Skriv ut

För folket här är allt ett spel för gallerierna och en maktstrid som sker mellan de starkaste, oavsett vilka som styr landet.

Jag och min lillasyster har precis tagit en långpromenad i farfars by i staden Tunceli i östra Turkiet en kväll i juli 2016. Dagens värme har otåligt väntat på en urladdning på kvällen. På dagarna är det nämligen nära 40 grader i byn där vi är några veckor under sommaren för att umgås med farfar och farmor, äta egenodlat och ekologiskt från pappas odlingar och bada i den iskalla floden Munzur.

Syskonbarnen får äntligen tillfälle att lära sig hemspråket dimili lite bättre. Men det är en stor utmaning. Alla barnprogram är på turkiska. Nästan alla, förutom de äldre, talar turkiska. Unesco har klassat dimili som utdöende.

Helin

För att komma till floden där vi ska simma har vi gått förbi tungt beväpnade turkiska säkerhetsstyrkor som har stängt av vägen med stridsvagnar och sandsäckar med prickskyttar bakom. På fötterna har vi badsandaler, på axeln hänger badhanddukar, i våra handflator ryms två små händer som vi greppar hårt när vi går förbi turkiska säkerhetsstyrkan.

Syskonbarnen, tre respektive fem år gamla, har badringar runt midjan. Jag försäkrar mig än en gång att jag håller hårt i deras händer, så det nästan gör ont. Vi vuxna gör en extra ansträngning för att konversera normalt när vi går förbi de tungt beväpnade männen. Ska man titta dem rakt in i ögonen? Jag vet inte, så jag chansar. Jag tittar dem i ögonen, samtidigt som jag pratar med syskonbarnen. Vi skyndar oss inte. Vi plockar bär vid vägkanten i den bergiga dalen som floden rinner igenom. Oavsett i vilken takt vi rör oss, vilka ljud vi avger, omringas vi av en ständigt närvarande spänning.

När vi är tillbaka i byn har mörkret landat. Vi andas in och kollar upp på himlen som pyntats med miljontals stjärnor samtidigt som vi går på promenadstråket. Vår gräns är 500 meter från huset in i mörkret. Längre får vi inte gå. Varje försök stoppas med en uppmaning från någon i byn: kom tillbaka! Vi vet inte vad vi är rädda för, och just ovissheten gör oss oroliga. På denna väg infinner sig känslan av rymdens evighet. Hur små är vi egentligen? Hur stor är rymden?

Med de frågorna och löften om att nästa morgon vakna tidigt för att i det svala dagsljuset påbörja ett nytt liv med promenader och joggingturer på den väg som vi inte får ta oss igenom på natten kliver vi tillbaka in i huset och slår på tv:n. Vi ser bilder av turkisk militär som har spärrat av Bosporen. Parlamentsbyggnaden har bombats. Nyheter om försök till en militärkupp sprids.

Den statliga kanalen TRT tas över av militären och ett kvinnligt nyhetsankare tvingas läsa upp ett pressmeddelande om varför militären genomfört en kupp. Är detta sant? Mitt hjärta bultar. Spring! säger kroppen. Men vart? Jag har hört och läst om militärkupper i Turkiet men jag vet inte hur man hanterar det. Jag vill veta nu: vad kommer att hända nästa morgon? Utegångsförbud? Belägringar? Arresteringar?

Kanske vet pappa, som har överlevt två militärkupper. Han tittar lugnt in i tv-rutan och säger: »gå och sov, det är bara ett spel«. Pappa går och lägger sig och jag hör på hans andetag att han sover gott. Vi yngre sitter vakna med skräck och fasa. Ringer runt och försöker ta reda på var vänner och bekanta befinner sig, om de är i säkerhet. Politiska partier och nyhetskanaler ger Erdogan, den folkvalda presidenten, sitt stöd.

I östra delen av Turkiet där jag och min familj befinner oss är morgonen efter allt precis detsamma: undantagstillstånd, tungt beväpnade militärer, godtyckliga arresteringar, en ständig oro. Inte mer, trots att det nyss skett ett kuppförsök. Här är folk snabba med att läsa av skiften inom turkisk politik. För folket här är allt ett spel för gallerierna och en maktstrid som sker mellan de starkaste, oavsett vilka som styr landet.

Text: Helin Sahin

Texten har även publicerats på Dagens Arena.

Publiceringsdatum: 2016-10-17

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...