Skriv ut

- Det som kallas Trondheimsmodellen är ett resultat av att arbeiderpartiet, DNA, återtog makten i Trondheims kommun 2003 efter att den haft borgerligt styre i 14 års tid, sa Aase Saetran, kommunalråd i Trondheim, vid en intervju sista juli samtidigt som Olavfestdagarna pågick i den drygt tusen år gamla staden. Under de dagarna samlas varje år pilgrimer främst från de nordiska länderna för att fira Norges kung, den helige Olav som dödades 29 juli (Olofsdagen) 1030. Relikerna efter Olav förvaras i den mäktiga medeltida Nidarosdomen.

– Trondheimsborna röstade för en förändring av kommunalpolitiken efter att ha tröttnat på förra styrets privatiseringsiver som opinionen allt mera uppfattade som att skänka bort folkets gemensamma egendom. Man kan se det som en kamp mot privatisering och för att slå vakt om gemensamma välfärdstjänster. Norge är byggt på sociala principer. Trondheim – som är Norges tredje största stad – hade då goda intäkter, men ändå skedde en ökad privatisering som väljarna reagerade kritiskt mot. De borgerliga sålde ut Trondheims energiverk – som i 100 år varit stadens egendom – det kommunala bussbolaget, och privatiserade sjukhem, fortsatte Saetran.

– Trondheimsmodellen är ett resultat av ett gott och nära samarbete med den lokala fackföreningsrörelsen, av facklig-politisk samverkan. Vår fackföreningsrörelse är mycket radikal. Den står långt till vänster.

– DNA präglades lokalt innan vi återkom tillbaka till makten av inre oro, och det fanns behov att uppnå lugn (”ro” på norska) inom partiet.

En bred allians ingår i lokalstyret. DNA har 37, Socialistisk Venstre, SV sju, centerpartiet och de gröna vardera två mandat av totalt 85 i kommunfullmäktige. Störst bland de borgerliga är framskrittspartiet och høyre med vardera 13 mandat.

Draghjälp från DNA-ledda regeringen

– Vi hade fördel av den DNA-ledda regeringen som återkom efter valet 2005 och särskilt första tiden därefter, då regeringspartiernas Soria Moria överenskommelse innebar nya satsningar på välfärden. I kommunalvalet 2007 behöll vi makten efter att ha gått ut med budskapet ”barn och äldre måste gå före skattelättnader”. Vi har förbättrat äldrestödet och ökat antalet daghemsplatser.

Ett problem är den lokala pressen. Den stora lokala tidningen har starkt borgerlig prägel.

Framskrittspartiet, som på vissa håll i Norge har stöd av cirka 30 procent, är Norges näst största parti.

– Framskrittspartiet är populistiskt. Det försöker skrämma med att invandrarna utgör ett hot, presenterar förenklade lösningar och protesterar mot det bestående. De förespråkar skattelättnader samtidigt som de vill öka de allmännas kostnader genom ökade anslag till vägbyggande och annat, menade Saetran.

Trondheimsmodellen har byggts upp på resultaten av ett flertal rådslag som varit öppna för medborgarna. De har omfattat kulturen, äldreomsorgen, skolan och daghemmen. Direktkontakter har skapats genom många företagsbesök.

Saetran bedömde en och en halv månad före nästa val till stortinget 14 september att valutgången ännu är oviss.

– Høyre och framskrittspartiet har lovat skattelättnader som skulle göra det svårt att upprätthålla välfärden. Och de har lovat utförsäljning av statlig egendom, berättade Aase Saetran.

Staden har haft många besök från svenska LO som velat studera Trondheimsmodellen.

Marknaden skulle styra

Svensken Aron Etzler har gett ut en bok om ”Trondheimsmodellen” (Karneval förlag. 2007). Etzler beskriver att stadens tidigare borgerliga kommunalpolitik byggde på en beställar-utförandemodell som införde marknadstänkande i den offentliga sektorn.

– Allt skulle prissättas. Och priserna på tjänsterna gick upp. John Kenneth Galbraith har beskrivit det som ”privat överflöd, offentlig fattigdom”. En norsk opinionsundersökning 2001 visade att bara 26 procent ansåg privatiseringar vara bra. Samma år fick Norge sin mest marknadsliberala regering sedan 1920-talet, ledd av kristdemokraten Kjell Magne Bondevik. En motaktion startades mot nedskärningar i sjukvården som samlade 13 000 namnunderskrifter i sju kommuner inom två veckor. Folkeaksjonen Velferd bildades av 200 personer i maj 2002 och döptes senare om till alliansen For velferdsstaten, skriver Etzler.

Aron Etzler betonar fackets roll i Trondheim. Aase Saetran som läst boken tycker att den fackligt-politiska samverkan fungerat väl, men anser att boken som i övrigt ger en god bild något överbetonar fackets roll i samarbetet. – Politikerna har spelat en stor roll, och DNA är klart störst i kommunfullmäktige. SV minskade i senaste kommunvalet eftersom regeringssamarbetet nationellt frestat på partiet, ansåg Saetran.

Nordiska modellen – utvidgad välfärdsmodell

Asbjørn Wahl med bakgrund i facket Norsk Kommuneforbund är daglig ledare For velferdsstaten och har gett ut boken ”Velferdsstatens vekst – og fall?” (Gyldendal. 2009). Wahl presenterade sin bok på ett seminarium i mitten av juni i Stockholm som Arbetarrörelsens tankesmedja, ABF och Seko ordnade.

Wahl skriver att välfärdsstaten traditionellt omfattar kollektiva social- och arbetslöshetsförsäkringar, allmänna välfärdstjänster och socialt understöd. Wahl förordar att även vattenförsörjning, telekommunikationer, kollektivtrafik osv samt kollektiva avtalssystemet och arbetsmarknadspolitiken bör inrymmas i ett utvidgat välfärdsbegrepp, eller det som brukar kallas nordiska modellen.

Även reglering av kapitalrörelser, förhållandet mellan privat och offentligt i ekonomin, ägarförhållanden, kontroll av naturresurser och grundläggande infrastruktur samt reglering av bostadsmarknaden och energimarknaden har koppling till utbyggnaden av välfärdsstatens kärnområden, enligt Wahl.

Välfärdsstaten har angripits under senare decennier, och en omläggning skett av välfärdssystemen. Fattigdom och ökade skillnader har brett ut sig. Arbetslivet har brutaliserats.

Globalisering, social dumping, marknadsfundamentalism, avregleringar, privatiseringar och maktförskjutning har skett till nackdel för fackföreningsrörelsen som drabbats av minskad grad av organisering.

Avskaffa arbetslinjen!

Wahl angriper vidare ”arbetslinjen” som särskilt omhuldas av den svenska borgerliga alliansregeringen med moderaterna i spetsen. Den trumpetar ut ”att det ska löna sig att arbeta”, bygger på straff och belöning, misstro och misstänkliggöranden, ägnar sig åt ”jakt” på sjuka och arbetslösa och tillämpar en marknadsliberal människosyn med ett snävt och bristfälligt perspektiv. Arbetslinjen är ett fiasko och den står för utstötning av arbetskraften – Avskaffa arbetslinjen! förespråkar Wahl.

Arbetslinjen har allför litet granskats kritiskt i den offentliga debatten, hävdar Asbjørn Wahl. En orsak är den individualistiska, självförverkligande medelklassens dominans i debatten. En annan är arbetarrörelsens avideologisering och avpolitisering. En tredje kan vara den borgerliga pressens allt starkare övermakt och styrning av opinionen.

Alternativen

Men det finns alternativ, anför Asbjørn Wahl, och hävdar att staten inte alls är så svag som många tror, utan fortfarande kontrollerar och styr en stor del av samhällets resurser.

I övrigt är Wahls recept:

– Ändra maktförhållandena mellan arbete och kapital. Stärk fackföreningsrörelsen!

– Politisk-ideologisk polarisering.

– Bygg allianser.

– En mera politiserad fackföreningsrörelse.

– Internationalisering. Stärk internationella samordningen med likasinnade, med nya sociala rörelser som World Social Forum och globalisera motståndet.

Det handlar sammanfattningsvis, enligt Wahl, om att förhindra spekulationsekonomin, försvara välfärdens landvinningar, bekämpa fattigdom och sociala skillnader, göra upp med arbetslinjen och att skärpa den ideologiska kampen. Vidare att stärka fackföreningsrörelsen, försvara fackliga rättigheter, mobilisera nedifrån, förbättra friheten och demokratin som försvagats av den marknadsliberala offensiven.

Som många gånger tidigare går Norge före i samhällsdebatten. Vi kan lära av det norska exemplet att facket även i Sverige borde aktivera sig mera i den lokala politiken och debatten.

Hur det närmast går för Trondheimsmodellens linje och Velferdsalliansens förslag kommer vi att kunna avläsa i valresultatet till norska stortinget den 14 september – och vid svenska socialdemokratins partikongress i månadsskiftet oktober-november som kallats den viktigaste någonsin.

Text: Gunnar Lassanantti

Publiceringsdatum: 2009-09-10

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...