Skriv ut

Afghanistan är ett land som i nästan 30 år varit utsatt för Sovjetockupation, inbördeskrig, krigsherrars härjande, talibanernas maktövertagande och amerikansk krigföring i jakt på terrorister. Sedan 2001 pågår ett omfattande återuppbyggnad i landet. Afghanistan har nu en legal och av omvärlden erkänd regering efter president- och parlamentsval i ordnade former. Men landet är fortfarande ett av världens fattigaste och mest våldsutsatta.

För att möjliggöra utveckling i Afghanistan krävs omfattande bistånd och stora afghanska ansträngningar. Det avgörande hindret är att våldet härskar i stora delar av landet. Många krigsherrar och kriminella fortsätter att driva igenom sin vilja med vapen och våld. Resultatet av de demokratiska valen accepteras inte. Inte minst de som står under inflytande av talibanerna är ideologiskt mot modernisering.

Det står nu och väger i Afghanistan: utveckling eller tillbakagång. Till min besvikelse förs det samtidigt en diskussion i Sverige om att den svenska militära styrkan ska lämna sitt uppdrag i Afghanistan.

Min utgångspunkt är att det är helt nödvändigt att världssamfundet tar sitt ansvar för att hjälpa till att skydda afghanerna från våld och förtryck. Formerna för detta måste stämma med folkrätten, dvs ske på begäran av Afghanistans regering och genom mandat av FN:s säkerhetsråd. Just detta gäller för den styrka (ISAF) som Sverige idag deltar i. På mandat från FN:s säkerhetsråd deltar svenska soldater i ett fredsfrämjande uppdrag i Afghanistan tillsammans med 36 andra länders soldater.

Det stora problemet med detta uppdrag är, som jag ser det, att USA samtidigt för ett hårdhänt krig mot al Qaida och talibanerna. Denna krigföring har sammanblandats med ISAF. Dessutom finns det en stor mängd amerikanska soldater också i ISAF, som nu leds av NATO och som sedan två månader tillbaka har en amerikansk chef. Jag är mycket oroad över och kritisk mot det amerikanska inflytandet över ISAF. Men jag inser likväl ISAF är den enda internationella styrka som världssamfundet idag kan samla sig till för att ge afghanerna ökad säkerhet.

Min oro över sammanblandningen ISAF och USA:s krigföring gäller främst att en ökande andel afghaner ifrågasätter USA:s framfart i landet. Om denna negativa syn överförs på ISAF-soldaterna kan deras uppdrag inte fullföljas eftersom det grundas på att den stora delen av befolkningen välkomnar dem. Detta kräver att den svenska regeringen måste agera kraftfullt för att sammanblandningen ska upphöra. Skulle en negativ utveckling fortsätta kan läget bli sådant att ISAF inte kan vara kvar. Men där är vi inte ännu och stora ansträngningar måste göras för att detta inte ska hända. Det är den afghanska verkligheten som måste vara avgörande.

Ett inslag i denna debatt tycks vara att bejaka att Afghanistan behöver internationell fredsfrämjande närvaro, men hävdar att just svenskar inte ska delta. Jag har svårt att förstå denna inställning och särskilt två argument.

Det ena är att eftersom ISAF nu leds av NATO så har Sverige övergivit vår alliansfria politik. Denna argumentering bortser från att ISAF är en styrka med mandat från FN:s säkerhetsråd (resolution 1386/2001 samt årliga uppföljningsresolutioner därefter). Det den socialdemokratiska regeringen gjorde var att ställa upp på förfrågan från FN. Detsamma gäller för övrigt NATO som ställt upp med sin ledningskapacitet på FN:s begäran. Allt tal om att Sverige genom ISAF-medverkan befinner sig i krig och har lämnat alliansfriheten är grundlöst och respektlöst mot FN.

Det andra är att detta fredfrämjande uppdrag är för farligt för svenska soldater. Denna åsikt leder till att det mesta av fredsfrämjande arbete får överlämnas till andra länder och svenska soldater ska stanna hemma. I dagens värld är nästan varje fredsfrämjande operation farlig och mandatet från FN:s säkerhetsråd är nästan alltid enligt kapitel VII, d.v.s. ger rätt att bruka våld.

För mig är det uppenbart att Afghanistan behöver stöd från världssamfundet både med civil återuppbyggnad och säkerhetsfrämjande insatser. Återuppbyggnaden kräver förbättrad säkerhet. Det gäller såväl för att det utländska biståndet ska kunna genomföras liksom för att afghanerna ska våga och kunna satsa på framtiden. Utan säkerhetsfrämjande stöd skulle talibaner och krigsherrar med vapen återigen ta över Afghanistan. Då försvåras eller omöjliggöras all utveckling. I stället blir det en ny era av institutionaliserat förtryck, inte minst mot kvinnorna. Erfarenheten från tidigare maktövertagande av talibanerna förskräcker.

Text: Lena Hjelm Wallén

Publiceringsdatum: 2007-04-05

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...