Skriv ut

I dag är det ett år sedan 34 personer sköts ihjäl vid det internationella gruvföretaget Lonmins gruva i Marikana. Ett år sedan Sydafrika vaknade upp till en delvis ny verklighet eller åtminstone en spegelbild som framstod som mer sargad och sårad än man tidigare velat se. Ett antal aspekter av denna händelse pekar på centrala utmaningar för Sydafrika som demokrati.

SydafrikaHändelserna uppstod ur en facklig konflikt kring löner. En vild strejk utbröt under pågående avtalsperiod och till metallarbetarförbundet NUM:s förvåning slöt tusentals arbetare upp. Det hela utvecklades snabbt till en konflikt på tre olika fronter; mellan rivaliserande fackförbund, mellan arbetare och företagsledning och mellan arbetare och polis. De interna stridigheterna blev mycket våldsamma och kampen om herraväldet på arbetsplatsen ledde redan innan dödskjutningarna i Marikana till brutala dödsfall i båda lägren.

En rad frågor väcktes därmed kring den etablerade fackföreningsrörelsens relation till medlemmar och andra arbetare, närheten till våldet och intoleransen mellan arbetskamrater samt fackföreningsrörelsens trovärdighet som förhandlingspartner. Konflikten med arbetsgivarna blottade en sektor präglad av djup ojämlikhet, en tillvaro som i stort sett inte förändrats sedan Apartheids dagar och en mycket stor oförståelse inför detta hos företagsledningen.

Gruvsektorns centrala roll i den sydafrikanska ekonomin gjorde att den vilda strejken snabbt intog första plats på tidningarnas ledarsidor och löpsedlar. Varje dag som strejken pågick förlorade Sydafrika miljontals rand och förtroende bland utländska investerare. Regeringen visste inte vad den skulle göra mer än att man bestämt sig för att de beväpnade strejkande som förskansat sig på en kulle på gruvområdet inte skulle få diktera villkoren. Så polisen skickades in med uppdraget att skingra de protesterande. Med våld om nödvändigt. Effekterna av detta chockade en hel nation. Massakern i Marikana var ett faktum.

Ett år senare är många frågor fortfarande obesvarade. Den kommission som tillsattes för att utreda händelserna har fortfarande inte kommit till något resultat. Sydafrikanska tidningar rapporterar om vittnen som under tiden mördats och försvarsadvokater som drar sig tillbaka på grund av bristen på ersättning. Den sydafrikanska fackföreningsrörelsen tycks djupt splittrad och anklagelserna internt skickas fram och tillbaka.

En av de fackliga centralorganisationerna, COSATU: s generalsekreterare, Zwelinzima Vavi har i dagarna suspenderats i väntan på en intern utredning om sexuella relationer med en anställd. I kölvattnet av denna skandal blottas interna maktstrider. Vidare vill metallarbetarförbundet NUM inte längre delta i hedrandet av offren på grund av oenigheter kring vilka som arrangerar ceremonin. Den ekonomiska ojämlikhet som beredde vägen för strejken, massakern och de protester som följde även inom jordbrukssektorn är desamma och åsikterna om vad som borde göras för att komma tillrätta med problemen går starkt isär i Sydafrikas offentlighet.

I Sydafrika talar man ofta om före och efter Marikana. En referenspunkt i den unga demokratins historia vid vilken man kanske för gott förlorade sin oskuldsfullhet. Våldet som hela tiden ligger nära ytan släpptes återigen löst.

Text: Mikael Leyi, handläggare för Södra Afrika

Publiceringsdatum: 2013-08-16

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...