Skriv ut

De västsahariska flyktinglägren är kanske världens mest välorganiserade flyktingläger. Efter 20 år av havererade politiska förhandlingar håller dock tålamodet på att rinna ut, och många befarar att Polisarios kongress i december kommer att rösta för att den väpnade kampen återupptas.

vastsahara_webb.jpgI ett sterilt, hårt och ovänligt ökenområde utanför staden Tindouf i västra Algeriet ligger de fyra västsahariska flyktinglägren som omfattar ca 170 000 västsahariska flyktingar.

I lägren gror en stor besvikelse och uppgivenhet vad gäller att hitta en politisk lösning på ockupationen av Västsahara, och över att den folkomröstning som FN beslultat om har skjutits upp. Vi är där för att träffa Palmecentrets samarbetspartners; befrielserörelsen Polisario, ungdomsförbundet Ujsario och särkilt besöka Olof Palmeskolan som drivs i samarbete med S-kvinnor och National Union of Sahrawi Women (NUSW).

Flyktinglägren styrs och administreras av exilregeringen Sahrawi Arab Democratic Republic, SADR som har sin bas i ett av lägren, Raboni, tillsammans med befrielserörelsen Polisario. Det finns inget i det hårda och ovänliga ökenklimatet som talar för den otroliga administrationsapparatens goda styrning och funktionalitet som vi möter. Ganska snabbt märker vi att vi inte bara besöker ett välorganiserat flyktingläger utan även ett flyktingläger i 35 års transit- och beredskapsläge.

Afrikas sista koloni

SADR, som i dagligt tal även benämns Västsahara, inklusive det av Marocko ockuperade Västsahara är en utdragen politiserad och omstridd fråga. SADR, flyktinglägren och det ockuperade Västsahara har rötter i kolonialmakten Spaniens felaktiga hantering av sin avvecklig från Västsahara. Västsahara var det sista land bland de afrikanska kolonierna som erhöll sin självständighet men den självständigheten blev kort. Landet invaderades av Mauretanien och Marocko ganska omgående. I samband med Marockos och Mauretaniens invasion och ockupation av Västsahara 1975 flydde ca 160 000 saharier till Algeriet.

I det ockuperade Västsahara bor det mellan 160 000 och 200 000 saharier och förtrycket och marginaliseringen från den marockanska statens sida är brutal och systematisk. Detta är en av anledningarna till varför det omvända råder i flyktinglägren, där flyktingarna kan verka fritt. Det är i flyktinglägren som ungdomsorganisationer, MR-organisationer, kvinnoorganisationer och fackförbund kan verka för sina målgruppers rättigheter även i det ockuperade området. Dessutom är det ockuperade Västsahara avskärmat av världens längsta mur, The Berm, som är 200 mil lång, vilket fysiskt begränsar rörligheten, organiseringen och möjligheten för saharier i det ockuperade området att verka för sin sak.

-Vi kallar den för Wall of Shame, för det är de facto skamligt att avskärma bröder och systrar på det här sättet, berättar Brahim Mojtar, Polisarios representant till Sverige, när vi står och blickar ut mot en av murens militärposteringar som inhyser 100 marockanska soldater och som återfinns på var femte kilometer längs hela muren. Men vi kan inte gå närmre än ett par kilometer ifrån muren på den befriade Västsahariska sidan då marken är minerad med landminor från bland annat Italien, USA, Spanien och Frankrike. Området längs muren betraktas vara världens mest minerade område.

En statsapparat mitt ute i öknen

SADR och Polisario har organiserat en stat i miniformat mitt ute i öknen som möjliggör uppfyllandet av grundläggande behov, såsom rent vatten till samtliga (50 l/person/dag – att jämföra med Sveriges ca 80l/person/dag) och sysselsättning till samtliga. Lägerarbetet uppdelas i fem kommittéer, såsom kommittén för matdistribution”, ”kommittén för hälsa” och ”kommittén för hygien” och alla saharier ingår i en av dessa.

Utöver detta återfinns diverse departementsbyggnader, majoriteten är konstruerade av jord och lera men ändock uppförda och fungerande, såsom inrikesdepartementet, utrikesdepartementet och departementet för hälsa. Sjukhusen och skolorna utgår från respektive departement och är organiserade på olika nivåer i de fyra flyktinglägren och vidare i sju olika distrikt. Exempelvis finns utbildningsplaner som kommer från utbildningsdepartementet som alla skolor måste arbeta utifrån.

Att ge de sahariska flyktingarna en dräglig tillvaro och samtidigt uppehålla drömmen och kampen för ett återvändande är central för all organisering och administration. Det är en svår balansgång som Polisario lyckats väl med, då alla organisationer och myndigheter vi möter informerar om hur deras arbete relaterar till självständigheten och återvändandet.

-Allt vi bygger och investerar i är mobilt på ett eller annat sätt, säger chefen för vattenreningsverket som vi besöker och förklarar att alla delar av vattenreningsverket går att ta isär och transportera till Västsahara den dagen det blir fritt.

Trots den goda organiseringen är resurserna begränsade för precis allt från mat till ekonomisk och politisk makt och inflytande. Det medför att beroendet av internationella givare och det internationella samfundet är stort och helt grundläggande för existensen i lägren samt för lösningen av den västsahariska frågan. Den senare har varit en stor besvikelse, men internationella organisationers stöd, särskilt spanska organisationers, har varit omfattande. Men politiken är komplicerad.

-Det ekonomiska och moraliska stödet som kommer från Spanien är betydande. Det spanska folket stödjer oss och det måste den spanska regeringen manövrera på något sätt för de för samtidigt en ekonomisk politik som inte gynnar oss. I det gynnsamma fiskeavtalet (Fisheries Partnership Agreement, FPA) mellan Marocko och EU är ca 100 fiskebåtar av de cirka 120 spanska båtar. De har ekonomiska intressen som de måste balansera med det spanska folkets solidaritet med det sahariska folket, berättar Learugi Abdalahi Salec, ordförande för MR-organisationen Afapredesa och Brahim Mojtar.

Fiskeavtalet är något som alla organisationer vi möter talar om – alla är initierade i den politiska och ekonomiska dimensionen av Västsahara. FPA gör inte skillnad på västsahariskt vatten och marockanskt vatten och säkerställer inte heller att det ockuperade folket får del av vinsten som utvinns på ockuperat territorium. Men det är också en del av ett större problem där det internationella samfundet viker sig för politiska och ekonomiska intressen, och där Spanien och Frankrike spelar avgörande roll.

FN:s rapport en besvikelse

-Det har varit den ena besvikelsen efter den andra under 20 år av politiska förhandlingar och där FN:s senaste rapport var ett stort bakslag för oss när det gäller  att kunna mobilisera vårt folk att stå bakom en politisk lösning, säger presidenten Mohamed Abdelaziz uppgivet i under vårt sista möte på hans kontor.

Presidenten talar sakta och är väldigt tydlig med vad han framför till de internationella gäster som sitter framför honom. Han säger att folk är trötta på att den ”politiska lösningen” inte har löst något.

-FN är en stor besvikelse. FN är idag oförmögna att hålla sig till vad som redan beslutats angående en folkomröstning. Vi försöker lugna folket men vi behöver ett positivt tecken som talar för att politiska förhandlingar är den rätta vägen.

– Folket säger att vi inte har åstadkommit något under 20 år av politiska förhandlingar medan vi under 16 år av väpnad kamp skördade den ena segern efter den andra, säger han vidare och just den repliken var återkommande under besöket, vare sig vi träffade MR-organisationer, kvinnoorganisationer eller ungdomsorganisationer.

– I december har vi kongress. Om vi inte ser några positiva tecken det kommande halvåret, kommer kongressen sannolikt att rösta för att återuppta den väpnade kampen, säger presidenten och avrundar med slutorden ”ingen vill offra sina egna och vi är ett fredsälskande folk”.

Text och bild: Nivin Yosef

__________________________________________________________

För mer information om Västsahara besök även:
 http://www.vastsaharaaktionen.se/
www.saharatoday.com

Publiceringsdatum: 2010-06-22

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...