Skriv ut

Turkiet har väntat på sitt EU-medlemskap i snart 50 år. Det blir verklighet även om det kommer att dröja ett tag till. Det var alla överens om under endagsseminariet Vad händer i Turkiet? Seminariet arrangerades av Palmecentret i samarbete med OSSE-nätverket. OSSE står för Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa.

Åsikterna om det befolkningsrika Turkiet, en sekulariserad muslimskt dominerad stat, bör bli medlem i EU går isär i Europa. Frågan är även aktuell vid EUs avslutande toppmöte under det franska ordförandeskapet.

Det moderna staten Turkiet har varvat olika perioder av bristfällig demokrati med militärstyren. Turkiet som är medlem i den västliga militäralliansen Nato har präglats av en instabil säkerhetspolitisk situation. De mänskliga rättigheterna har varit eftersatta, något som landet kritiserats mycket för.

Läs referaten från de olika delseminarierna:

Vad händer i dagens Turkiet?

Turkiet och EU

De mänskliga rättigheterna i Turkiet

Läget i Cypernfrågan

Turkiet och civilsamhället

 

Vad händer i dagens Turkiet?

– Vad händer i dagens Turkiet? Den som visste det, säger Ingmar Karlsson, nyligen avgången generalkonsul i Istanbul och författare och ger en historisk bakgrund till dagens ”röriga” situation.

– Det Osmanska riket slår tillbaka, säger Ingmar Karlsson.

Det Osmanska riket uppstod 1299 då den förste härskaren, Osman I, förklarade sitt landområde i västra Anatolien självständigt från det seldjukiska sultanatet. Som störst sträckte sig riket från Wiens utkanter i nordväst till Mekka i sydöst och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.

På 1700-talet förlorade osmanerna allt mer mark till Österrike och Ryssland. På 1800-talet gjorde nationalistiska strömningar bland de många folken inom riket att flera började förklara sig självständiga. Grekland blev en egen stat och följdes av Rumänien, Serbien och Montenegro. Även den turkiska nationalismen växte i takt med att turkarna fick allt större majoritet.

I det Osmanska riket fanns många ortodoxa kristna. De hade alla olika familjelagstiftning men alla betalade skatt till statskassan i Istanbul. I Syrien finns fortfarande delar av det osmanska arvet kvar genom familjelagstiftningen där.

– De kristna minoriteterna fungerade som spjutspetsar. De uppmanades till uppror och genomförde massakrer på muslimska byar. Detta låg också bakom massakern i Armenien.

Massakern inleddes 1914 och närmare två miljoner armenier, syrianer, assyrier, kaldéer och greker uppges ha dödats.

Man talar också om assyriska/syrianska folkmordet för att lyfta fram att det som vanligen kallas det armeniska folkmordet även drabbade den assyriska/syrianska folkgruppen under åren 1914-1924. Folkmordet kallas i folkmun för Seyfo, vilket betyder ”svärd”. Folkmordet på assyrier/syrianer är officiellt erkänt av Armenien, medan Turkiet förnekar dess existens.

Efter att ha ställt sig på Tysklands sida besegrades det Osmanska riket slutligen i första världskriget och tvingades att kapitulera. En turkisk nationalistisk revolution med Kemal Atatürk i spetsen motsatte sig det osmanska styret. Efter ett frihetskrig mot greker och andra utropades republiken Turkiet den 29 oktober 1923.

Kemal Atatürk ville bryta med det förflutna och bytte de persiska och arabiska alfabetena mot det latinska. Turkiska blev det språk som skulle talas i skolorna.

– I dag 80 år senare har reformerna ännu inte satt sig, menar Ingmar Karlsson.

Religion och politik skulle skiljas åt i Turkiet, som är en sekulär stat med religionsfrihet. Majoriteten av befolkningen är muslimer varav 75 procent är sunnimuslimer.

– Alla moskéer byggs i statlig regi vilket innebär en inneboende motsättning. Alla skulle vara turkar, men kurderna tvingades bli bergsturkar.

De första upproren genomfördes 1926-27 av kurderna, som utlovats en egen stat av Atatürk. Det var då de tvingades bli så kallade bergsturkar. Samtidigt finns en unik folkblandning i Turkiet. Atatürk själv hade en makedonisk mamma och en albansk mormor.

– I takt med globaliseringen blir styrningen uppifrån i Turkiet ohållbar. Det finns en trend i republiken Turkiet att man ska kunna bestämma sin identitet. På så sätt slår det Osmanska riket tillbaka.

Valet 2002 innebar ett jordskred, en kniv i ryggen på det gamla Turkiet, när Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP (Adalet ve Kalkinma Partisi) fick en tredjedel av rösterna (32 procent). Det kallar sig socialdemokratiskt men är något annat enligt Ingmar Karlsson.

De tre partier som redan satt i regeringen fick vardera under 10 procent. Efter militärkuppen 1980 hade en spärr på just 10 procent införts så att inga kurdiska eller religiösa partier skulle komma in i parlamentet.

Efter valet genomfördes en reformprocess av en islamodemokratisk regering mycket för att möta EUs krav för att kunna bli medlem. I valet 2007 fick AKP närmare hälften av alla rösterna.

AKP har velat ändra författningen som gäller sedan militärkuppen1980, men det har varit omöjligt på grund av författningsdomstolens starka ställning. När AKP ville ta bort slöjförbudet på universiteten ingrep författningsdomstolen och ville förbjuda partiet. Detta har man inte lyckats med hittills.

Av Turkiets kvinnor bär 60 procent hijab (arabiska för slöja), medan de övriga ser slöjförbudet som en viktig symbol för skiljelinjen mellan stat och religion. Över 80 procent av Turkiets kvinnogrupper har tillsammans protesterat mot förslaget, som de menar har en patriarkalisk prägel.

Det regerande islamiska partiet vill att staten ska lyda under sharia-lagarna. Därav slöjans politiska betydelse. Turkiets parlament har röstat för ett författningstillägg som tillåter kvinnliga studenter att bära islamisk huvudduk vid landets universitet. Den mycket omstridda lagändringen antogs samtidigt som tiotusentals turkar demonstrerade mot vad de kallade ett försök att upphäva landets sekulära system.

Regeringen, som lagt fram förslaget, har motiverat grundlagsändringen med att slöjförbudet har utestängt ett stort antal kvinnor från rätten till högre utbildning.

Grundlagsändringen, som antogs med röstsiffrorna 411 mot 103 fick riksåklagaren att väcka åtal mot AKP och ¬prokurdiska DKP men inte mot det konservativa Nationalistiska aktionspartiet MHP.

– Om jag blickar framåt mot kommunalvalet i mars 2009, så undrar jag hur det ska gå i sydöstra Turkiet. Det växer fram kurdiska förslag där och terroriststämplade kurdistanska arbetarpartiet PKK känner sig trängda. På samma gång vill författningsdomstolen förbjuda det kurdiska partiet DKP.

Inför framtiden är Ingmar Karlsson bekymrad över bristen på en konstruktiv opposition. Nu blir det mest en ”one man show” från AKPs sida, enligt honom. Samtidigt ser han Turkiets betydelse för stabiliteten i norra Irak och för samarbetet med den kurdiska regionen.

– Turkiet är viktigt i dialogen med Iran. Och palestinska Hamas besökte Turkiet allra först.

Turkiets roll i Mellanöstern är dock begränsad. Atatürk hade vänt ansiktet västerut mot Europa och koncentrerat sig på det europeiska spåret. Det har lett till att få turkar är intresserade av Mellanöstern.

– De skulle nog inte vara välkomna där, även om de deltagit i fredsbevarande styrkor i både Korea och Afghanistan. Synen på Istanbul i Mellanöstern liknar den som länderna i gamla Östeuropa har på Moskva.

Ingmar Karlsson som nyligen lämnat sin post som generalkonsul i Istanbul minns tillbaka till när han först kom till Turkiet. Då var svenskarna de mest hatade och betraktades som enbart PKK-anhängare. När han nyligen lämnade landet var Sverige kanske det mest populära.

– Det är inte Sverige som ändrat sig utan Turkiet. Alla svenska partier är för ett turkiskt medlemskap i EU. Inför vårt ordförandeskap från i sommar råder därför stor förväntan på att något ska hända med utvecklingen mot ett turkiskt medlemskap.

 

Turkiet och EU

Redan 1959 ansökte Turkiet om associerat medlemskap i dåvarande EG. För snart tio år sedan (1999) fick Turkiet status som kandidatland.

– Då var jag ansvarig för MR i svenska FN delegationen i Genève. Det blev ingen stor uppmärksamhet eftersom ingen trodde att Turkiet skulle lyckas, berättar Ann Dismorr, chef för riksdagens internationella avdelning och tidigare Sveriges Turkietambassadör.

I Helsingfors 1999 var det två EU-länder som försökte blockera Turkiets medlemskap: Sverige och Grekland.

– Det berodde på MR-situationen i Turkiet.

Jordbävningen häromåret förändrade Turkiets relationer till Grekland, som nu stödjer Turkiets medlemskap. Och 55-60 procent av all turkisk export går till EU.

Ann Dismorr kom till Turkiet 2001 strax före den 11 september. Ingen trodde på snabba framsteg för Turkiet men medlemskapsförhandlingarna tog fart hösten 2001, när Turkiet avskaffat dödsstraffet, och PKK-ledaren Öcalan fick behålla livet. Då började också reformprocessen.

– Jag var kvar till 2005, under en gyllene period. De viktigaste framstegen förutom avskaffandet av dödsstraffet var: markanta förbättringar när det gällde tortyr, kurdfrågan var inte längre lika svår, de kulturella rättigheterna viktigare liksom kvinnans rättigheter.

Kvinnofrågan fick stor sprängkraft genom att frivilligorganisationerna för första gången spelade en stor roll när det gällde att förbättra lagstiftningen kring kvinnans rättigheter.

– En medelklass är också på väg att växa fram. Häromdagen sa en forskare i riksdagen att militären har för stor makt. 2007 års presidentval visar också att militärens roll minskat.

Idag finns en växande kritik mot Turkiet som EU-land och även inom Turkiet växer kritiken. Det är en uppförsbacke till medlemskapet. Författningsdomstolens beslut att inte stänga AKP-partiet, har inte hjälpt. Stängningshotet har vingklippt partiet, som nu går ytterligt försiktigt fram i reformpolitiken.

– Skepticismen växer inom vissa EU-länder. Det gäller nu att visa hela världen att islam och demokrati är förenligt. EU står därför inför ett viktigt vägval att välja in de mest liberala och mest demokratiska bland världens 1,2 miljarder muslimer. Detta borde besvaras positivt genom att ge Turkiet EU-medlemskapet, tycker Ann Dismorr.

– Även om det går långsamt så genomförs reformerna nu för turkarnas skull och inte i första hand för EU. Tidigare var det mest bara en anpassning till EUs regelverk som gällde. Nu är det viktigt att överbrygga polarisering i den turkiska befolkningen mellan de proislamiska och de starkt sekulära, betonar Ann Dismorr.

Att det skett en avmattning i reformprocessen sedan sommaren 2007 beror på rädsla eller osäkerhet, enligt Elisabeth Özdalga, professor i sociologi vid Mellanösterns tekniska universitet i Ankara.

Rädsla nummer ett är att Turkiet ska delas. Det går tillbaka till 20-talet när stormakterna delade upp det Osmanska riket mellan sig. Det är också intimt förknippat med kurdfrågan. I Lausannefördraget 1923 fick kurderna ett erkännande som minoritet och rätten till ett eget språk. Men löftena har aldrig hållits.

Rädsla nummer två är att den nationella självständigheten ska naggas i kanten. Globaliseringen och integrationen med EU kan innebära ett hot.

Rädsla numer tre är att den inre ordningen ska rubbas. Fler utbildas, nya sociala grupper vill ha sin del av det offentliga rummet och dela detta med den etablerade eliten. Mer demokratiskt sinnade grupper har andra krav än de auktoritära. Bedömningen av folkliga rörelser är inte alltid realistiska utan de betraktas som hot eller störningar.

– Rädslornas strängar kan lätt slås an av det republikanska folkpartiet CHP, det största oppositionspartiet, som domineras av upplevelser av vanmakt och känslomässiga brist på visionär realism.

Elisabeth Özdalga skrev sin doktorsavhandling 1972 om CHP och dess dåvarande ledare Bülent Ecevit, som då arbetade för förbättringar för de breda folklagren. Och militären tog ställning mot Ecevit.

– Han var en karismatisk ledare. Men reformpolitiken höll inte måtten. Och så kom militärkuppen 1980. Så småningom satsade Ecevit på det nationalistiska Demokratiska vänsterpartiet DSP.

När det folkliga stödet blev mindre, blev Ecevit mera nationalist. Den nuvarande ledningen för CHP har återgått till att vara statstödjande – ett beroende och auktoritärt parti. Sedan 2004 har partiet röstat mot reformer som AKP föreslagit.

– Det finns en risk att rädslan sprider sig och Turkiet blir en Rädslans republik. Var inte rädd, ut med språket president Abdullah Gül! AKPs försiktighet visar nu på en överdriven vördnad för staten eller nationen. De demokratiska krafterna i Turkiet behöver allt stöd de kan få.

I samband med diskussionerna om Turkiets EU-medlemskap nämns Charles de Gaulles motstånd mot ett brittiskt medlemskap i EU. Britterna var för stora och inte riktiga européer, menade han. Men de Gaulles analys var felaktig. EU förändrades av Storbritannien, framhåller Lars Wahlund, departementsråd på UDs enhet för EU.

– Problemet nu är Turkiets förhållande till Cypern, Grekland och Frankrike. Får vi en lösning på Cypernfrågan blir det säkerligen en ketchupeffekt för medlemskapet, tror Lars Wahlund.

– Det viktiga är att försöka förmå Frankrike att inta en tysk position som Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som egentligen inte är någon vän av Turkiets medlemskap men som låter processen rulla på.

– De senaste tio åren har det varit en helt annan debatt, när Turkiet haft fyra fem procents tillväxt varje år, och börjat fungera som en regional motor i östra Medelhavsområdet. Finanskrisen har också slagit mindre hårt mot Turkiet än mot andra.

Varför stödjer Sverige Turkiet?

– Landet är strategiskt viktigt. Om det inte tillhör Europa vad tillhör det då? Turkiet har en nyckelroll när det gäller Afghanistan, Pakistan, Syrien, Israel, Iran, Irak och är av största vikt för Europa, betonar Lars Wahlund.

Demografiskt går Europa bakåt. I Italien, Spanien och Frankrike minskar befolkningen. Turkiet och Kosovo behövs för att motverka en åldrande och minskande befolkning i Europa.

 

De mänskliga rättigheterna i Turkiet

– Turkiet är ett svårt ämne för ett flyktingbarn som jag, säger ordförande för s-kvinnorna Nalin Pekgul, som kom till Sverige för 28 år sen.

Första gångerna hon återvände till Turkiet efter flykten till Sverige besökte hon landet officiellt som företrädare för ett politiskt kvinnoförbud.

– Det var mycket underligt att komma till Turkiet och få skydd av turkiska polisen, den som man tidigare varit så rädd för.

När Nalin Pekgul bodde i Turkiet fick hon inte tala kurdiska och inte lyssna på kurdisk musik. När hon kom tillbaka var allt detta tillåtet. Under valrörelsen 2007 var hon på semester i landet och var med när en halv miljon turkar lyssnade på en kurdisk sångare.

– Det är svårt att övertyga min pappa om att AKP sett till att även kurder får barnbidrag och fri sjukvård. Däremot förekommer tortyr fortfarande. När polisen bryter en arm på en fjortonårig pojke blir det ingen rättegång. Men den systematiska tortyren är förbjuden. De är talibaner med en dold agenda, säger min far.

– Tidigare var jag mot medlemskap, men när flera länder, bland annat Frankrike, pekade ut Turkiet som ett muslimskt land, ändrade jag mig. Nu driver man också kvinnors rättigheter där.

Det som oroar Nalin Pekgul mest är generalerna som påminner om den italienska maffian. Det är de som har förhindrat en utveckling av Turkiet. Nu debatteras detta öppet. En åklagare har dödats, en kurdisk bokhandel har sprängts. De utpekade officerarna släpptes, följden blev en massdemonstration med flera döda. Då greps officerarna igen anklagade för statlig terrorverksamhet.

När AKP vann valet trodde många på att partiet skulle kunna förändra lagarna. Kurderna hoppades på AKP för att få MR ”på riktigt”. Men efter en förundersökning av AKP förlorade partiet en fjärdedel av sitt bidrag. Det är återigen militären som bestämmer och många har tappat hoppet till AKP.

– Och den så kallade oppositionen CPH är numera ett rent fascistiskt parti. Debatten är dock mera öppen idag så de goda krafterna får inte tappa hoppet, betonar Nalin Pekgul.

Alla svenska riksdagspartier finns representerade i Svenska stödkommitttén för mänskliga rättigheter i Turkiet. Ordföranden för kommittén (s)-riksdagsmannen Anne Ludvigsson är stark förespråkare för turkiskt EU-medlemskap ”när den tiden kommer”, som hon uttrycker det.

– Under AKPs första år gjordes enorma framsteg, då hade partiet också starkt folkligt stöd. En rad nya organisationer har nu bildats, bland annat Amnesty och flera kvinnoorganisationer. Men tyvärr är det en nedåtgående spiral när det gäller MR-arbetet idag, säger Anne Ludvigsson.

– Många trodde på stora förändringar i konstitutionen, som också skulle ge extra stöd åt de mänskliga rättigheterna. Men partiet håller på att förändras från att ha drivit politiskt ekonomiska förändringar till att nationalistiska krafter stärks. Det spekuleras nu till och med om att AKP gjort upp med militären, om att ligga lågt för att inte försvaga militärens makt. AKP-partiet och militären har nu en gemensam fiende i terrorister och terrorism.

Den beryktade paragraf 301 i den turkiska strafflagen fortsätter att spöka. Paragrafen förbjuder kränkning av det moderna Turkiets grundare Kemal Atatürk och framhåller ett suddigt begrepp som heter ”turkiskhet”. Turkiska domstolar inriktar sig på att med hjälp av denna paragraf kontrollera internet, som minst var femte turkisk medborgare har tillgång till (enligt en mätning 2006).

I städerna Batman och Diarbarkir i sydöstra Turkiet frågar sig kvinnoorganisationerna: När ska Turkiet sluta döda våra söner? Varje familj i Turkiet har en son som gjort militärtjänst eller gått upp i bergen, de kallas för terrorister, många har dödats. Kvinnorna vill ha slut på kriget. Turkiet behöver sina söner för att bygga landet.

– Kurdernas rättigheter finns inte längre på AKPs dagordning. Om kurdernas rättigheter erkändes skulle PKK kanske marginaliseras och inte vara enda alternativet för arbetslösa kurder. Är det så att de kurdiska kraven blivit liktydiga med terrorism?

– Ett stort problem är att det saknas en fungerande opposition. Den som finns består av fascister mer eller mindre. Det parti som har en politisk agenda med MR och politiska sociala reformer är det kurdiska DTP, men man tar inte tydligt avstånd från PKK. Nu riskerar också DTP att förbjudas.

– Jag tror på förändringar. Människor i Turkiet vill ha ett demokratiskt land med demokratiska rättigheter och man vill få slut på konflikterna i sydost, säger Anne Ludvigsson.

 

Läget i Cypernfrågan

Redan 1964 fanns en FN-bataljon från Sverige på Cypern, som har en miljon invånare. Sverige var medlare 1977 efter en turkisk invasion 1974 som svar på en militärkupp, som den grekiska regeringen låg bakom.

– En FN-förhandling hade större utsikt att lyckas för då skulle Cypern samtidigt bli medlem i EU. Men efter folkomröstningen 2004 bröt alla samtal ihop, berättar Ingemar Lindahl, Sveriges ambassadör på Cypern.

De nya samtalen som inleddes i september 2008 anses vara de mest lovande för en återförening sedan ön delades för 34 år sedan. Cyperns president Dimitris Christofias samtalar nu med turkcypriotledaren Mehmet Ali Talat i den FN-kontrollerade buffertzonen som skiljer öns grekiska och turkiska del åt. Medlaren är den förre australiensiske utrikesministern Alexander Downer, som nu är FNs speciella sändebud för att arbeta med den cypriotiska fredsprocessen.

Den grekiskcypriotiske presidenten är också president för republiken Cypern. Medan den turkcypriotiska delen har sin egen president och en självutnämnd republik som endast är erkänd av Turkiet. Det råder politisk jämlikhet mellan dessa båda enligt FN.

– Båda presidenterna har likartad bakgrund, och de är båda ledare för två icke nationalistiska partier. De har hållit drygt tio sessioner under hösten, men förhandlingarna går långsamt, berättar Ingemar Lindahl.

– De är oense om flera viktiga frågor, bland annat styrelsesätt och synen på egendom.
Man hoppas att det ska lösa sig framåt maj och juli 2009. Händer inget då kommer den politiska luften gå ur förhandlingarna.

Varför är det så viktigt att lösa Cypernfrågan?

– Turkiet måste bli av med Cypern-frågan på agendan annars blir det inte lätt att bli EU-medlem. Republiken Cypern är inte heller erkänd som EU-medlem av Turkiet.

Sverige har inga egna intressen i Cypern. Men det har både Storbritannien och USA. Britterna har baser på ön och USA behöver nya för att bevaka hela Mellanöstern, nu när man avvecklar sina i Irak. De brittiska baserna fanns så långt tillbaka som 100 år innan Cypern blev självständigt 1960.

– Att baserna skulle undantas från alla förhandlingar har man alltid sagt. Men den dag hela Cypern blir en egen stat kommer frågan om baserna säkert upp och då måste trupperna bort, tror Kaj Falkman, tidigare ambassadör och särskild rådgivare i Cypernfrågan.

¬Det glädjande och viktiga idag är att cyprioterna själva får förhandla fram sin egen lösning, menar Kaj Falkman och berättar att man nyttjat freds- och konfliktforskaren professor Peter Wallensten från Uppsala universitet för att båda parter ska komma till tals.

– Vi började med styrelsesättet: ett roterande presidentskap där turkcyprioterna skulle få 20-25 procent av tiden mot 75 procent för grekcyprioterna. Det betyder två år för den turkcypriotiske ledaren och fyra år för den grekcypriotiske, beroende på den stora skillnaden i befolkningsunderlag. I folkrepresentationen skulle fördelningen bli hälften vardera.

Egendomsfrågan blev däremot en långvarig historia. I samband med delningen av ön var det många som förlorade sina bostäder och nu är det svårt att få tillbaka sina gamla fastigheter. I stället försöker man få till en fond för att kunna bygga nya hus.

– EU medlemskapet 2004 för det grekcypriotiska Cypern har förstört mycket, tycker Kaj Falkman.

Det är bara inom FN som det finns en likställighet mellan grekcyprioternas och turkcyprioternas ledning. Den dag Cypern blir medlem i EU försvinner likställigheten. Då finns bara en medlemsstat och en ockuperad med 40 000 främmande (turkiska) trupper.

– Får man välja in en stat som inte har kontroll över sitt eget område? Det var en historisk händelse som också blivit en fläck på EUs historia.

– Kan vi försöka påverka Turkiet att agera mjukare? Talat i norr gör inte något som inte är accepterat av Turkiet. Det är bra att FN inte blandar sig i och att moderländerna håller sig borta. Nu får man möjlighet att försöka sig på en cypriotisk lösning, säger Kaj Falkman.

 

Turkiet och civilsamhället

Det har länge rått stor misstänksamhet mot civila organisationer i Turkiet. Man är inte van vid att organisationer bildas underifrån av det civila samhället. Men det senaste tio femton åren har det gått snabbt. Idag finns 85.000 organisationer i landet. Det berättar Yoruk Kurtan i den turkiska organisationen Youth Studies Unit.

En stor del av frivilligorganisationerna har bildats för att bygga moskéer. Fem procent av organisationerna bygger på medlemmar och 1,5 procent har volontärer. Deras ekonomi bygger på donationer från befolkningen. Samtidigt visar undersökningar att endast ungefär 15 procent av den turkiska befolkningen ger ekonomiskt stöd till organisationer.

Ytterst få frivilligorganisationer arbetar internationellt. De är mest inriktade på välgörenhet och är inte rättighetsbaserade.

– Just välgörenhetsarbetet är inte särskilt bra för demokratiseringen, menar Yoruk Kurtan.

Han ifrågasätter också demokratin inom flera organisationer, som blivit alltmer professionaliserade. Det är också mest medelklassens elit som arbetar med dessa och mest män.

– Nu talar man mycket om urban centers som arbetar hårt för sin överlevnad. Det finns då en fara i att det blir en tävling om fonder och att organisationerna ersätter social service som stat och kommun borde ansvara för.

Efter militärkuppen 1980 var organisationerna först militärt byråkratiskt borgerliga och sponsrade av staten. Då var det helt tyst kring den kurdiska frågan. Från 1990 involverades det civila samhället alltmer och kravet på kvinnors rättigheter började föras fram. Det sker då fortfarande misshandel och hot, främst i sydöstra Turkiet, mot organisationerna.

1990 växte också en medelklass fram, främst i Anatolien, som var mera muslimskt orienterad. Idag finns några organiserade fackföreningar och studentklubbar som mest fungerar som lösa nätverk. Men föreningsfriheten fungerar betydligt bättre.

1996 genomfördes Habitat Summit i Istanbul om hållbar utveckling med många deltagande organisationer.

– Vid jordbävningen 1999 när tusentals människor dog skulle staten inte ha klarat av att ta hand om alla behov utan frivilligorganisationerna som var ytterst effektiva och fanns på plats.

2000 började arbetet för integrationen i EU.

– Marknadsekonomin, AKP, den politiska islam och den kurdiska rörelsen som legat till grund för organisationernas utveckling gör att vi behöver EU.

– Polisvåldet är fortfarande stort. Under en demonstration dödades två demonstranter, polismännen gick helt fria. Tortyren är fortfarande utbredd, men vi slåss mot den, berättar Yoruk Kurtan.

Foundation for Society and Legal Studies bildades 1994. Juristen Sehnaz Turan, som arbetar för organisationen berättar om hur kurdiska advokater kräver demokrati och mänskliga rättigheter i det politiska och sociala livet. De erbjuder rättshjälp, har goda kontakter med inhemska och EU-domstolar, organiserar seminarier om kurdiska frågor och om ickevåld. Organisationen arbetar också med tortyrrehabilitering och driver ett center för psykologisk och medicinsk hjälp till tortyröverlevande.

– Turkiets väg till EU tog fart i och med dödsstraffets avskaffande. Det turkiska parlamentet antog 89 nya lagare och 94 tillägg till lagar. Yttrandefriheten slogs fast liksom föreningsfriheten. 2004 antogs 94 reformpaket och 24 konstitutionella tillägg om olika friheter, berättar Sehnaz Turan.

Stödet till Foundation for Society and Legal Studies från Palmecentret, som inleddes 2004, går till yttrandefrihet, förebyggande av tortyr, arbetet med minoritetsfrågor och övervakning av lagstiftning och att mänskliga rättigheter efterlevs.

Text: Holger Nilén

Publiceringsdatum: 2008-12-15

Till toppen av sidan
– Jag tror på förändringar. Människor i Turkiet vill ha ett demokratiskt land med demokratiska rättigheter och man vill få slut på konflikterna i sydost. - Anne Ludvigsson.

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...