Skriv ut

Socialdemokraternas internationella rådslag under ledning av Jan Eliasson har genomfört ett seminarium om folkrätt och mänskliga rättigheter. Kosovofallet lyftes fram i diskussionen. Ledande EU-företrädare, bland dem utrikesminister Carl Bildt, har hävdat att Kosovos utropade självständighet 17 februari 2008 och erkännandet av denna är ”ett särfall och unikt beslut som befinner sig i en gråzon av folkrätten”. Frågan kan inte stoppa upp vid detta konstaterande, utan kräver en närmare granskning.

Kosovo hade väntat flera år på att utropa sin självständighet, tillbakahållet av EU som nu får uppgiften att ombesörja ”Kosovos övervakade självständighet”. En sådan status ligger i linje med dåvarande FN-medlaren Martti Ahtisaaris förslag från i höstas, som stöddes av USA och flertalet EU-länder, men mötte kategoriskt motstånd från Serbiens och Rysslands sida, och också ett antal andra EU-länder som Spanien, Rumänien, Grekland och Cypern med potentiellt snarlika situationer.

Serbien har nyligen haft ett parlamentsval som genomfördes utan fusk och med en förvånansvärt stor politisk mognad – liksom presidentvalet i februari – med hänsyn till den rådande situationen. Men även president Boris Tadic vars EU-vänliga allians fick 39 % av rösterna säger nej till att ge upp Kosovo som en del av Serbiens territorium. Och den nationalistiska oppositionen och mera EU-kritiska DSS lett av den avgående premiärministern Kostunica är bestämda motståndare till Kosovos separation. Kosovo i kombination med vilket förhållningssätt Serbien ska inta till EU kommer att avgöra regeringsfrågans lösning.

Flygbombningarna mot Serbien inleddes våren 1999 utan föregående FN-mandat av en koalition av villiga med USA i spetsen. Mandatet gavs inte på grund av att Ryssland och Kina lade in sina veton i säkerhetsrådet. Skälet för bombningarna var att dåvarande presidenten Slobodan Milosevic vägrade infinna sig till internationella förhandlingar om Kosovos status i franska Rambouillet. Milosevic hävdade att Kosovo är en odelbar del av Serbien, och att Rambouilletavtalets avskaffande av serbiskt inflytande i provinsen var förkastligt.

Kosovoalbaner hade under en längre tid behandlats som andra klassens medborgare, och en regelrätt etnisk rensning riktad mot dem inleddes några dagar efter flygbombningarna inletts. Gerillan UCK, militärt uppbackad av USA, organiserade kampen mot den serbiska övermakten. Den har sedan i omvandlad politisk form tagit över makten i det som i praktiken blev FN-protektoratet Kosovo och som bevakats av 17 000 soldater under Nato:s kommando.

I FN-beslutet från försommaren 1999 som ledde till eld-upphör nämns inget om ett självständigt Kosovo. Den frågan har kommit upp på den internationella dagordningen senare och successivt med anpassning till händelseutvecklingen. Kosovoalbaner, USA med flera har menat att kriget och den etniska rensningen förändrat situationen i Kosovo och gjort en självständighet ofrånkomlig, vilket ledde till februaribeslutet i år.

Serbien framhärdar i att ett internationellt erkännande av Kosovo och ett internationellt beslutat uppbrott av ett etablerat land inte har stöd i folkrätten. Därtill påpekas från serbiskt håll den ”omvända” etniska rensningen i kölvattnet av Nato:s bombningar, då uppemot 90 % av den serbiska befolkningen tvingades på flykt.

Har Kosovobeslutet stöd i internationell rätt som ett ”unikt fall utan tillämpning på andra situationer”, som en slags ”utvecklad folkrätt”; eller inte? Eller är det ett farligt avsteg från folkrätten som kommer att prejudiceras och åberopas i andra fall. Det senare anser Ryssland, Rumänien, Spanien, Cypern, Kina, Indien och länder som gått emot beslutet.

Kosovobeslutet kommer att testas på flera andra håll, och närmast verkar det vara aktuellt rörande enklaverna Abchasien och Sydossetien som ligger i Georgien, men som har rysk befolkning och kontrolleras av ryska intressen och inte av landets lagliga myndigheter. Sedan några år tillbaka har relationerna mellan Georgien och Ryssland blivit allt mera spända, som en följd av Georgiens kursförändring mot väst och USA och dess ökade samarbete med Nato.

Är det realistiskt eller tvärtom naivt att tro att alla aktörer kommer att acceptera Kosovo som ett unikt engångsfall?  Under alla omständigheter måste frågan diskuteras mera, på ett djupare plan, med öppna ögon och inte bara med fromma förhoppningar. Detta måste i synnerhet gälla inom socialdemokratin, där folkrättens principer varit starkt förankrade ända sedan Hjalmar Brantings och Östen Undéns dagar.

Hur viktigt är ett FN-mandat?

I en artikel publicerad i Finlands största tidning Helsingin Sanomat i slutet av december 2004 skrev utrikesministrarna Laila Freivalds och Erkki Tuomioja tillsammans, att kravet på ett beslutat FN-mandat före en militär operation om att återställa internationell fred och säkerhet måste kunna kringgås i vissa lägen, om FN är beslutsblockerat. Uppenbarligen åsyftade de allvarliga situationer som etnisk rensning, folkmord och brott mot mänskligheten. Artikeln publicerades aldrig i någon svensk tidning.

Det var ett nytt steg som särskilt förberetts på finsk sida. På ett seminarium ordnat en kort tid dessförinnan av Palmecentret i ABF-huset hade försvarsminister Leni Björklund sagt ”att i princip måste mandat från FNs säkerhetsråd föreligga i samtliga fall av militär våldsanvändning som FN-stadgans sjunde kapitel kan ge rätt till”.

Frågan hade inte blivit föremål för någon mera omfattande debatt inom det socialdemokratiska partiet innan det nya steget togs. I samband med Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i januari 2005 uttalade förre statsministern Ingvar Carlsson sin tveksamhet till denna ”innovation” i folkrätten, uppenbarligen med hänsyn till vilka oförutsägbara konsekvenser den skulle kunna få i praktiken.

Den högnivåpanel som i november 2004 presenterade en rapport till generalsekreterare Kofi Annan inför FNs toppmöte i samband med världsorganisationens 60 års jubileum 2005 föreslog fem grundläggande kriterier som skulle legitimera användande av militärt våld:

För det första: hotets allvar. Högnivåpanelen nämner hot mot stat eller den mänskliga säkerheten som omfattar folkmord eller annat storskaligt dödande, etnisk rensning eller allvarliga brott mot humanitär rätt.

För det andra: lämpligt (riktigt, ”proper”) syfte. Det ska avse att stoppa eller motverka hotet i fråga.

För det tredje: som en sista utväg, när redan alla icke-militära lösningar prövats.

För det fjärde: proportionalitet. Militära aktionen ska vara den minimalt nödvändiga för att möta hotet i fråga.

För det femte: balans i konsekvenser. Militära aktionen ska ha en rimlig chans att lyckas, och inte sannolikt förvärra situation jämfört med konsekvenserna av icke-handlande.

Även dessa kriterier kräver tolkningar och är inte enkla att tyda i alla möjliga situationer. Olika partsintressen kan antas påverka bedömningar, tolkningar och ställningstaganden. Motstående intressen kommer att råda i olika fall.

Det är viktigt att mera ingående diskutera och ytterligare precisera folkrätten och situationer av ansvar för att skydda ( s k R2P-fall) med humanitär intervention. Ett förslag är att bredda säkerhetsrådets kompetens genom att göra flera länder till permanenta medlemmar av säkerhetsrådet – dock utan vetorätt – såsom Brasilien eller Mexiko, Nigeria eller Sydafrika, Indien och/eller Japan och Tyskland eller EU. Ett annat är att få de permanenta medlemmarna av FNs säkerhetsråd att sinsemellan överenskomma om att använda vetorätten restriktivt, och att avstå från denna rätt i alla situationer där inte egna direkta säkerhetsintressen är inblandade.

Unilateralism och koalitioner av villiga som inte fått mandat av FNs säkerhetsråd öppnar för egenmäktigt handlande enligt ”djungelns lag”, som Olof Palme ofta talade om. Det är en farlig väg som under senare tid allra klarast beträtts i det katastrofala Irakkriget. Folkrätten kräver tydlighet, inte uppmjukning eller ökad luddighet som öppnar för den starke att unilateralt ta sig sin egen rätt.

Kampen för mänskliga rättigheter måste ske i enlighet med folkrätten. De kan inte ställas mot varandra som det gjordes på ledarsidor i den borgerliga pressen i början av Irakkriget. Där hävdades att mänskliga rättigheter och att bli av med diktatorn Saddam Hussein var viktigare än att respektera folkrätten.

Sammanfattningsvis visar partiets rådslag att debatten om folkrätten inom arbetarrörelsen på nytt måste förstärkas och förtydligas. Det ligger inte i vårt intresse att ludda till eller ”amerikanisera” debatten utifrån påverkan av George W Bush brist på rättsuppfattning.

Text: Gunnar Lassinantti

Publiceringsdatum: 2008-05-26

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...