Skriv ut

I Sydafrika finns ingen arbetslöshetsersättning. De äldre får ofta försörja både sina barn och barnbarn på sin pension. I Mdantsane har en grupp kvinnor startat en studiecirkel genom SASCAför att lära sig hur de kan tjäna mer på sitt handarbete.

Nozisathu Mbete. Foto Birgitta SilénI Mdantsane, tre mil söder om East London i Östra Kapprovinsen, är en av Sydafrikas största kåkstäder. En vanlig vardag som idag är gatorna fyllda av människor; nästan ingen här har jobb. Ungdomar går omkring sysslolösa, män sitter utanför husen medan kvinnorna hänger tvätt, lagar mat och städar.

Vid ett garage på en av sluttningarna, står en skylt, ”Masibambane Service Centre for the Aged”. En grupp äldre kvinnor sitter hopträngda i det varma garaget och handarbetar.  I 15 år har kvinnorna – som är mellan 50 och 85 år – varje dag kommit hit för att laga mat tillsammans och för att sticka och sy saker som de kan sälja.  En dag träffade de Joe Tshisela, som bor bara runt hörnet. Joe är ordförande för SASCA – South African Study Circle Association – i den här regionen och han föreslog att de skulle starta en studiecirkel och lära sig mer om hur deras handarbete ska kunna ge mer och bättre inkomster. En av kvinnorna, Nomvula Makala, har varit på studiecirkelledarkurs och nu är alla entusiastiska att starta kursen.

– Vi började träffas för att stödja varandra, och för att kunna hjälpa gamla som är sjuka. Vi försöker göra handarbeten, vi syr hattar och väskor, många stickar. Vi lagar mat, både till oss själva och till dem vi gör hembesök hos. Vi gör också en del mediciner, för astma och förkylningar. Men det är inte lätt att sälja så vi behöver lära oss mer, berättar Doreen Madulwana, 65.

Drygt hälften av intäkterna delas mellan kvinnorna, resten går till inköp av material.  Oftast blir det knappt något överskott alls. Arbetslösheten och fattigdomen är stor. I Sydafrika finns ingen arbetslöshetsersättning, den som inte har jobb lever oftast på släktingar som kan få socialbidrag;  de gamla eller barnen.  Pensionen från 65 år är 1 020 Rand per månad, (ca 1 000 kronor), och barnbidraget är 400 rand per månad. Alla kvinnorna i garaget berättar hur de försörjer både barn och barnbarn på sin knappa pension. De bär ett stort ansvar, ofta utan uppskattning och gemenskapen i gruppen är ett stort stöd. Gruppen är också öppen för män, men bara en enda man är med. Han är med i samtalet om familj och problem i Mdantsane, men handarbetar inte.

Kvinnorna pratar om Mdantsane. Det största problemet här – och i Sydafrika generellt, är kriminaliteten.

– Det är arbetslöshetens fel, när människor – särskilt ungdomar – inte har jobb, så tvingas de till brott. Det är mycket inbrott och stölder, folk stjäl saker som går att sälja lätt, säger Phyllis Mtekwana, 77.

– Men hela samhället blir förvrängt, titta bara på hur många våldtäkter och hur mycket droger det är här, säger hon och alla i gruppen instämmer.

Livet i Mdantsane är hårt och brutalt, fattigdomen är överväldigande och hoppet om att det ska bli bättre är litet. Tilltron till Gud är större än till regeringspartiet ANC. De allra flesta i kåkstäderna är djupt religiösa, också kvinnogruppen i Masibambane. Att sjunga och be ger både tröst, gemenskap och hopp. Men mest av allt just nu önskar sig kvinnorna en egen, riktig lokal, där de kan hålla sina studiecirklar, handarbeta och laga mat och slippa sitta hopträngda i ett mörkt och hett garage.

Utbildning och inkomster

SASCA Östra Kap (South African Study Circle Association) är ett samarbetsprojekt med ABF Skåne. Syftet är att introducera studiecirkelmetoden och folkbildning för att ge människor en möjlighet till både utbildning och till personlig utveckling. Under apartheid var utbildning för svarta ensidigt inriktad på att de skulle vara arbetskraft till de vita.  Analfabetismen är stor, och arvet från århundraden av förtryck har gjort att människor inte tror sig vara kapabla att lära.

Demokratiskt lärande i en studiecirkel kan därför tjäna många syften.

– Vi är befriade från apartheid, men vi är inte fria människor så länge inte våra själar är det. Det är det studiecirkeln kan göra, öppna människors sinnen, så att de kan identifiera problem, ta itu med dem och förstå vem man är, säger Priscilla Hliso som är SASCAs sekreterare.

– Men det man gör i studiecirkeln måste ha en förankring i deltagarnas verklighet. Människors främsta motivation är att ta sig ur fattigdomen. Att lära sig något som ger en inkomst, som hur man startar och driver ett kooperativ, eller hur man åter kan bruka jorden som legat i träda för att man tvingades till städerna och gruvorna under apartheid.

Text och foto: Birgitta Silén

Fakta

Palmecentret samarbetar med SASCA som bildades 2006 i Östra och Västra Kapprovinserna som regionala folkbildningsorganisationer. SASCA Östra Kap utbildare cirkelledare för olika organisationer som kvinnor, hiv och aidsgrupper och kultur – och miljöorganisationer. SASCA är oberoende men har samarbete med ANC och SANCO (South African National Civics Organisation).

Publiceringsdatum: 2009-12-22

Till toppen av sidan
Vi började träffas för att stödja varandra, och för att kunna hjälpa gamla som är sjuka. - Doreen Madulwana

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...