Skriv ut

I den fattiga stadsdelen Tarlabaşi i Istanbul stödjer Palmecentret alfabetisering för kvinnor och aktiviteter för barn som annars inte skulle ha någonstans att ta vägen. – Många kvinnor får också hjälp med juridiska frågor och annat som stärker deras självkänsla, berättar Nörgül Öztürk som arbetar på centret.

Nörgül ÖztürkTvättlinorna är utsträckta över de smala gränderna. En del hus är helt förbommade, andra svårt förfallna. Tarlabaşi är inte direkt en plats där den välmående medelklassen strosar på kvällarna… Fram till 1950-talet bodde många etniska greker och armenier här, men efter våld och kravaller tvingades hundratals familjer fly för sina liv. I dag är många av dem som bor i det som kallas ett av Istanbuls värsta slumområden fattiga kurdiska invandrare från den anatoliska landsbygden, andra är romer och papperslösa. Brottsligheten är hög, liksom arbetslösheten och många – inte minst kvinnor – är analfabeter. Samtidigt finns det en charmig stämning i området som för tankarna till gamla italienska filmer. Visst är problemen många, men Tarlabaşi är en levande stadsdel i hjärtat av den dynamiska tolvmiljonerstaden.

Barnen stormar upp för trapporna. Klockan är tre på eftermiddagen och snart börjar kurserna i musik, bild och engelska. Snabbt blir det proppfullt överallt.  Högst upp ligger musikrummet, längre ned finns rum för bild, drama, engelska och vanlig läxläsning. På gatan utanför möter jag Zuzan som är elva år och hennes kompis Gulcan som är tio:

– Jag gillar teater och att måla, allt är jättekul! säger Zuzan och Gulcan håller med:

– Jag bor alldeles i närheten och kommer till centret så ofta jag kan, nästan varje dag efter skolan.

Tarlabaşi Community Center ligger i ett slitet, smalt fyrvåningshus. Ingången är oansenlig, men där inne är den mänskliga värmen stor. Tarlabaşi-centret drivs av Bilgi-universitetets institution för migrationsforskning.

Universitetet ligger alldeles i utkanten av stadsdelen och när centret startades 2006 var det därför att universitetet ville ge något konkret tillbaka till människorna i området. Därför är centret inte något ”forskningslaboratorium” fyllt av doktorander som antecknar allting. Verksamheten är skiljd från forskningen och de som kommer hit behöver inte riskera att bli utfrågade.

– Vi håller alfabetiseringskurser för kvinnor och kopplar ihop det med yoga, engelska och mycket annat, berättar Nörgül Öztürk som vid sidan av sina egna studier arbetar på centret.

Att ge barnen en fast punkt och samtidigt stödja kvinnorna, inte minst i form av juridisk rådgivning, är en viktig del i arbetet. Totalt kommer ett 50-tal mammor och så många som 150 barn hit varje dag. Däremot är papporna få. Som så ofta är det svårt att få männen att engagera sig i det de uppfattar som ”kvinnogöra”.

– Vi har många volontärer, både bland våra studenter och från andra länder som kommer hit och hjälper barnen med läxläsningen och annat, fortsätter Nörgül Öztürk som koordinerar volontärerna.

Hon märker själv en klar förändring hos de barn som tillbringar mycket tid på centret. De klarar inte bara skolarbetet bättre, många är också mycket mindre aggressiva och utagerande än annars.

– Många barn har få eller inga vuxna som lyssnar på dem. Här är vi till för dem och inte för några andra! Vi har också en psykolog som kommer hit varje vecka och som både barn och föräldrar kan prata med.

Men i början var folk tveksamma: Kunde de verkligen lite på dem som drev centret? Tänk om de skulle utnyttjas av någon politisk organisation eller någon etnisk grupp?

– Det bor flera olika olika etniska grupper här och många var till en början misstänksamma mot centret. Men steg för steg har förtroendet byggts upp och i dag känner alla till oss. De vet också att alla är lika välkomna hit och att vi står fria från alla politiska partier, fortsätter Nörgül Öztürk.

Trots att universitetet står bakom verksamheten är finansieringen ett ständigt problem och därför betyder stödet från Palmecentret mycket. Tarlabaşi-centret är förmodligen unikt i sitt slag i Turkiet och den insats man gör är förstås bara en droppe i havet. Men också droppar är viktiga och Nörgül Öztürk hoppas att idén ska spridas vidare och tas tillvara av andra organisationer och universitet.

– Under de här åren har jag sett hur vi gör skillnad, både för familjerna och för Tarlabaşi som helhet. Så jag hoppas att andra ska ta efter oss!

Text: David Isaksson

Publiceringsdatum: 2011-12-12

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...