Skriv ut

Ett svenskt erkännande av Västsahara skulle sätta tryck på omvärlden. Det skulle dessutom lugna den västsahariska befolkningen. Snart orkar de unga i flyktinglägren inte vänta längre.

I den nordvästra delen av Afrika, i Västsahara, finns en bortglömd konflikt och ett bortglömt folk. I den torraste delen av Saharas öken bor fler än 160 000 människor i flyktingläger.

Från 1880-talet var Västsahara en spansk koloni. När Spanien skulle släppa landet fritt 1975, blev det ockuperat av Marocko. Befrielserörelsen Polisario (Frente Popular de Liberación de Saguía el Hamra y Río de Oro), ledde den väpnade kampen mot ockupationsmakten, men en stor del av befolkningen tvingades fly till öknen i grannlandet Algeriet.

På åttiotalet lät Marocko bygga en 200 mil lång och tre meter hög sandmur söderut genom hela Västsahara. Tusentals marockanska soldater är utplacerade längs muren. Dessutom ligger massor av minor gömda i sanden. Vissa uppgifter talar om en miljon, men andra hävdar att det finns upp till tio miljoner minor i området.

Första gången jag besökte flyktinglägren var i november 2013, för att bland annat besöka Olof Palme-skolan i flyktinglägret El Aaiún som Palmecentret stöder tillsammans med S-kvinnor i Stockholm och Dalarna. I flyktinglägren blir den bortglömda konflikten högst påtaglig. Hettan, sysslolösheten, hopplösheten, bristen på framtidstro. Människorna här är helt beroende av bistånd från omvärlden. Här finns inget vatten, ingen odlingsbar mark, inga träd som man kan sitta i skuggan under, inget hav man kan svalka sig i. Här finns bara sand och den stekheta solen.

I år är det 40 år sedan ockupationen. Under tiden har nya generationer hunnit födas i flyktinglägren. Generationer som aldrig har fått se sitt eget hemland. Aldrig fått träffa sina släktingar som blev kvar när deras egna föräldrar flydde. De har heller aldrig fått se havet.

I dagsläget är både FN och EU bakbundna att agera, beroende på att främst Marocko, Spanien och Frankrike och till viss del även USA har stora ekonomiska intressen i Västsaharas naturtillgångar. Under tiden fortsätter Västsaharas folk att vänta.

Men tålamodet börjar ta slut. Nu mullrar det i leden. De västsahariska ungdomarna vill ha sin självklara rätt till sitt eget land. Nu! Polisario har i alla dessa år tagit ett stort ansvar för att lugna sitt folk. Men någon gång kokar grytan över, och temperaturen börjar nu snabbt att närma sig kokpunkten.

Låt oss bevisa att diplomatin och demokratin kan segra. Att vapen inte behöver användas. Västsaharas folk kan inte vänta längre.

Sverige bör – som första land inom EU – erkänna Västsahara (något som för övrigt Afrikanska Unionen, AU, har gjort sedan länge). Vi har sett vilken betydelse ett erkännande hade när det gällde Palestina; flera EU-länder har redan, eller planerar nu, att följa Sveriges exempel. Sverige må vara litet, men hur vi agerar har stor betydelse.

Västsaharas folk är ett tålmodigt och i grunden fredligt folk. Men snart orkar de unga i flyktinglägren inte vänta längre. Dom vill slåss för sin frihet, för sitt land. Dom vill träffa sina släktingar på andra sidan muren. Dom vill se havet. Dom är beredda att ta ansvar för sitt land. Men dom är också beredda att ta till vapen för sin sak om diplomatin och demokratin misslyckas.

Text: Kajsa Lönegård

Artikeln har även publicerats på Dagens Arena.

Publiceringsdatum: 2015-05-04

Till toppen av sidan
I år är det 40 år sedan ockupationen. Under tiden har nya generationer hunnit födas i flyktinglägren. Generationer som aldrig har fått se sitt eget hemland.

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...