Skriv ut

Drygt ett år efter tyfonen kvarstår de stora problemen i de tyfondrabbade områdena runt Tacloban i Filippinerna. Men många problem som fattigdom och markbrist fanns där redan innan tyfonen drog in och dödade tusentals människor och ödelade hela samhällen.

Det var tidigt på morgonen den 8 november 2013 som tyfonen drog in över land. Myndigheterna hade förvarnat men varningen var inte tillräckligt tydlig. Rebecka Garcia förlorade fem familjemedlemmar och var den enda som klarade sig av de sex personer som tog skydd i huset.

– Jag trodde min dotter skulle klara sig, hon kunde simma. Men hon måste blivit träffad av något. Hon hade stora blåmärken när jag tittade på henne under skynket, säger Rebecka.

Rebecka Garcia. Foto: Jonatan Karreskog/Palmecentret.Hennes dotter hittades en kilometer bort. Själv överlevde hon genom att hennes jacka fastnade och hon blev hängande i den enda stolpe som blev kvar av huset. Flera timmar senare fick några grannar ner henne med hjälp av en stege.

– Vi trodde att vattnet skulle resa sig några fot, det fick jag lära mig i skolan när jag var liten. Nu blev det flera meter, säger hon.

Hade myndigheterna använt den kanske felaktiga termen tsunami i stället för termen ”storm surge” för att beskriva vågorna som blåste in hade nog många sökt sig till högre mark och betonghus. Då hade många liv kunnat räddas. Fyra vågor kom in, varav den tredje var värst.

– Hade det bara varit vinden hade vi klarat oss. Samma om vattnet bara runnit rakt, nu var det som en vattentornado, säger Rebecka.

Rädslan för nästa kraftiga tyfon har fått myndigheterna att införa en ”no build zone”, ett område med byggförbud 40 meter från havet. Det har senare omvärderats till en ”no dwelling zone”, förbud mot bostäder men okej för kommersiella byggnader. I Tacloban är det ofta de fattigaste som bor trångt hopträngda mot vattnet.

I stadsdelen Seaworld i Tacloban lever många av de fattigaste i regionen. Gränderna är ofta bara någon meter breda, två personer kan inte mötas utan att den ena stannar och släpper förbi den andra. Lukten av trångboddhet är stark och obehaglig. Området var mer eller mindre helt ödelagt av tyfonen, men är nu delvis återuppbyggt.

Cirka 40 procent av invånarna måste enligt myndigheterna flytta för att de antingen bor för nära vägen eller havet. Av den anledningen har många biståndsorganisationer inte velat stödja människorna med till exempel plåtskivor till takläggning. Myndigheterna avvaktar samtidigt för att se hur man kan flytta invånarna.

Just nu byggs ett större bostadsområde cirka en mil bort. Små hus, endast cirka nio kvadratmeter tätt byggda. Det är hit några av invånarna ska flyttas, några hundra av de tusentals som berörs av förbudet. Samtidigt har nästan alla sin försörjning kring marknaden som gränsar mot Seaworld. Varken vägnät eller människornas ekonomi tillåter pendling till staden. Därför har invånarna hamnat i ett svårt dilemma. Antingen flytta till ett område långt bort utan försörjning eller bo kvar med risken för att bli av med allt, inklusive sitt eget liv, vid nästa tyfon.

Raul S. Soliva. Foto: Jonatan Karreskog/Palmecentret.

I grannstaden Tanauan finns dock en optimistisk stadsingenjör.

– På tre års tid kommer vi vara återuppbyggda bättre. Innan tyfonen hade jag inte så mycket att göra, nu har jag fullt upp, säger Raul S. Soliva.

Det finns för tillfället 54 pågående byggprojekt i staden, och det som bromsar är nu bristen på utbildad arbetskraft. Byggnaders förmåga att hålla för tyfoner är också en aktuell fråga som blottar ett annat stort samhällsproblem – korruptionen. SOP (standard operating procedure) som är den standardmuta som ska utbetalas till olika led i alla byggprojekt leder till att fuskbyggen är vanliga. När budgeten inte räcker till mutorna fuskar man med materialet i stället. Flera skolor har helt rasat på grund av misstänkt fusk med konstruktionen. Extra allvarligt eftersom människor sökt sig till dessa byggnader för skydd, och därmed omkommit. Raul visar på datorn en ny takkonstruktion som ska hindra vinden från att komma in under taket och därmed blåsa bort det.

– Vi tänkte på hållbarhet innan tyfonen men riktlinjerna sa att husen skulle hålla för vindhastigheter på 250 km/h, nu blev det 350 km/h, säger Raul.

Att återuppbygga bättre är också mottot för Active Citizenship Foundations, AFC, under återuppbyggnadsprocessen. ”Build back better, together” – ­bygg upp bättre, tillsammans. Direkt efter tyfonen startade organisationen sitt hjälparbete med att skicka volontärer med båt till de drabbade områdena. På grund av Palmecentrets långa samarbete med den filippinska arbetarrörelsen, och därmed ACF, startade Palmecentret en insamling för katastrofhjälp och återuppbyggnad. I dag stödjer ACF samhällen och kollektiv som har en organisation för intern fördelning av stödet. Bland annat har fiskarkollektiv fått fiskebåtar och nät, och ett samhälle har fått hjälp till en förskola.

Fattigdomen och hopplösheten förvärrades av tyfonen. Mycket av de följderna har biståndsorganisationerna kunnat avhjälpa. Men för att bryta fattigdomen behövs det en ny politisk ledning som vill bekämpa ojämlikheten och korruptionen.

Text och foto: Jonatan Karreskog

Fakta
Den 8 november träffade tyfonen Yolanda Filippinerna. Det är en av de största och starkaste tyfoner som någonsin observerats.
Officiella dödsiffrorna säger 6 800 döda, men många tror att över 10 000 människor dog. Samtidigt blev 28 689 skadade och 1061 personer är saknade.
Palmecentret samlade in 772 481 kronor för hjälp till katastrofens offer. Tillsammans med Norsk Folkehjelp skickade Palmecentret 3 974 187 kronor till ACF.

Publiceringsdatum: 2014-11-18

Till toppen av sidan
Vi trodde att vattnet skulle resa sig några fot, det fick jag lära mig i skolan när jag var liten. Nu blev det flera meter. - Rebecka Garcia

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...