Skriv ut

Turkiet – en av de viktigaste knutpunkterna mellan öst och väst, mellan nord och syd. Samtidigt som omvärldens intresse ökar för denna potentiella stormakt råder stor osäkerhet om åt vilket håll landet egentligen är på väg. Kommer reformarbetet leda till verkliga förändringar för kurderna och vad händer om EU stänger dörren till medlemskap?

Den pro-islamska regeringen under premiärminister Recep Tayyip Erdogans ledning har de senaste åtta åren genomfört en rad reformer och stärkt respekten för de mänskliga rättigheterna. Militärens makt har minskat och relationen till omvärlden har stadigt förbättrats.

Detta är den ena sidan av utvecklingen.

Den andra sidan är ett osäkert rättssystem, begränsningar av yttrandefriheten, tendenser till ökad antisemitism och – inte minst – det fortsatta förtrycket av den stora kurdiska minoriteten.

Att besvara frågan vart Turkiet är på väg är inte helt enkelt. Men något som i alla fall är säkert är att man har positionerat sig på ett nytt sätt på kartan och börjat spela en mycket mer aktiv utrikespolitisk roll.

Det konstaterade Hanna Ojanen, forskningschef på Utrikespolitiska institutet och en av dem som deltog i seminariet om utvecklingen i Turkiet, arrangerat av Palmecentret, Svenska OSSE-nätverket och ABF.

– Istället för att vara ett land i Europas periferi har man nu tagit klivet in mot mitten och börjat tala med en röst som andra måste lyssna på. Det handlar om ett nytt slags självförtroende som är typiskt för stora länder eller stormakter.

Zero problem

Denna utveckling hänger samman med den ekonomiska tillväxten som pågått under en längre tid och att den sittande regeringen valt att prioritera utrikespolitiken snarare än säkerhetspolitiken.

– Bland annat har man infört en ny slogan för relationerna med grannländerna, ”zero problem”. Och det är ju en viktig markering med tanke på att Turkiets grannländer bland annat utgörs av Grekland, Syrien, Ryssland, Iran och EU…

Men utrikespolitiken begränsar sig inte till närområdet. Relationen till Kina är också viktig, liksom till Afrika. Samtidigt har retoriken mot Israel blivit allt fränare.

Sammantaget kan man säga att Turkiet blivit ett extrovert land som gärna blandar sig i internationell politik – och som kräver att andra lyssnar på vad man har att säga.

Och vad säger då andra länder om detta ”nya” Turkiet som håller på att ta form?

– Vissa länder ser positivt på att Turkiet nu öppnar sig alltmer mot omvärlden och dit hör bland annat Sverige, Finland och Storbritannien, förklarade Hanna Ojanen. Men så finns de som inte är lika entusiastiska, som menar att väst redan har förlorat Turkiet. Fast då får man inte glömma att förhandlingarna om EU-medlemskap har gått i stå och flera av de största EU-länderna vänder sig ju emot ett turkiskt medlemskap.

Inrikespolitiska omsvängningar

Även inrikespolitiskt har stora omsvängningar ägt rum på senare år. Enligt Elisabeth Özdalga, föreståndare för Svenska forskningsinstitutet i Istanbul, är det framför allt två aspekter som utmärker reformpolitiken i dagens Turkiet: att det är ett pro-islamskt parti som håller i tyglarna och att reformarbetet inte bara syftar till sociala och ekonomiska förbättringarna utan även till en demokratisering av det politiska systemet.

– För första gången i Turkiets historia har militären på olika sätt fått ge vika för den civila makten, konstaterade hon.

Att Turkiets ledare genomför omfattande reformer är dock inget nytt, fortsatte hon. Sedan grundandet av den moderna republiken 1923 har landet genomgått fem olika reformperioder – perioder där ökad makt åt folket och större plats för religionen har avlösts av mer repressiva perioder och även en militärkupp 1980.

När AKP vann valet 2004, och sedan igen 2007 med 47 procent av rösterna, inleddes den femte reformperioden som alltså pågår än i dag.

– AKP definierar sig själva som ett konservativt, demokratiskt parti men rötterna finns i den pro-islamska rörelsen. Förhållandet mellan denna rörelse och militären har alltid varit spänt, eftersom militären ser sig som garanten för ett sekulariserat Turkiet.
Men under de senaste åtta åren, det vill säga sedan AKP kom till makten, har en maktförskjutning successivt ägt rum, fortsatte Elisabeth Özdalga, och i dag spelar militären en mindre framträdande roll än tidigare.

Pandoras ask har öppnats

Enligt Yavuz Baydar, kolumnist i tidningen Today’s Zaman i Istanbul och före detta medarbetare vid Sveriges Television, har reformpolitiken inneburit att Pandoras ask har öppnats i Turkiet – en gång för alla.

– Alla tabun, alla spöken, som staten har försökt hålla instängda i asken har nu kommit ut i det fria. Man hör allt djärvare diskussioner, om kurder, om armenierna och annat som ingen tidigare vågade tala högt om.

Samtidigt står regeringen inför historiska beslut, fortsatte han, till exempel huruvida man ska införa en ny författning.

– Den nuvarande författningen gör livet svårt för många, inte minst för kurderna. I september ska en folkomröstning hållas där medborgarna själva får välja om man vill fortsätta reformarbetet eller inte. Och inför valet i juni ökar pressen på alla partier att de ska klargöra vilken slags politik de tänker föra.

I dagens Turkiet pågår ett flertal debatter som engagerar såväl medierna som befolkningen, berättade Yavuz Baydar. De viktigaste handlar om religionen plats i samhället, om kurdernas ställning, om militärens roll, samt om rättsväsendet och valsystemets utformning.

– Även om utvecklingen gått framåt på senare år finns det fortfarande mycket kvar att göra, inte minst när det gäller kurdernas rättigheter, konstaterade han.

Den kurdiska frågan en turkisk fråga

Den kurdiska frågan är också en turkisk fråga. Och förutsättningen för att Turkiet ska lyckas med sin nya utrikespolitik och bli en regional stormakt är att denna fråga får en lösning, förklarade journalisten och debattören Esref Okumus.

– Det viktigaste och mest akuta är att man får ett slut på dödandet. Så sent som i somras dödades över 200 personer på bara några veckor. Det är ett lågintensivt krig som pågår, det har pågått i nära tre decennier och kostat 50 000 människors liv. Men det är ett krig utan vinnare och det har båda sidor förstått nu.

För närvarande råder vapenvila mellan den turkiska staten och kurdiska gerillarörelsen PKK, berättade han. Och för första gången verkar det som om även militären respekterar vapenvilan, som ska gälla fram till valet i sommar.

I Turkiet är en fjärdedel av befolkningen kurder. Deras kamp handlar mycket om identitet, om  att få använda sina egna namn på barnen och på sina hembyar, att få tala kurdiska och undervisa på kurdiska i skolan.

– Det allmänna språkförbudet är visserligen avskaffat. Att säga ordet kurd är numera lika litet laddat som det är i Sverige. Samtidigt får man inte försvara sig på kurdiska i rättegångar och borgmästare riskerar att få sparken om de informerar på kurdiska. De signaler som Erdogan sänder ut går inte att förstå, det är en politisk berg- och dalbana.

Två bilder av Turkiet

Ahmet Önal, som är ordförande för Svensk-turkiska riksförbundet, förklarade att det bland Europas fem miljoner turkar finns två sätt att betrakta sitt forna hemland. Ekonomiska flyktingar och deras barn och barnbarn, dit han själv hör, har oftast en möjlighetsorienterad bild av Turkiet, de är entreprenörer och många av dem har investerat i Turkiet och drömmer om att en gång återvända.

De politiska flyktingarna däremot har ofta en mer problemorienterad syn på landet.

– Utvecklings- och reformarbetet i dagens Turkiet måste kunna hantera båda migrantströmmar och ta hänsyn till såväl den möjlighetsinriktade som den problemorienterade synen. Allt är inte guld och gröna skogar, det tar tid att bygga upp en demokrati men landet är på gång.

När han är på besök i föräldrarnas hemland träffar han många som inte har fått det bättre, trots de senaste årens ekonomiska uppsving.

– I byarna har man inte sett mycket av det ökade välståndet. Turkiet blir rikare, ekonomin växer, men vem kommer detta till del?

Andra frågor också som intresserar den turkiska diasporan är den om EU-medlemskap, fortsatte han.

– För Europaturkarna är det oerhört viktigt att Turkiet kommer med i EU. Annars skickar man ut en signal i världen om att vi är det gamla Europa och vi accepterar inga andra kulturer och religioner. Och risken är då att det leder till en radikalisering bland turkar i Europa.

Text: Åsa Nyquist-Brandt

Publiceringsdatum: 2011-02-14

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...