Skriv ut

I Kaukasus finns några av de mest svårlösta konflikterna i världen. Sedan mitten av 90-talet har konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om enklaven Nagorno-Karabach låst relationen mellan länderna. Men läget är inte hopplöst, enligt Gayane Sargsyan som leder ett utbildningsprojekt för unga politiker i Södra Kaukasus. - Vi bygger upp förtroende mellan människor som kan skapa fred på längre sikt. Det är den enda vägen som finns att gå och vi ser redan framsteg, säger hon.

När projektet inleddes för fem år sedan var farhågorna starka om att deltagarna, unga politiker från Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, snabbt skulle hamna i konflikt med varandra. Men det visade sig istället att det var mellan partierna från ett och samma land som motsättningarna var störst.

– Deltagarna från våra politiska partier i Armenien hamnade genast i luven på varandra. Det gick knappast att arbeta, men genom att fokusera på HUR vi arbetar som politiker istället för VAD vi arbetar med, så lyckades vi lösa upp knutarna, berättar Gayane Sargsyan, som leder den ideella organisationen ”Forum for the 21 st Century Leaders”.

Idag är projektet etablerat och omkring 500 unga politiker från de tre länderna har deltagit i utbildningen. En viktig princip har varit att bjuda in politiker från både oppositionspartier och de styrande partierna att vara med i projektet. Om bara ena sidan deltar är det svårt att skapa någon förändring, menar Gayane Sargsyan som studerat freds- och konfliktforskning i USA och återvänt till sitt hemland för att arbeta med konfliktlösning och demokratifrågor.

– Det har inte varit lätt – projektet har motarbetats på många sätt. Vi har haft flera fall då politiker hotats med uteslutning ur sina partier om de deltar i vårt projekt. De betraktas som förrädare. Helt klart finns det många som känner sig hotade av vårt arbete.

Att projektet idag finansieras med pengar från utländska fonder är något som väcker ont blod i vissa läger. Jämförelsen med utvecklingen i Ukraina och Serbien där ungdomsrörelser, delvis med stöd utifrån, varit en viktig del i den politiska omvälvningen, skrämmer de sittande regimerna i Armenien och Azerbajdzjan, konstaterar Gayane Sargsyan.

– Självklart är den sittande makten rädd för en sådan utveckling. Men vi måste gå vår egen väg. Serbien är en bättre förebild för oss än Ukraina. I Ukraina var utvecklingen för mycket styrd utifrån, medan rörelsen kom inifrån i Serbien.

Motståndsrörelsen måste vara genuin

Gayane Sargsyan framhåller att en politisk motståndsrörelse måste vara genuin och skapas av gräsrötter annars blir det inte någon hållbar fredlig utveckling. Att hennes egen organisation finansieras med utländska medel ser hon inte som något problem. Det är enda möjligheten för överlevnad, konstaterar hon krasst. Däremot är det viktigt att behålla integriteten och inte låta utländska stödorganisationer bestämma takt och innehåll i en förändringsprocess.

I mångt och mycket handlar förändring om en mental process, menar hon. Unga människor måste inse att framtiden ligger i deras händer; att de måste göra något själva för att utvecklingen ska gå framåt. Idag är alltför många passiva och de inser inte sin egen roll i en demokratisk utveckling. Särskilt kvinnor är alltför passiva i politiken, anser Gayane Sargsyan.

– Kvinnor förstår inte att de kan vara med och påverka i politiken. De ser inte politiken som en sfär där de har något att säga till om, istället väljer de att stanna inom hem och familj – där är de ofta starka. Vi kvinnor måste bryta det passiva traditionella mönstret och se vår potential i politiken.

Gayane Sargsyan är i Sverige för att diskutera framtida samarbete med Palmecentret. Hon ser det som sin uppgift att sprida kunskap om situationen i Södra Kaukasus. Omvärldens stöd är viktigt och vetskapen om att andra länder följer utvecklingen i området kan i sin tur påverka de lokala politikerna, tror hon. När hon beskriver situationen i länderna i Södra Kaukasus pekar hon på att de mest grundläggande problemen har med makt och inflytande att göra. Fram för allt handlar det om att de basala demokratiska institutionerna inte fungerar. Valen manipuleras och den omfattande korruptionen fräter sönder förtroenden för politiker och offentlig förvaltning. Det civila samhället har liten möjlighet att påverka den politiska beslutsprocessen. Parlamenten är stängda för besökare, och de politiska partierna är slutna utan insyn. Ofta låter sig inte ens politikerna intervjuas, hela den politiska beslutsprocessen sker bakom stängda dörrar, berättar Gayane Sargsyan.

Politiken personfixerad

Ett annat påtagligt problem är att politiken är så personfixerad. Några få starka politiker dominerar scenen, medan partiväsendena är svaga. Även Georgien, som gick igenom en sammetsrevolution 2003 (Rosornas revolution) och har lyckats bäst i kampen mot det nygamla auktoritära statsskicket, har många problem kvar att tampas med.

– Georgien har försökt slå in på en ny väg, men mycket av det gamla finns kvar. Civila samhället har svårt att göra sig hört, georgiska medier lever fortfarande med stora begränsningar och korruptionen är omfattande. Däremot har man till exempel lyckats med att beskära oligarkernas makt, berättar Gayane Sargsyan.

Situationen i Södra Kaukasus är mycket sårbar, poängterar Gayane Sargsyan. Vapenvilan i konflikten om Nagorno-Karabach kan när som helst brytas vilket skulle få förödande följder. Gayane Sargsyan påminner om att stormakterna har intressen i området och att en upptrappad konflikt om Nagorno-Karabach skulle lamslå hela regionen. En av de saker som oroar henne mest just nu är den ökande nationalistiska propagandan

– Politikerna blir allt mer populistiska och de gör farliga uttalanden som skapar oro. En annan negativ signal är att allt mer pengar läggs på militären istället för på att höja levnadsstandarden för medborgarna.

Trots många dåliga tecken är Gayane Sargsyan ändå hoppfull. Hon ser att projektet hon arbetar med ger resultat, även om det kommer att ta tid att uppnå en mer genomgripande förändring.

– Vi ser konkreta resultat på hur partierna som vi arbetar med blivit mer demokratiska i sitt arbetssätt. Det viktigaste är ändå att få igång demokratiska processer INOM partierna, annars kommer vi aldrig att få riktiga demokratier i våra länder.

Text: Agneta Söderberg Jacobson

Publiceringsdatum: 2006-11-02

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...