Skriv ut

Den 20 juni är det hundra år sedan den formella grunden lades för segregering och åtskillnad i Sydafrika. 1913 antog det brittiska styret the Natives Land Act som reglerade var afrikaner tilläts bo och under vilka omständigheter de fick äga land. Åt 80 procent av befolkningen uppläts sju procent av landets yta och i ett slag förvandlades svarta sydafrikaner till främlingar i sitt eget land.

Demonstration för jordreform i Sydafrika Foto: Mikael Layi

Denna koloniala lag la grunden till apartheid och dess migrantarbetarsystem, passlagar och etableringen av kåkstäder. Den möjliggjorde en av de mest omfattande tvångsförflyttningarna i mänsklighetens historia, där 3,5 miljoner sydafrikaner tvingades från sina hem mellan 1960 och 1983. Krav på en landreform var därför från början helt naturligt en av de mest centrala stridsfrågorna för befrielserörelsen. För att ta tillbaka det som stulits.

1994 hade den tillträdande ANC-regeringen som mål att 30 procent av Sydafrikas odlingsbara mark skulle omfördelas. Som en blygsam början. Det slutliga målet var att landägande skulle stå i proportion till befolkningsfördelningen. Dessa planer har dock gång på gång grusats och 19 år senare har endast 15,5 procent av marken bytt händer. Jordfrågan förblir i grunden olöst och utgör en av de största utmaningarna för Sydafrikas unga demokrati.

Till vem ska då land återbördas, på vilket sätt, under vilka omständigheter och till vilket pris? Frågorna kring en möjlig landreform är många. De politiska program och institutioner som har utformat svar har avlöst varandra sedan 1994. Gemensamt har de haft en princip kallad ”villig-köpare/villig-säljare”. Systemet är marknadsorienterat och innebär att staten subventionerar enskilda farmares köp av land utan att själv direkt blanda sig i affären.

Principen baserades på antagandet att regeringens köpkraft skulle vara stor och landägarnas vilja att i en försoningens anda sälja sina ägor billigt likaså. Detta visade sig vara helt igenom falskt. Staten har istället betalat överpriser och farmarbetare har skuldsatt sig för att ha råd med marken. Många familjer har tvingats se sina besparingar och drömmar gå upp i rök.

Regeringen erkänner nu öppet att systemet inte har fungerat. I sitt tal till nationen tidigare i år talade president Jacob Zuma om behovet av en landreform värd namnet. Trogen de vägledande ord om rättvisa och jämlikhet som nämns i konstitutionen. Tempot och omfattningen av omfördelningen ska öka.

Men kritiken mot regeringens planer kommer från flera håll. Från de som hävdar att omfördelningen går för långsamt, de som hävdar att regeringen varit alltför fixerad vid siffror istället för vid hur de farmer som faktiskt byter ägare lyckas och de som motsätter sig landreformen med argumentet att ett modernt jordbruk inte lämpar sig för liknande populistiska projekt.

Utformningen av det nya politiska programmet med dess tillhörande institutioner kommer att behöva hantera en rad olika frågor samtidigt för att bli framgångsrikt: lokala ekonomier och marknader måste etableras, ekologi och småskalighet bör ersätta storjordbruk och industrialisering, stödsystem och tillgång till kapital behöver möjliggöras och utbildning, teknologi och nödvändig infrastruktur tillhandahållas. Endast ett program som fullt ut integrerar dessa aspekter kommer att göra en landreform hållbar för framtiden. Arbetslösheten, fattigdomen och underutvecklingen är störst på landsbygden.

Ett framgångsrikt politiskt program bär på löftet om att lösa många utmaningar i ett slag, ett misslyckande riskerar att sätta jorden de ärvde i brand.

Mikael Leyi är handläggare för Sydafrika på Palmecentret. Han är stationerad vid Palmecentrets lokalkontor i Johannesburg.

Texten publcerades av Dagens Arena söndagen den 12 maj 2013.

Publiceringsdatum: 2013-05-12

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...