Skriv ut

Är Uganda en framgångssaga, ett exempel på hur ett fattigt och krigshärjat land kan resa sig? Eller är landet, som får halva statsbudgeten finansierad av bland annat svenskt bistånd, fortfarande en auktoritärt styrd stat där människorättsövergrepp är vardagsmat? En konferens anordnad av några svenska exil-ugandier i ABF-huset i Stockholm blev plötsligt en statsangelägenhet när Uganda skickade sin inrikesminister och en biträdande justitieminister för att bemöta kritiken mot bristande respekt för mänskliga rättigheter och demokrati i landet.

Överste Samson Mande lever i exil i Uppsala, men har en bakgrund som ugandisk militär. Han stred vid sidan av nuvarande presidenten Yoweri Museveni när deras Nationella motståndsarmén (National Resistance Army, NRA) tog makten i landet 1986. Han har dock på senare år tagit avstånd från Museveni och har upprepade gånger anklagats för att leda en relativt ny väpnad grupp, Folkets befrielsearmé (People’s Redemption Army, PRA) som anses ha kopplingar till Kizza Besigye, presidentkandidat 2001 som nu lever i exil.

Samson Mande är en av de exilugandier som tagit initiativ till mötet i Stockholm i augusti, som ordnades i samarbete med Palmecentret. Ursprungligen var det tänkt att den ugandiske skandinavienambassadören skulle representera Uganda, men i sista stund skickades betydligt tyngre företrädare till Sverige. Nu mötte Samson Mande på podiet en av sina gamla vänner som blivit fiende, Ugandas inrikesminister Ruhakana Rugunda.

– Jag tackar särskilt regeringsdelegationen som kommit hit, trots att de alltid beskriver mig som terrorist. Det är en positiv utveckling för landet att vi kan mötas här. Det kan betyda mycket om vi kan föra vidare den känslan, sade han.

Det var ett märkligt och laddat – men till tonen godmodigt – möte när en minister som levde i exil i Sverige innan hans parti tog makten debatterar med en militär som nyligen flytt hit eftersom han fruktar samma ministers partis säkerhetstjänst.

– Min vän, jag önskar dig välkommen hem igen. Det finns i dag inga skäl för en ugandier att behöva leva i exil, sade Ruhakana Rugunda, Ugandas inrikesminister.

Från salen hördes då flera röster som sade ”Välkommen hem – och bli dödad”. Rugunda svarade genast att ingen politiker dödats under Musevenis styre. Åhörarna ropade då genast några namn på personer som dött under mystiska omständigheter och Rugunda ägnade en tid åt att förklara att regimen inte var ansvarig.

Samson Mande lockades dock inte av att komma hem.

– Vi är släkt, men när min kusin dödades på säkerhetstjänstchefens kontor bara för sin kontakt med mig kunde du inte ens skydda honom. Hur tror du då att jag ska våga resa hem igen? sade Samson Mande.

Rugunda konstaterade att han inte tänkte locka hem sin vän till galgen.

– Vi har en amnestilag. Om det skulle vara så att det ligger något i PRA-fallet, så täcks det av lagen, sade han.

Samson Mande var mycket kritisk mot situationen i Uganda i dag.

– Jag började kämpa för befrielse av Uganda när Idi Amin hade makten – och landet är inte fritt ännu, sade han.

Biståndsgivarna måste påverka

Det fanns fler kritiska röster på seminariet. Sam Akaki är ugandisk oppositionspolitiker i exil i London. Han är representant för Forum för demokratisk förändring (FDC), ett oppositionsparti med kopplingar till tidigare presidentkandidaten Kizza Besigye och leder dessutom en exillobbygrupp för förändring i Uganda.

– Om det inte blir verkliga reformer riskerar vi en våldsam revolution av det slag vi tidigare sett i Uganda, sade han.

Publiken, som mest bestod av exilugandier djupt kritiska till den nuvarande regeringen, skrattade gott när han sade att det finns en tradition i Sverige att ta emot ugandiska politiker som senare återvänder till höga positioner.

– Jag hoppas att ni här ska få liknande positioner i framtiden, sade han.

Till saken hör att president Yoweri Museveni en tid bodde i Göteborg i början av 1980-talet och att inrikesminister Ruhakana Rugunda, som deltog i seminariet, tillbringade ett antal år i Uppsala vid samma tid.

Sam Akaki konstaterade att mötet hölls vid en avgörande tidpunkt. Beslutet om flerpartisystem i Uganda har tagits, men alla lagar är ännu inte på plats.

– Det återstår bara sju månader till flerpartivalen. De kan skapa eller krossa (make or break) landet beroende på hur de genomförs.

Han räknade upp en rad svårigheter. Det styrande partiet Rörelsen (the Movement) är fortfarande djupt sammanvävt med staten. Oppositionsmöten skingras fortfarande av polisen. Ledande oppositionspolitiker är fortfarande i exil – ”med Fatwas riktade mot deras liv” lade han dramatiserande till.

Han anklagade Museveni för att ha använt armén för att stjäla valsegern 2001. Han beskrev hur Högsta domstolen i Uganda enhälligt konstaterat att det skett oegentligheter under valkampanjen, men att de sedan med tre röster mot två kom fram till att de inte var tillräckligt allvarliga för att påverka valutgången.

En parlamentskommission har slagit fast att våldet ökat med 500 procent i valet 2001 jämfört med presidentvalen 1996. Han sade också att det finns en rad utredningar som visat på omfattande korruption, med helikopterköp, spöksoldater, spöklärare och spökelever, alla uppfunna för att berika olika befattningshavare.

– När jag nämner detta säger andra regeringar ”visst, men Uganda är ändå bäst i Afrika”. Kanske det, Uganda är bra med afrikanska mått mätt, men mät inte med afrikanska mått. Det är en förolämpning. Mät med ugandiska mått, sade han.

Statssekreterare Annika Söder från UD var tveksam till Akakis tanke att biståndsgivarna skulle ställa villkor. Hon konstaterade att Sverige lägger stor vikt vid sådant som mänskliga rättigheter, demokrati och gott styresskick i biståndsländerna – men att vart och ett av de 40 länder Sverige ger mer omfattande bistånd har problem med just detta. Det är bland annat därför de behöver bistånd.

– Ansvaret för utvecklingen ligger hos folket och regeringen. Vi ska hjälpa, inte ingripa. Men vi förväntar oss att utvecklingen går i rätt riktning, även om det kan gå långsamt, sade hon.

För att säkerställa att det sker, använder Sverige, liksom många andra biståndsgivare, dialog, vänlig men bestämd kritik och villkorat bistånd.

– Men villkor har en stor nackdel: det riskerar att lyfta bort ansvaret från regeringen i mottagarlandet, sade Annika Söder.

I extremfallen kan bistånd dras in helt. Det har skett i Uganda när projekt i vattensektorn visade sig ha drabbats av svår korruption.

– Vi har haft ett gott samarbete med regeringen för att lösa problemet därefter, sade hon.

Hon konstaterade att Sverige normalt är försiktigt med att ge bistånd till länder som är inblandade i krig och där demokratin inte utvecklas i rätt riktning.

– Men vi anser att när ett land som Uganda bekämpar fattigdom, minskar aids-spridningen och förbättrar utbildningen så vill vi spela en aktiv roll, sade hon.

Det gör Sverige genom att 2005 ge ungefär en kvarts miljard kronor i bistånd, varav 65 miljoner är budgetstöd, direkt in i den ugandiska statsbudgeten.

Grymt inbördeskrig i norr

Annika Söder medgav att det finns stora problem i Uganda – inte minst i den krigshärjade norra delen. Hon besökte staden Gulu i norra Uganda förra året. I denna del av landet pågår sedan snart två decennier ett grymt inbördeskrig med tusentals döda, tiotusentals barn bortrövade av gerillagruppen Herrens motståndsarmé (Lords Resistance Army, LRA). Två tredjedelar av lokalbefolkningen på landsbygden är av regeringen förflyttad till uppsamlingsläger med usla levnadsförhållanden och ständiga gerillaattacker.

– Jag var chockad av vad jag fick se. Jag var inte förberedd på det, även om ugandierna självklart vet vad som pågår. Men jag anser att biståndsgivarna är värda kritik för att inte ha ägnat situationen i norra Uganda tillräcklig uppmärksamhet, åtminstone inte före 2003, sade Annika Söder.

Hon konstaterade att Sverige ständigt tar upp frågan om situationen i norr med den ugandiska regeringen och ger politiskt stöd till dem som vill nå ut till LRA. Samtidigt önskade hon att LRA, som hon kallade ”det främsta hindret för en överenskommelse” (the main spoiler), också var beredd att lösa problemet genom dialog.

– Det är väldigt svårt att få grepp om LRA. De har inget politiskt program och inga krav, sade Annika Söder.

Antropologen Sverker Finnström, som levt i Gulu i flera perioder och nyligen disputerade på en avhandling om just konflikten i området, håller inte med om detta. Han betonade i sitt inlägg under konferensen att konflikten inte, som det ofta framställs, handlar om LRA-ledaren Joseph Kony personligen eller har sin viktigaste grund i någon religiös förvirring.

– Konflikten hanteras i dag främst som humanitär och det är självklart en humanitär katastrof. Men det är också en politisk konflikt och måste ses som en sådan, sade han.

Uganda har ända sedan kolonialtiden varit uppdelad i en nordlig och en sydlig del. Den nuvarande regeringen stöder sig främst på befolkningen i de sydliga delarna av landet.

– De unga jag träffat upplever att den krigshärjade norra delen är en övergiven utkant, medan Kampala och de centrala delarna av landet blomstrar. Enligt officiella siffror lever 63 procent av befolkningen i norr under fattigdomsstrecket, medan genomsnittssiffran för hela landet är 38 procent, sade han.

Sverker Finnström gav exempel på uttalanden som tyder på att regeringen är ovillig att verkligen hitta en förhandlingslösning och konstaterade att LRA:s grymma våld internationellt har ökat stödet för Ugandas regering.

– Det har rättfärdigat motstånd mot en förhandlingslösning, sade han och fördömde båda sidors våldsamheter i konflikten.

Ugandas inrikesminister Ruhakana Rugunda förnekade att regeringen smiter undan förhandlingar. Han beskrev hur regeringsrepresentanter rest till platser i norra Uganda som LRA pekat ut för att förhandla, men att det inte gått att nå överenskommelser.

– En sak är klar: regeringen är alltid beredd att samtala. Vi har till och med erbjudit LRA-ledaren Joseph Kony amnesti för fem år sedan, men han har vägrat komma, sade han.

Sverker Finnström konstaterade att fred är en förutsättning för demokratisk utveckling – och det är inte förvånande att få LRA-medlemmar accepterat den amnesti som erbjudits. De ser den helt enkelt som kapitulation. Han beskrev också situationen i de ”skyddsläger” som regeringen förflyttat stora delar av landsbygdsbefolkningen i norr till.

– Det finns inget skydd där. När gerillan angriper, så ger sig armén av först. Det är mycket sorgligt, sade han.

Politiska partier tillåts verka – men på lika villkor?

Uganda beslöt tidigare i somras att överge landets speciella form av enpartistyre och tillåta oppositionspartier att verka. Men det politiska livet är ändå långtifrån fritt och brotten mot de mänskliga rättigheterna är många, inte bara i den krigshärjade norra delen av landet. Statsvetaren Anders Sjögren arbetar med en avhandling om demokratisering i Uganda. Han konstaterade i sitt inlägg att många ugandier i dag rycker på axlarna åt flerparti-reformen.

– De menar att inte mycket förändrats på djupet. Reformen är omstridd, begränsad och har kantats av våld. En fråga har tagit över helt: diskussionen om Yoweri Museveni ska få ställa upp för en tredje mandatperiod.

Parlamentet i Uganda beslöt nyligen att ta bort regeln som skulle ha hindrat president Yoweri Museveni att väljas om för en tredje mandatperiod om fem år. Innan han formellt valdes till president 1996 hade han dessutom regerat i tio år utan egentligt stöd i grundlagen.

Anders Sjögren anser att regeringens legitimitet kanske något paradoxalt började blekna efter att landet fått en grundlag 1995 och Yoweri Museveni året efter valts till president enligt denna konstitution. Tidigare hade man med hjälp av biståndsdriven ekonomisk utveckling och inkluderande av oppositionen i regeringen fått brett stöd åtminstone i den södra halvan av landet där regeringen har sin etniska bas.

Men nu växte missnöjet i takt med ökad korruption, nepotism och auktoritärt styre. I slutet av 1990-talet kom de första verkliga utmaningarna mot makten genom oppositionspolitiker som Kizza Besigye som har en bakgrund i Musevenis verkliga maktbas, nämligen västra Uganda, Rörelsen och armén. Oppositionspolitiker greps och torterades, journalister fängslades och medier stängdes.

– Varför reagerade regeringen så våldsamt? Kanske för att den kunde – den hade tidigare varit för svag för att kunna använda maktmedel mot oppositionen, men hade nu stabiliserat sig. Kanske för att den var tvungen – det var en verklig utmaning mot dess makt. Dessutom var den ekonomiska situationen för de privilegierade hotad. Då tog de till maktmedel, sade han.

Han tolkar valet att införa flerpartidemokrati som ett sätt för president Museveni att hantera framtida utmaningar och dessutom förnya biståndsgivarnas så viktiga tålamod.

– Jag fruktar att när den politiska sfären nu öppnas upp så får vi samtidigt se mer direkt repression mot medier och opposition, sade han.

Adolf Mwesigye, statssekreterare med ansvar för konstitutionella frågor, gav en mycket ljusare bild av utvecklingen. Han menade att NRA och Rörelsen lyckats ”tämja” armén och berättade stolt att när han var ordförande i justitieutskottet i parlamentet så kunde de kalla till sig en general och ställa honom till svars för sina handlingar. Han beskrev också de revisionsorgan och människorättskommissioner som skapats i landet.

Anders Sjögren kommenterade att de organ som ska motverka korruption allmänt anses tandlösa. Inte ens när korruptionen hotar statens säkerhet, som i fallet med ”spöksoldaterna”, som gjort att landets militär kanske bara kan mobilisera hälften så många soldater som officiellt angivits, ställs de högst ansvariga till svars.

Men mest kraft ägnade Mwesigye åt att försvara beslutet om att ta bort begränsningen av hur många gånger presidenten kan väljas om. Detta beslut väckte bitterhet inte bara inom oppositionen, utan även i delar av de egna leden. Flera ministrar avskedades sedan de gått emot förändringen. Men Mwesigye påpekade att det finns olika regler i olika länder i denna fråga.

– Det finns ingen global standard i denna fråga. Många demokratier har ingen begränsning. Tony Blair omvaldes nyligen för en tredje mandatperiod. USA införde en begränsning först 1977. Så länge som presidenten väljs vart femte år råder ingen diktatur, sade han.

Anna Brandt, chef för Afrikaenheten på Utrikesdepartementet, konstaterade att det är mycket ovanligt att Sverige har helt avbrutit biståndssamarbete med ett land.

Det sker bara om det varit en mycket negativ utveckling under ett antal år och inte förbättrats trots dialog. Då reducerar vi biståndet och avbryter det till slut. Det har skett i Zimbabwe och Eritrea, sade hon.

Lång väg kvar

Hon gladde sig åt att Uganda infört flerpartisystem, men betonade att arbetet bara börjat:

– Att separera staten från Rörelsen är en stor utmaning. Processen fram till valet nästa år blir också viktigt. Sverige kommer att följa den noggrant, sade hon.

Till många åhörares förvåning framhöll hon senare ”Ugandas konstruktiva bidrag till fred i Stora sjö-regionen, särskilt Demokratiska republiken Kongo”. Det hon här betecknade som ”konstruktivt” beskrivs av många andra som en invasion av Kongo som kanske hade goda avsikter när den inleddes 1997, men tveklöst urartade till ren plundring av Kongos naturtillgångar för berikande av Uganda – och inte minst av höga ugandiska militärer. Sedan något år har de ugandiska trupperna dragits tillbaka från Kongo, men så sent som i somras rapporterade människorättsorganisationen Human Rights Watch om ugandisk inblandning i storskalig guldsmuggling från Demokratiska republiken Kongo.

Anna Brandt framhöll Ugandas framgång med att bekämpa fattigdom ”utom i norra delen av landet” och dess ”förnuftiga ekonomiska politik och kloka fördelningspolitik”.

Anna Brandt sade att Sverige bara överväger att skära ner biståndet om en negativ situation varar under lång tid.

– Sanktioner är inte lämpligt i Uganda, utan istället dialog. I detta läge är det inte konstruktivt att skära ner på biståndet. Men regeringen vet villkoren för ett gott samarbete – om det inte blir några framsteg kommer det att få effekter, sade hon.

Journalisten Andrew Mwenda skulle ha kommit till seminariet, men han fick i sista stund förhinder. Han hör genom sina artiklar i tidningen Monitor och medverkan i dess radiostation till landets mest uttalade regeringskritiker. Han greps nyligen och fängslades i fyra dagar sedan han i radio väckt frågan om Uganda var inblandat i helikopterolyckan där Sudans nyblivne vicepresident John Garang omkom. Radiostationen förbjöds också under en period, men är nu åter igång.

Ugandas inrikesminister Ruhakana Rugunda ägnade stor del av sina inlägg åt att försvara regeringens handlingar. Han sade att Andrew Mwenda är en bra journalist, men att regeringen agerade mot honom av två skäl: han sade att regeringen hade ansvar för John Garangs död och skrev dessutom i Monitor att Uganda planerade en invasion av Rwanda.

– Det är allvarliga saker som kan sätta fyr på en eldfängd regional situation. Vi respekterar pressfriheten, men pressen har också ett ansvar för att inte skapa oro för den regionala situationen. Vi har 100 radiostationer i landet i dag, de kan verka i frihet, sade han.

Överste Samson Mande frågade sig dock varför man givit sig på Mwenda, eftersom president Museveni varit den första som sa att det kanske inte handlade om en ren olycka.

Inrikesminister Rugunda försvarade också regeringens korruptionsutredningar och sade att valen genomförs professionellt och fritt i Uganda i dag. Han menade dessutom att uppgifterna om att polisen med våld har skingrat oppositionsmöten var överdrivna.

– Det har varit en del incidenter när grupper inte meddelat polisen var möten ska hållas, något som krävdes under tidigare regimer. Men av de stora oppositionspartiernas 56 möten har 95 procent varit fredliga och ostörda, sade han.

På senare tid har en debatt rasat om kondomanvändning i aidsbekämpningen i Uganda. Det finns många uppgifter om att Uganda, för att få mer bistånd från USA, har slutat distribuera kondomer och propagera för kondomanvändning. Detta har också oroat bland annat de svenska biståndsgivarna. Men Rugunda, med en bakgrund som läkare, lugnade dem.

– Uganda har inte slutat stödja kondomanvändning. Det är sant att alla inte stöder den, de fundamentalistiska kristna gör det inte. Men regeringen tror på kondomanvändning och stöder den, sade han.

Text: Lars Truedson

Publiceringsdatum: 2005-09-01

Till toppen av sidan
Ansvaret för utvecklingen ligger hos folket och regeringen. Vi ska hjälpa, inte ingripa. Men vi förväntar oss att utvecklingen går i rätt riktning, även om det kan gå långsamt. - Annika Söder

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...