Skriv ut

– Rubriken för kvällens seminarium är dömande eller försoning, men det ska inte tolkas som ett motsatsförhållande, för det är det inte. Domstolarnas roll är bara en del av den långa försoningsprocess som följer efter en konflikt, sa Lena Hjelm-Wallén, tidigare utrikesminister och vice statsminister, på ett seminarium den 27 mars i ABF-huset i Stockholm.

Varje försoningsprocess är unik, på samma sätt som varje konflikt är det. Och oavsett modell så förblir det ett faktum att det finns för-, och nackdelar med alla tillvägagångssätt, menade Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholm universitet.

– En gemensam nämnare i framgångsrika försoningsprocesser är att all fakta har kommit på bordet i ett tidigt skede. De brott som har ägt rum måste synliggöras för att offren ska kunna få upprättelse, sa Pål Wrange.

Och trots att olika processer har sett olika ut finns en övergripande ram att förhålla sig till: folkrätten.

– Det finns ingen ideallösning för att handskas med en konflikt. Men det finns förstås krav på alla regeringar att de ska respektera och värna mänskliga rättigheter. I detta ingår också att de som bryter mot folkrätten ska straffas. Det ingår i skyddet av mänskliga rättigheter, sa Pål Wrange.

Ett omdebatterat ämne de senaste åren har varit frågan om amnesti. Ett antal länder har efter en konflikt dömt de högst ansvariga krigsförbrytarna, men gett dem på lägre nivå amnesti. Det strider mot internationell rätt men är något som det internationella samfundet ser ofta mellan fingrarna med.

– Något helt annat skedde på många håll i Latinamerika under 1980-talet då avgående militärregimer mer eller mindre gav sig själva amnesti. Men en sådan amnesti handlar det inte om här utan snarare en sorts kontrollerad amnesti, som den som gavs i Sydafrika när man övergav apartheid, sa Pål Wrange.

Anders Möllander har varit Sveriges ambassadör i både Bosnien och Hercegovina och i Sydafrika, och följt försoningsprocesserna i de länderna på nära håll. Försoningsprocessen i Sydafrika lyfte han fram som ett positivt exempel.

– Mandela stannade kvar vid förhandlingsbordet, han gav inte upp, trots stora motgångar. För att få till en förändring insåg han att det krävdes eftergifter från alla parter. Exempelvis lovade Mandela under förhandlingsprocessen att inte avskeda någon från statsförvaltningen. Den eftergiften var kontroversiell inom de egna leden i ANC då det innan apartheidregimens fall bara var vita som fick jobba inom statsförvaltningen. Som nu dessutom fick jobbgaranti, sa Anders Möllander.

I Sydafrika valde man att lösa den rasistiska apartheidregimens brott mot mänskliga rättigheter genom att tillsätta en sanningskommission ledd av biskop Desmond Tutu.

– Sanningskommissionens syfte var att lägga alla korten på bordet. Offren fick möjlighet att möta sina förövare, och deras förövare fick i sin tur möjlighet att be om förlåtelse för sina brott, sa Anders Möllander.

– Att vi alla ägnar tanke, tid och kraft åt vad som händer under en konflikt kan vara självklart, som exempelvis situationen i Syrien idag. Det internationella samfundet måste bry sig. Tyvärr finns det dock ingen universallösning för konflikthantering och att hitta en balans mellan dömande och försoning när det kommer till brott mot mänskligheten är en komplex fråga. Det är viktigt att komma ihåg att försoningsprocesser är något som tar tid. Det kan ta flera generationer för människor, både förövare och offer, att kunna leva sida vid sida igen. Men försoningsprocesser är viktiga för att kunna komma vidare, sa Lena Hjelm-Wallén.

Seminariet arrangerades av ABF Stockholm och Olof Palmes Internationella Center

Text: Jasmin Boroumand

 

Publiceringsdatum: 2014-04-11

Till toppen av sidan