Skriv ut

- Vi var många som blev förvånade när vi vaknade den 19 september och hörde om kuppen i Thailand. Egentligen borde vi kanske inte ha varit det, eftersom militären ofta har gripit in. Men nu var att det var femton år sedan sist, sa journalisten Jesper Bengtsson under ett seminarium i Stockholm.

Thailands historia har varit full av upp- och nedgångar för demokratin. Mellan 1932 och 1991 genomfördes 17 kupper. Efter bland annat en demokratirörelse i början på 90-talet med åtföljande val, kom en ny konstitution 1997 och fram till nu har militären alltså inte gripit in. I september avsattes dock premiärminister Thaksin Shinawatra i en oblodig kupp, medan han var i USA. Kuppledaren var general Sonthi Boonyaratglin, som hävdade att kuppen var nödvändig för att ena landet och få bukt med korruptionen. Undantagstillstånd och inskränkningar i mötesfriheten har införts, fler än fem personer får inte ha politiska möten.

Thaksin startade sitt parti Thai Rak Thai (Thai Loves Thai Party) 1998 och framställde sig själv som en stark, hårdför ledare med tydliga nationalistiska drag. Han vann valet 2001 och har varit premiärminister sedan dess – såväl älskad som hatad.

– Thaksin har gynnat vissa och missgynnat andra. Framför allt har han samlat all makt runt sig själv, sa Elin Bjarnegård som är doktorand i statskunskap och skriver sin avhandling om thailändska partier.

I april 2006 anordnade Thaksin nyval och vann, men valet bojkottades av många partier och ogiltigförklarades. Sedan dess har landet befunnit sig i en politisk kris som kuppledarna ville få ett slut på. Thaksin Shinawatra har varit kontroversiell och av vissa ansetts korrupt, bland annat när han sålde sin familjs aktier i Thailands största telekom-företag Shin Corp utan att betala skatt. Thaksin har vidare skapat en spricka mellan sig och militären och även den populära kung Bhumibol Adulyadej som har suttit i 60 år. Av tradition känner militären i Thailand stark lojalitet med kungafamiljen. Många menar att kuppen aldrig hade kunnat genomföras utan kungens tysta medgivande.

En annan ”krutdurk” i Thailands politik är den mellan stad och landsbygd, menade Elin Bjarnegård. Bangkok-eliten är ofta välutbildad (ibland i väst), intellektuell och välbärgad. Detta till skillnad mot människor på landsbygden som ofta har lägre utbildning och helt andra levnadsförhållanden. Det är också på landsbygden som Thaksin har sitt starkaste stöd, populär då han betalade tillbaka jätteskulden till Världsbanken i spåren av Asienkrisen, samt lovade de fattiga ett billigt hälsosystem. Ofta har det varit så att landsbygden ser till att en premiärminister bli vald, medan Bangkok-eliten går ut och demonstrerar mot densamma.

– Så: är demokratin förlorad nu? frågade sig Bjarnegård. Man kan ha en optimistisk syn och säga att Thailand har haft otroligt många militärkupper sedan 1930-talet, där finns inget land med så många upp- och nedgångar. Men landet har också demokratiserats så många gånger, vilket inger förtroende för framtiden. Jag tror att man kan se optimistiskt på situationen och att det faktiskt blir val inom ett år.

Kuppledarna har sedan militärkuppen utsett en ny premiärminister under en interimsregim, en general Surayud Chulanont. Han är arméveteran och relativt respekterad av såväl militära som civila ledare. Surayad har infört ett provisoriskt parlament och nya val utlovas till oktober 2007, efter en ny konstitution.

– Men man kan också ha en pessimistisk syn på frågan om demokratin är förlorad, menade Elin Bjarnegård. Demokratin har inte stått pall den här gången heller. Demokratin har inte lyckats hantera den här krisen heller.

Anledningarna till att demokratin är svag i Thailand är många, enligt Bjarnegård. Partierna är inte särskilt starka och kan inte delas in på en vänster- och högerskala. Klientelism och röstköp styr. Många kandidater byter parti eftersom ideologi och program inte är mest betydelsefullt, utan mer kontakter och nätverk. Misstron mot politiker är stor.

Margareta Koltai som har arbetat i fem år för Diakonia i Thailand, påpekade att man måste se Thailand som en del av regionen.

– Thaksin har ju inte tittat på svensk folkrörelsetradition precis när han startade sitt parti, utan på länder som Malaysia och Singapore. Det tar många år att förändra ett land. Flertalet av thailändare har inte vuxit upp med att ett parti företräder dem, sa Margareta Koltai.

Thaksin har varit populär hos många på landsbygden, särskilt för sina hårda tag mot knarkhandeln och oroligheterna i södra Thailand. Han har lanserat sig nästan som en industriledare eller västerländsk affärsman som ska rycka landet ur krisen. Thailand är en typisk patronstat, där premiärministern blir lite som en fadersgestalt. När Thaksin har fått kritik från utlandet har han också mycket riktigt sagt: ”FN är inte vår pappa.” Underförstått: det är han själv.

Men Thaksin har också drivit en obehaglig populistisk linje, i stil med Italiens Berlusconi, där bl.a. två miljoner burmesiska flyktingar givits skulden för problemen i landet, sa Margareta Koltai.

– Thailand finns inte på vår sociala karta, utan på vår semesterkarta, sa Koltai träffande och ringade därmed in den nästan kvarts miljon svenskar som årligen åker till Thailand. Men vi glömmer att några av de där fascinerande folkgrupperna inte ens har medborgarskap och ännu mindre några rättigheter.

Just detta arbetar Diakonia med och Koltai menade att kuppen inte är oviktig för resten av regionen, då Thailand måste vara en förebild.

Joakim Kreutz, forskningsassistent i freds- och konfliktkunskap, har koncentrerat sig på krisen i södra Thailand, en konflikt som tar mellan 25-40 liv i månaden. Kreutz berättade att denna konflikt har pågått sedan 1600-talet. Regimen hanterade den förhållandevis bra under 80- och 90-talen, då det fanns en dialog mellan militär, polis och lokala myndigheter å ena sidan och civila aktörer å den andra. Men Thaksin avskaffade detta 2002, skyllde oroligheterna på ”muslimska terrorister” och överlät makten åt polisen i stället, gammal polis som han var. Därefter eskalerade våldet: fler bomber och såväl polis och militär som lärare besköts.

– I vanliga fall kan man ju säga att ju hårdförare metoder en premiärminister har, desto mer populär är man hos militären. Men i Thailand är det tvärtom. Ju mer militära metoder Thaksin använde sig av, desto större blev sprickan mot militärledningen som i stället sökte dialog, sa Joakim Kretutz.

Militären förespråkade alltså förhandling, vilket Thaksin konsekvent vägrade och försåg i stället exempelvis lärare med vapen vilket eskalerade krisen, berättade Kreutz. Kuppledaren general Sonthi är den förste muslim som blivit arméchef, och har nära band till kungen. Vilken roll kungen nu spelar är fortsatt oklar, kungahuset är ett slutet system med lite insyn, men att ledarna för kuppen har nära band till hovet är klarlagt.

En man i publiken frågade när Thailand egentligen förlorade demokratin, om det inte skedde redan under Thaksin.

– En bra och berättigad fråga. Att mäta demokrati tycker statsvetare om, även om det är svårt! sa Elin Bjarnegård. Men ur statsvetenskaplig synvinkel kör ändå en statskupp demokratin i botten.

Margareta Koltai påpekade att den oblodiga kuppen ändå hade mångas stöd. En del sa till och med att man hade blivit av med en blivande diktator – problemet var bara att det skedde med odemokratiska metoder…

Text: Barbara Voors

Publiceringsdatum: 2006-10-23

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...