Skriv ut

Namibia har en av världens mest demokratiska grundlagar och fria val. Ändå finns många invändningar mot folkstyret i landet. Den forna befrielserörelsen Swapo har tre fjärdedelar av mandaten i parlamentet och oppositionen är mycket svag. Den bilden gavs vid ett seminarium om Namibia i Stockholm i april. – Vi har en bra konstitution, men inget utrymme för dialog. Men det har blivit bättre – nu är det upp till oss att mobilisera medborgarna så saker börjar röra på sig, sade Samson Ndeikwila från organisationen Forum for the Future, som ordnar gräsrotsmöten om politiska frågor i landet.

Namibia blev självständigt först 1990, efter att först ha koloniserats av Tyskland, sedan av Sydafrika innan tjugo års väpnad kamp och diplomatiska insatser ledde till ett fredsavtal om självständighet framförhandlat av dåvarande FN-tjänstemannen Martti Ahtisaari. Swapo omvandlade sig från befrielserörelse till politiskt parti och fick i valen direkt efter självständigheten egen majoritet. Men övergången från väpnad organisation till fredlig politik var inte okomplicerad.

– Under befrielsekampen saknades begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter. Fokus låg hela tiden på självständighet. I militärläger och flyktingläger levde man under moln av skräck. Det tog 15 år för den attityden att öppnas och skapa rum för dialog, sade Samson Ndeikwila, som har en bakgrund i kyrkan innan han i slutet av 1990-talet tog initiativ till att bilda Forum for the Future.

Han gav en ganska mörk bild av den politiska situationen i Namibia och pekade på hur Swapos ledning i många år styrt auktoritärt. Han såg dock en positiv förändring de senaste åren – bytet på presidentposten 2005 då Swapos legendariske ledare Sam Nujoma lämnade ämbetet och Hifikepunye Pohamba tog över.

– Atmosfären har blivit mycket mer avslappnad i landet. Det är en överraskning. Numera utmanar till och med presidenten oss i frivilligorganisationerna och kyrkorna att synas mer, sade han.

Tvingas i exil

Forskaren Henning Melber, föreståndare för Dag Hammarskjöld-stiftelsen vid Uppsala universitet, såg saken delvis annorlunda. Han är namibier, hans föräldrar emigrerade dit från Tyskland i början av 1960-talet och i ungdomen gick han med i Swapo ”och vad jag vet är jag fortfarande medlem”. 1975 tvingades han i exil av den dåvarande koloniala regeringen och studerade och arbetade länge i Tyskland innan han efter självständigheten återvände till Namibia där han blev en uttalad kritiker av många förhållanden i landet innan han med tiden tog ett jobb på Nordiska afrikainstitutet i Uppsala.

– Det finns mycket att kritisera av det som skett efter självständigheten i Namibia – men mycket mer att kritisera för tiden dessförinnan, sade han.

Han såg inte att Pohambas regeringsperiod inneburit någon större skillnad jämfört med Nujomas tid.

– Vi kanske fått ett bättre läge om personer som Pohamba lett landet efter självständigheten, men de var kanske inte rätt personer för att överleva självständighetskamp i exil, sade han.

Han var noga med att påpeka att de auktoritära tendenserna i landets demokrati inte berodde på enskilda personer, utan var en följd av historien: de är arvet efter 25 års väpnad kamp.

– Om man vill driva ett framgångsrikt krig mot en kolonialmakt kan man inte samtidig bevara sin oskuld. En gerillagrupp kan inte rösta om beslut – då dör man snart. Om man ska vinna kommer man alltför nära mentaliteten hos dem man bekämpar. Det är en tragedi, men den är inte unik för Namibia eller för Afrika. Vi såg samma sak redan vid franska revolutionen. Det är viktigt att se detta – men det tar inte bort något av ansvaret från dem vi valde i november 1989.

Henning Melber anser att de första åren efter självständigheten ändå var relativt frihetliga, med en roll för oppositionen i t ex delegationer till utlandet. Vid valen 1994 fick dock Swapo mer än två tredjedelar av platserna i parlamentet och kunde då även ändra grundlagen efter eget skön. Från den tidpunkten anser han att stämningen blev mer auktoritär. Han framhåller dock samtidigt att landet har en fri press och att rättsväsendet är relativt självständigt från makten. Det går utmärkt att kritisera regeringen även på hemmaplan.

– Allt det vi säger här skulle vi också kunna säga i (Namibias huvudstad) Windhoek, sade Henning Melber.

Swapos roll hegemonisk

Statsvetaren Christina Nyström har skrivit en avhandling om politiken i Namibia efter självständigheten vid Northwestern university i USA. Hon betecknade Swapos roll som ”hegemonisk” och konstaterade att det är ett massparti – men bara på ett ytligt sätt, partiet är snarast styrt uppifrån.

– Om landet ska förändras måste Swapo förändra sig, sade Christina Nyström.

Henning Melber såg dock ytterligare en möjlighet till förändring: att en ny generation namibier, inom eller utom Swapo, kliver fram.

– Nu styr den gamla generationen, men i nästa val har vi väljare som fötts efter självständigheten. Om de gamla i Swapo säger ’Vi befriade landet!’ säger ungdomarna ’Va?’. De ser toppolitikerna som dinosaurier. När Sam Nujoma nyligen höll tal på universitetet och läxade upp studenterna så reste sig några, vände ryggen till och gick!

Han ansåg att den stora frågan för många afrikanska stater nu är om befrielserörelserna ska acceptera att förlora makten.

– Vi vet svaret i Zimbabwe, men jag vet inte svaret för Namibia, sade han.

Han formulerade Swapos dominerande ställning mycket skarpt när han sade att om Swapo valde att låta en åsna ställa upp som partiets presidentkandidat, så skulle Namibia också få en åsna som president. Under frågestunden kritiserades detta från publiken och han bad om ursäkt, men försvarade sig med att han skulle kunnat ha sagt samma sak om det kristsociala partiet CSU:s ställning i tyska delstaten Bayern.

Henning Melber konstaterade att man kan ha demokrati i ett land utan att där finns demokrater och slog fast att ett antal personer regelbundet citeras i Namibias mycket frispråkiga press med oppositionella åsikter, men att de knappast representerar befolkningen. En mer betydelsefull opposition finns troligen inom Swapo, men även den ägnar sig enligt Melber åt ständiga falangstrider.

Svagt civilsamhälle

Det civila samhället i Namibia är svagt. Swapo har medvetet försökt knyta till sig olika sociala rörelser. Det finns små professionellt drivna enskilda organisationer, men få folkrörelser baserade på brett medlemskap.

– De rörelser som är knutna till regeringen är rika, men de får inte utvecklingen att gå framåt, säger Samson Ndeikwila från Forum for the Future.

Det finns i huvudsak tre rörelser med många medlemmar: kyrkorna, Swapo och fackföreningarna. Alla är nära knutna till Swapo, även kyrkan även om den efter aktivt stöd till självständighetskampen nu fått en oklarare roll. Dessutom är den lagstiftande och den exekutiva makten tätt sammanknutna. Landet har hundra ledamöter i parlamentet och 50 ministrar, som måste väljas bland parlamentarikerna. Den begränsade kretsen av beslutsfattare på olika poster förstärker bilden av en Swapo-hegemoni.

En representant för Namibias ambassad ifrågasatte dock under seminariet talet om hegemoni – eller snarare, ifall det är något negativt med hegemoni: ”I Sverige har ju socialdemokraterna haft hegemoni i ett halvt sekel”, sade han.

Christina Nyström konstaterade att hegemoni inte i sig är dåligt – det beror istället på vad man gör av det. Samson Ndeikwila ansåg att hegemonin hanteras dåligt inte minst på det sättet att statsledningen i Namibia utser befattningshavare inte grundat på meriter och kompetens, utan för att de kan locka till sig stora grupper väljare.

Henning Melber påpekade det självklara att Swapo inte kan anklagas för att tre av fyra väljare röstade på partiet. Men han anser att man kan anklaga Swapo för att ha misskött politiken. 17 år efter självständigheten är klyftorna i dag större än de var under kolonialtiden.

– Det tog 15 år att införa en fastighetsskatt på de vita farmarnas stora odlingsmarker. Skatt är inget revolutionärt instrument, men det är bra för att omfördela resurser, sade han.

Han konstaterade att i dag har Namibia fått ett antal ”fat cats”, rika svarta affärsmän. Men det handlar inte om utjämning, bara om att eliten har fått ett antal nya, svarta medlemmar. De fattiga har inte blivit rikare.

Samson Ndeikwila slog fast att alla andra grupper som haft den politiska makten i Namibia har sett till att levnadsstandarden för de egna grupperna har ökat. Det gäller t ex tyskarna och sydafrikanerna.

– Men nu är det tvärtom. De svarta lever sämre. Utbildning och sjukvård försämras, trots att det är just på sådant som man borde fokusera, sade han.

Henning Melber höll med om problemet.

– Namibierna skulle kunnat leva mycket bättre, om ledarna tjänat folket istället för att skapa en ny elit, sade han.

Text: Lars Truedson

Publiceringsdatum: 2007-04-19

Till toppen av sidan
Om landet ska förändras måste Swapo förändra sig. - Christina Nyström.

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...