Skriv ut

Tyst Territorium – sju reportage om Västsahara är en av de första svenska skildringarna inifrån ett land som inte finns trots att det borde. Marocko ockuperar Västsahara sedan 1975 och den halva av befolkningen som stannat kvar har blivit andra klassens medborgare i sitt eget land. Den andra halvan av befolkningen lever sedan snart fyrtio år i tältläger i öknen på andra sidan gränsen till Algeriet. Varför ser det ut så här? Det försöker författarna Fredrik Laurin och Lars Schmidt att ta reda på. Här presenterar vi ett utdrag ur boken.

Människorättskämpen Ahmed Nassiris hem, med den västsahariska flaggan. Foto: Ola KjelbyeDet första vi möttes av i Smara var en enorm militärförläggning. Över porten stod: Dieu Patrie Roi, »Gud Fosterlandet Kungen«. Smara är västsahariernas stad, den enda i Västsahara som de själva grundat. Och 1973 bildades motståndsrörelsen Polisario just här. Men nu är västsaharierna i minoritet i sin egen stad. Myndigheterna har skeppat in marockaner i tusental, bjudit dem på bostad och arbete. Soldater och poliser håller staden i ett järngrepp. /…/

Vi väntade på människorättskämpen Ahmed Nassiri. Efter en stund kom han i en liten vit bil, en vänlig man med nästan runda ögon. Hur skulle han i hemlighet kunna skjutsa tolv svenskar till ett möte? Det kunde han inte. Men han verkade strunta i vilket och körde oss i omgångar på allt sämre gator mot utkanten av staden, de fattiga kvarter där västsaharierna bodde. Där var inga vägar asfalterade och husen fallfärdiga.

Han stannade framför en liten plåtdörr i ett stort hus, hans hem. En brant trappa tog oss upp på andra våningen. Däruppe i en stor hall stod skor i en hylla och flera andra par nedanför på golvet. Fem vackra kvinnor i melhafa, den traditionella sjalen, kom fram och vecklade upp västsahariska flaggor och ville att vi skulle ta bilder. Vågade vi? Jo, de ville ju. I det stora ljusblå vardagsrummet satt nio familjemedlemmar på stora kuddar utefter väggarna. En ensam glödlampa dinglade i taket och tjocka draperier hängde för fönstren. En matta täckte golvet. Vi bjöds på beskt te med mängder av socker och fruktjuice ur små tetrapak. /…/

Några vänner till Nassiri kom in. Kvinnorna i färggranna melhafas, männen i darãa, den ljusblåskimrande kaftan de använder vid högtidliga tillfällen. Runt halsen hade de virat den västsahariska flaggan. Flaggan kunde de inte bära utomhus, då skulle de gripas. »Men vi försöker låta bli att tänka på riskerna«, sa Abdallahy Jouda. Men tänk om polisen kommer hit och ser er.

»Om något händer, så händer det. Det slutgiltiga är döden, det är det enda som finns. Och vi vet inte när den inträffar«, svarade han och klappade värden Ahmed Nassiri på axeln.

»Nassiri har blivit arresterad sju eller åtta gånger«, sa han. Den blide Nassiri log. Han var välkänd, hade suttit fängslad i många år. Senast han gripits var 2009. Han hade släppts i april 2010 och startat människorättsorganisationen Freedom Sun.

»Polisen känner till oss. Vi har inget att dölja«, sa han med låg röst och försvann ut i hallen. Det blev en kort tystnad, så sa Abdallahy med ett litet grin: »We are a bit addicted to adrenalin!«

Alla garvade högt; vi behövde tydligen inte vara gravallvarliga. Abdallahys röst var ljus och svag, svår att höra. Han ursäktade sig: »A biological problem«, kallade han det och berättade om sina år som student i Marrakech i Marocko under 1980-talet. Hur han och andra västsaharier förföljdes och förtrycktes. Hur alla resurser kanaliserades till Marocko. Att det inte fanns ett enda universitet i hela Västsahara. Och i Smara: ingen gynekolog, ingen barnläkare, ingenting.

»De tar våra resurser, det är ren kolonialism!« sa han. Är läget trots allt bättre nu än på 80talet?

»Vadå bättre?« snäste han.

Jag menar … mindre förtryck, lite mindre hårt? Han drog efter andan.

»Låt mig svara med en fråga: Vad är kolonialism?«

Rösten var hånfull. Jag var väl naiv, kanske dåligt påläst. Men jag var där för att förstå, för att beskriva. Förklara du! sa jag. Vad är det? Jag har aldrig upplevt det. »Lucky you. Kolonialism är kolonialism.«

Nassiri kom tillbaka. Det blev lugnare. Rummet fylldes med fler personer. Unga kvinnor berättade om sin kamp, intifadan de deltog i. Varje vecka demonstrerade de, vecklade ut sina flaggor och krävde ett fritt Västsahara. Många var barn, tio–tolv år gamla. Andra gick i gymnasiet. När polisen kom sprang de åt alla håll. De olyckliga hann inte undan.

»Polisen tog mig, se här!« sa en ung flicka och pekade på sitt högra öga. Det stirrade porslinsögestelt.

»De slog mig över ögonen, det var ett år sedan. Vi var en massa barn som gjorde en liten intifada. Tio–femton minuter, sedan kom polisen, de slog ner alla som inte hann undan, barn och kvinnor. De tog en sten och slog mig i ögat. Sedan tog de tog min mamma också, när hon var hemma. Hon är fortfarande i fängelse.«

Så nu demonstrerar du inte längre? Hon log och nickade ivrigt.

»Jo, det måste vi. Alla gör det. Vi gör det på gatorna, och i skolan. Överallt intifadar vi!«
Nassiri nickade stilla.

»Det är deras tur att bli slagna och illa behandlade. Först var det deras farföräldrar, sedan deras föräldrar. Nu är det barnens tur.«

Text: Fredrik Laurin och Lars Schmidt

Foto: Ola Kjelbye

På bilden syns människorättskämpen Ahmed Nassiris hem där besökarna viftar med den västsahariska flaggan. Flaggan kan de inte visa utomhus, då riskerar de att gripas.

Texten är även publicerad i Internationella Socialdemokraten.

Publiceringsdatum: 2013-09-13

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...