern Uladzimir Makejs namn från listan över personer som inte får inresetillstånd till EU-länderna. Det innebar att Makej kunde delta i det utrikesministermöte som genomfördes den 22 juli i Bryssel, inom ramen för det Östliga partnerskapet.

En symbolhandling under juli månad var frigivningen av poeten och politikern Uladzimir Njakljajeu och journalisten Iryna Khalip.

När Uladzimir Njakljajeu den 25 juli försattes på fri fot, uttalade han lakoniskt att ”han överförts från en egen cell till den allmänna avdelning där hela Belarus befinner sig”.

Njakljajeu blev fri efter det att en domstol beslutat att inte utdöma det straff med ”uppskjuten verkställighet” och begränsningar i rörelsefriheten som han dömdes för efter presidentvalet 2010.

Men dessa händelser sker i skuggan av Ryssland, ett grannland som för bara några år sedan ansågs ge medborgarna större frihet. I dag kan Belarus känna sig omsprunget av Vladimir Putins hårdnande styre, där fristående journalister och juristers liv svävar i livsfara om de granskar makten för närgånget. Och där människor med sexuell läggning, som inte anses befinna sig inom normen, löper risk att misshandlas, jagas på flykt och sättas i fängelse.

För många år sedan kunde man höra skämtsamma kommentarer om att Ryssland använde sitt grannland Belarus, med dess despotiske president Lukasjenka, som ”provlaboratorium”. Där skulle man kunna se hur långt man kunde pressa de politiska motståndarna till tystnad och passivitet.

Huruvida den ryska politiken tagit intryck av några ”laboratoriesvar” är svårt säga, men den ryska administrationen intar en mer försiktig hållning gentemot de belarusiska oppositionella i dag. Ryssland är inte längre samma tillflyktsland och till EU-och Schengenländer krävs visum för en hög kostnad, om man inte råkar ha turen att bli inbjuden.

Tatiana Revjaka, som aldrig tycks ge upp, har flera gånger sagt att offentligheten är oppositionens bästa redskap. Med Internet har kontaktytorna stärkts de senaste åren. Nu vet hela världen, om de så önskar, en hel del om hur Mikolam Statkievitj och andra politiska fångar har det.

– Och kunskap måste vi ge! lägger hon till.

– Dessa två saker är de bästa medlen mot maktmissbruk.

Text: Maria Söderberg

Foto: Maria Söderberg och Nasha Niva

Artikeln är även publicerad i Internationella Socialdemokraten 2013.

Publiceringsdatum: 2013-09-27

Till toppen av sidan
Det mesta är som vanligt, säger hon, men jag tror att det kan bli bättre. - Tatiana Revjaka

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...