Skriv ut

Fiender som inte möts förblir ofta fiender. Palmecentret har därför ända sedan sin start ägnat sig åt att få rivaler att mötas. Oberoende om intressekonflikterna har handlat om gränstvister, religionsutövning, etnisk tillhörigheter eller ideologi.

Jens OrbackSkälen för olika aktörer att be Palmecentret om hjälp handlar ofta om att Sverige saknar geopolitiska intressen i konflikterna, att vi historiskt har hävdat oss neutrala i förhållande till stormakterna och inte minst för att det namn vi bär inger respekt.

Häromdagen medverkade jag tillsammans med riksdagsledamot Kent Härstedt (S) på konferensen ”Uniting for the future – Learning from each other’s experinece” i Bangkok. Thailand har länge präglats av svåra slitningar mellan så kallade gul- och rödskjortor. Så sent som 2010 blossade stridigheter upp mellan grupperingarna och flera personer skadades och dödades.

Palmecentret har under en längre tid stöttat arbetet för försoning i landet, så därför var jag inbjuden som talare på konferensen. Härstedt har deltagit i den expertgrupp som stödjer arbetet och som leds av Nobelpristagaren och före detta finska presidenten Martti Ahtisaari.

Det finns många perspektiv att tänka på i försoningsarbete. Tony Blair, som också bjudits in som talare, sammanfattade det väl. Han utgick från försoningsprocessen på Nordirland där han var en av arkitekterna bakom the Good Friday Agreement. Eftersom konferensens undertitel handlade om att dela med sig av erfarenheter vill jag här passa på att föra vidare de fem grundfundament Blair lyfte fram som avgörande för en försoningsprocess chans till framgång:

För det första måste gruppen, befolkningen, som ska försonas vilja komma överens. Detta genom att nå en känsla där möjligheterna upplevs som större än deras rådande missnöje.

För det andra måste processen behandla det förflutna, fast man ska inte tro att alla kommer att förlåta eller acceptera det som har varit. Men det är möjligt att med ärligt uppsåt undersöka historien för att kunna möta framtiden. Det handlar om att finna former för samtal, om att genuint vilja försöka förstå andra och om att parterna upplever att de får komma till tals.

För det tredje måste ett ramverk för förhandlingarna etableras som människor uppfattar som rättvist. Och vari källan till oenigheten kan diskuteras. Majoriteten ska inte bestämma själva och det är fel att inta inställningen ”The winner takes it all”.

För det fjärde är det nödvändigt att det ramverk man kommer överens om är baserat på demokratins principer – i både form och substans. Det handlar inte minst om rättssäkerhet och domstolars objektivitet. Demokrati är inte bara ett sätt att rösta på utan ett sätt att tänka.

Och för det femte handlar det om att försoning är enklare att nå om det upplevs som att den starkare partens (inte sällan regeringens) hantering av frågor uppfattas som effektiv och välfungerande. När det finns en upplevelse av att till exempel staten gör sitt bästa för att använda de gemensamma resurserna på rätt sätt, ökar chanserna till försoning. Som regering ökar också chanserna att leverera mer om man sträcker ut en hand och söker försoning.

Själv talade jag på konferensen om tillit och om en gemensam målbild som grundfundament för försoningsprocesser. Inga byggstenar är stabilare än tillit och omtanke. Olof Palme brukade citera den engelska historikern R H Tawney som sa: ”Ett samhälles friskhet bestäms av det mål som dess ansikte är vänt emot” och på frågan om mot vilket mål hans ansikte var vänt emot svarade Palme: ”Mitt ansikte är vänt mot ett samhälle präglat av omtanke människor emellan.”

Jens Orback, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Artikeln är även publicerad i AiP.

Publiceringsdatum: 2013-09-09

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...