Skriv ut

ANC har lett Sydafrika i tjugo år. Tjugo år av demokrati. Vad hinner man uppnå på tjugo år? Tjugo år är en kort tid. Eller lång. Det beror naturligtvis på vad man jämför med. I Sydafrika beräknas medellivslängden för en man vara 51 år och för en kvinna 53. Sett ur det perspektivet är tjugo år nästan ett halvt liv, skriver Palmecentrets Kajsa Lönegård i Morgonbris.

Första gången jag besökte Sydafrika var 1999. Bara fem år tidigare hade Nelson Mandela och ANC tagit över makten efter den hårdföra apartheidregimen. Nu väntade Sydafrikas andra fria, demokratiska val. Överallt på gatorna syntes glada, jublande och sjungande människor i klargula t-shirts med ANCs logga på bröstet. »Vote for ANC! Vote for Mbeki!« Ropen skallade och optimismen låg i luften. På ANC-högkvarteret rådde lugn. Detta var året då Mandela skulle kliva ner från presidentposten, men det var inte tal om annat än att ANC skulle vinna även den här gången. Och visst gick det vägen. ANC fick drygt 66 procent av rösterna och Thabo Mbeki blev president.

När jag femton år senare kommer tillbaka till Sydafrika är mycket förändrat. Landet står inför sitt fjärde fria val. ANC vinner även årets val med god marginal – 62 procent – men debatterna i valkampanjen är annorlunda. Nu finns ett missnöje mot det ANC som av många ses som både korrumperat och handlingsförlamat. Tonläget mot ANC och dess företrädare är hårdare och mer aggressivt från politiska meningsmotståndare men även internt hörs högljudda kritiska röster. Delar av fackföreningsrörelsen tillhör dem som är vassast i sin kritik.

Struntade i att rösta

En tydlig indikation på att folk tröttnat på politikerna är att 13 miljoner i senaste valet struntade i att rösta och endast 33 procent av de så kallade born frees (de födda efter 1994) registrerade sig för att rösta – de unga använde sin högst legitima rätt att kräva lika mycket av sina politiska företrädare som i vilken annan demokrati som helst. De gamla ANC-veteranerna som var med och slogs under apartheidtiden, som fängslades och såg vänner dö i kampen för frihet undrar samtidigt varför förändringarna tar så lång tid.
Men man får inte glömma att mycket positivt har skett. Fattigdomen har minskat. Många som bor på landsbygden har fått hus, vatten, el, tillgång till sjukvård och bättre infrastruktur. En mycket stor andel av statsbudgeten läggs på olika former av sociala program och socialt stöd. Antalet elever inom utbildningens alla nivåer har ökat dramatiskt. Den svarta medelklassen har fördubblats. Man har byggt upp världens största sjukvårdsprogram för att hanteravärldens högsta antal hiv-positiva.

Men statistiken talar sitt tydliga språk. Den del av befolkningen som lever under fattigdomsgränsen har halverats sedan 1994, men gapet mellan de allra rikaste och de allra fattigaste har ökat. Den faktiska arbetslösheten ligger omkring 40 procent.  Utbildningssystemet är katastrofalt dåligt. Bara 13 procent av skolbarnen i årskurs 9 klarade de nationella proven i matte. Det finns många exempel på områden där barnen inte ens har tillgång till läroböcker och elever som går ut skolan utan att ha lärt sig att läsa och skriva på engelska.

Sydafrika är idag fortfarande ett väldigt segregerat land. Det spelar fortfarande roll vilken färg du har på skinnet när det gäller vilka förutsättningar du har i livet. De ekonomiska strukturerna är i mångt och mycket fortfarande desamma som under apartheidtiden och rastänkandet är i högsta grad levande – både bland svarta och vita.

15 000 mord om året

Våldet är ständigt närvarande i Sydafrika. Årligen äger hundratusentals inbrott, väpnade rån och överfall rum. Det begås ungefär 15 000 mord om året. Och kvinnorna tillhör de mest utsatta. Förutom den dagliga diskrimineringen som kvinnor i allmänhet utsätts för sker 50 000 våldtäkter varje år. 37 procent av alla män medger att de någon gång har våldtagit en kvinna. 40 procent av Sydafrikas kvinnor uppger att deras första sexuella upplevelse präglats av våld. Sydafrika har en av världens mest progressiva lagar vad gäller våld mot kvinnor, men okunskapen kring lagen är stor och förverkligandet av lagen släpar efter. Situationen för kvinnor är minst sagt alarmerande. Man varför ser det då ut så här? Lesley Ann Foster, som grundade Masimanyane, en av Sydafrikas största organisationer som kämpar för kvinnors rättigheter säger: »Vi kommer från en extremt förtryckande och våldsam regim. Våldet blev inlemmat i alla människors liv. Det blev ett sätt att leva. Det institutionaliserade våldet under apartheidtiden drabbade främst svarta män. Och folk som är förtryckta tittar bakom sig för att se vem de i sin tur kan förtrycka. Och där stod kvinnorna.«

Sveriges arbetarrörelse stöttade ANCs kamp mot apartheid. Vi fortsatte stötta ANC när landet blev en demokrati, men arbetet slutar inte där. Vi måste fortsätta att stötta de positiva krafter som arbetar för att stärka landet, för att läka landet, för att ena landet. Därför fortsätter Palmecentret att tillsammans med våra medlemsorganisationer stödja både ANC och organisationer inom det civila samhället. Projekten syftar till att på olika sätt utbilda människor inom olika organisationer så att de själva blir stärkta i att förändra sin egen vardag.

Det är lätt att hemfalla till pessimism när man läser nedslående statistik om Sydafrikas utveckling. Men människorna i Sydafrika är i grunden ett folk av optimism och kämpaglöd. Så mycket glädje, värme och medmänsklighet som jag omfamnas av varje gång jag besöker Sydafrika har jag inte mött någon annanstans. Det gör att jag trots allt är hoppfull när det gäller Sydafrikas framtid. Det tar tid att förändra ett land med 51 miljoner människor och med århundraden av förtryck och ojämlikhet. Tjugo år är i det perspektivet en kort tid. Och det finns massor av kvinnor, män och ungdomar som dagligen arbetar för att forma framtiden i övertygelse om att det går att nå ett jämlikare Sydafrika. Ett bättre Sydafrika. Min övertygelse är att Sydafrika om ytterligare tjugo år har kommit närmare dessa mål.

Text: Kajsa Lönegård

Foto: Mikael Leyi

Artikeln är tidigare publicerad i S-kvinnors tidning Morgonbris.

 

Publiceringsdatum: 2014-09-01

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...