Skriv ut

Me La Run tillhör en av de hundratals etniska grupper som lever i Burma. Utan att kunna vare sig burmesiska, thai eller engelska lämnade hon sin by som 16-åring, för att delta i det utbildningsprogram för unga kvinnor som s-studenter och Palmecentret driver med organisationen Student and Youth Congress of Burma, SYCB, i Mae Sot.

Burma 2009. Foto: Sara HolmgrenSedan 1946 pågår ett lågintensivt inbördeskrig i det som kan kallas för Burmas hästsko. Gränsområdena som gränsar till, Thailand, Kina, Indien och Bangladesh bebos av hundratals olika etniska grupper, alla med sitt eget språk, kultur, historia och i vissa fall religion. Det statsbyggande projekt som militärjuntan i landet har gett sig i kast med grundar sig på en centraliserad makt som hålls av majoritetsbefolkningen, burmanerna.

Förtrycket gentemot de etniska minoriteterna är idag vardagsmat i en av världens grymmaste militärdiktaturer. Tvångsförflyttning, slavarbete, systematiskt användande av våldtäkter och hämndaktioner riktade mot de många etniska gerillor som slåss för frihet och självbestämmande har tvingat miljontals burmeser på flykt.

De etniska skiljelinjerna i Burma har identifierats som ett stort hinder för ett enat motstånd mot militärjuntan och kommer i ett framtida demokratiskt Burma att utgöra ett av de första testen för ett nytt statsbildningsprojekt som utgår från demokratiska och federala principer.

Rundabordssamtal mellan etniska grupper

Med detta som bakgrund inledde s-studenter ett projekt i gränsområdet mellan Thailand och Burma. Tillsammans med organisationen Student and Youth Congress of Burma (SYCB) arrangeras rundabordssamtal mellan 16 olika organisationer som representerar många av de större etniska grupperna i Burma i ett försök att överbrygga de etniska skiljelinjerna och få dem att samarbeta.

Sedan några år tillbaka bedriver s-studenter och Palmecentret ett utbildningsprojekt för att stärka kvinnors ställning inom den burmesiska demokratirörelsen. En av tjejerna som deltog i den första omgången var Me La Run, den yngste deltagaren som projektet någonsin har haft.

Endast 16 år gammal fick hon förbereda sig för att lämna sin by och bege sig till Thailand. Den etniskt baserade organisation hon tillhörde hade valt ut henne och erbjöd henne något som hon inte kunde få hemma, utbildning. Med endast lite kläder och ett högst tvivelaktigt identitetskort till hands påbörjade hon en resa från de inre delarna av Burma till den lilla gränsstaden Mae Sot.


Första gången utanför sin by

– Jag hade aldrig rört mig utanför min by. Vi hade haft kontakt med några närliggande byar, men aldrig med burmanerna.  Identitetspapper delas inte ut bland de etniska minoriteterna för att minska vår möjlighet att röra oss. Det som hjälpte mig förbi de många militära ”check-points” som jag var tvungen att passera var min brist på burmesiska. När de frågade mig vart jag skulle och varför kunde jag bara le och nicka, det räckte, berättar Me La Run.

Slutligen nådde hon sitt mål, Moe-floden som utgör gränsen mellan Burma och Thailand. Hon tog sig över med hjälp av en båt och tog sig sedan in till marknaden i Mae Sot. Instruktionerna som hon fått var tydliga. Ta sig till marknaden och vänta på att bli upphämtad.

Under de tre första månaderna gömde hon sig på kontoret som tillhörde hennes organisation i väntan på att Women’s Internship Programme skulle påbörjas. Tio tjejer, alla tillhörande olika etniska grupper från Burma deltog i den första omgången och Me La Run var den yngste av dem. Nervös men glad lärde hon sig att tala burmesiska med hjälp av de andra deltagarna som alla bodde tillsammans.

– När den första läraren från s-studenter kom fick jag lära mig engelska. Vi  satt uppe under långa nätter och prata med varandra om allt. Hon ställde många frågor till mig och tvingade mig att svara på engelska, det hjälpte mig mycket. Men jag hade det svårt under lektionerna. Hon krävde att allt vi sa skulle vara på engelska och jag var tvungen att ursäkta mig hela tiden för att jag hade så många nya språk att lära mig.

Lärde sig konflikthantering

Under sin tid som elev lärde sig Me La Run datorkunskap, burmesiska, thai, engelska, ekonomi och det som varit det viktigaste för henne, konfliktlösning. Innan hade inte Me La Run de verktyg som hon idag besitter för att lösa konflikter mellan de många etniska grupper som finns i Burma och som alla hyser misstänksamhet mot varandra.

Med hjälp av utbildningen blev hon den första från sin organisation som blev antagen som praktikant till det prestigefyllda ALTSEAN Internship Programme i Bangkok.

När hon kom tillbaka till Mae Sot tog hon över ansvaret för ekonomin för sin organisation som den första tjejen någonsin som fått en sådan uppgift. Några månader senare återkom hon till SYCB när hon tackade ja till att bli nominerad till styrelsen. Hon blev invald och uppgiften som hon tilldelades innebar ett stort ansvar som verkade överväldigande för henne men som hon med stort självförtroende valt att ta sig an. Hon är idag ansvarig för nästa omgång av SYCB:s Women’s Internship Programme som ska fortsätta att utbilda unga tjejer från de olika etniska grupperna i Burma för att de ska kunna ta större plats och ansvar inom den burmesiska demokratirörelsen.

Idag fortsätter s-studenter att bedriva utbildningsprojektet tillsammans med SYCB. En gång per år annonseras platsen för en volontär bland s-studenters medlemmar.

Text: Raul Urrutia Espinoza

Publiceringsdatum: 2009-10-29

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...