Skriv ut

I Västsahara, ”Afrikas sista koloni” – ockuperat av Marocko sedan 1975 råder marockanska lagar som ständigt begränsar västsahariska människorättsaktivisters arbete. - Bara du nämner Västsaharas självständighet kan du råka illa ut, säger Mohammed som tvingats fly från ockuperat område och nu gömmer sig i de västsahariska flyktinglägren i öknen Algeriet.

Rummet är kallt fastän solen ute lyser starkt. På stenväggarna sitter affischer med västsahariska människorättsaktivister och flaggor. Här finns också bokhyllor fulla med böcker och i mitten av rummet ett stort glasbord.

Mohammed tittar ner i glasbordet där hans ansikte speglar sig medan han pratar. På andra sidan bordet sitter hans två kompisar Ali och Mahmoud på plaststolar. Den ene är kraftig, den andra är smal.

Hit, till den västsahariska människorättsorganisationen Afapredesas kontor i Rabouni, den administrativa delen av flyktinglägren i Algeriet, har de tre unga västsaharierna kommit för att söka skydd undan de marockanska myndigheterna.

Rabouni ligger på algerisk mark men står under den västsahariska exilregeringen SADR. Tittar man ut över platsen ser man en stor väg som passerar genom öknen. Här ligger också de olika västsahariska ministerierna i låga stenhus, röda halvmånen, ett par mataffärer och en mindre bensinmack.

Det var den 8 november i fjol som de tre unga männen tillsammans med tusentals andra landsmän demonstrerade i Gdeim Izik på ockuperat område. Här hade man byggt upp ett läger varifrån man demonstrerade mot den marockanska ockupationspolitiken. Protesterna slutade med att marockanska säkerhetsstyrkor gick in i lägret med tårgas och vattenkanoner. Nio personer dog, flera skadades och många fängslades. Enligt den spanska organisationen ”Fundación Sahara Occidental” sitter fortfarande 121 västsaharier fängslade i det ”Svarta fängelset” i El Ayoun och 20 i Salefängelset nära Rabat efter händelserna i Gdeim Izik.

– I det ockuperade Västsahara finns ingen rätt till yttrande- och föreningsfrihet, säger Mohammed. Där finns inga mänskliga rättigheter överhuvudtaget. Bara att nämna Västsaharas självständighet är tabubelagt. Vi får heller inte döpa våra barn till västsahariska namn.

Och trots att landet har en av världens största fosfattillgångar kommer dessa inte västsaharierna till del då det är Marocko som exploaterar dem, berättar han.

– Även när det kommer till arbete på ockuperat område gynnas de marockanska bosättarna. Inom fosfatexploateringen kan man se att det endast är 5 procent västsaharier som arbetar inom industrin. Detta för att marockanerna erbjuds dubbelt så hög lön som västsaharierna, säger Ali.

Han ser trött ut och är hålögd. Han ber att inte bli fotograferad. Mohammed och Mahmoud vill inte heller vara med på bild. Mahmoud, förklarar att han precis fått sitt första barn och att han är rädd att något ska hända familjen.

Fängslad utan rättegång

En bit längre bort från Rabouni, i ett av flyktinglägren går svarta getter omkring i den gula sanden. Här finns lerhus med plåttak och tygtält. Det är inte mycket folk ute i lägren men på eftermiddagen kan man se barn leka och spela fotboll.

– Först blev jag torterad av marockansk polis och sedan fängslades jag utan rättegång, berättar Hamadi el Karcha.

Han är en ung människorättsaktivist med allvarlig blick som också flytt från ockuperat område och som nu bor i flyktinglägret. Medan han dricker sött te ur ett litet glas berättar Hamadi hur allt började en dag för fem år sedan. Hur han efter att han demonstrerat med några vänner i huvudstaden El Aaiún i det ockuperade Västsahara torterades och fängslades.

– De slog mig på huvudet och på benen. Sedan tvingades vi se på när en ung tjej våldtogs, det var för mig nästan värre än den fysiska tortyren. Efter tortyren sydde en sjuksköterska ihop mina sår utan bedövning, berättar han.

I ett år satt han i det ökända ”Svarta fängelset” i El Ayoun. Här trängdes fyrtio personer i en liten cell. I perioder fick han bo med vanliga kriminella fångar vilka trakasserade honom för att han var västsaharier. Vakterna hade sagt till dem att han var emot Marocko.

– Så här låg vi, en efter en, berättar Hamadi och lägger sig i fosterställning på soffan där han sitter för att visa hur trångt det var i cellen. Ibland fick vi också sitta och sova.

Drömmen om ett liv i frihet

Tillbaka till de tre unga västsahariska unga männen som tagit sin tillflykt till människorättsorganisationen Afapredesa. Sittandes på plaststolar i det kalla rummet säger Mohammed, Ali och Mahmoud unisont att deras största önskan är att snart få återse sina familjer. Att de är hoppfulla trots oron över att inte veta när det blir av. På längre sikt handlar deras gemensamma dröm om att kunna leva i frihet i ett självständigt Västsahara.

Men sedan 1975 då landet invaderades av Marocko har inte mycket hänt. Detta trots att båda parter 1991 gick med på eldupphör och FN: s säkerhetsråd accepterat en fredsplan.

Vid flera tillfällen har FN försökt få till stånd en folkomröstning om landets framtid, men fortfarande har den inte ägt rum. Bland annat på grund av oenighet om vilka som ska få rösta. Marocko motsätter sig FN:s förslag på röstlängd. Marocko har också motsatt sig att självständighet ska vara ett av alternativen i folkomröstning.

Runt det stora glasbordet säger de tre också att det internationella samfundet måste göra någonting. Att många västsaharier nu börjat tröttna på den 35-åriga ockupationen och att det är mycket sannolikt att någonting drastiskt snart kommer att hända.

– Att västsaharierna kommer att ta till vapen?

Alla tre nickar.

– Efter tjugo år i fred utan några resultat känner det västsahariska folket sig tvungna att göra något, förklarar Mahmoud. Det finns en betydande del i de ockuperade områdena som anser att den militära lösningen är mer effektiv. De menar att man har vunnit mer genom vapen än genom förhandlingar.

– Men det västsahariska folket är ett fredligt folk. Vi föredrar fred framför krig, tillägger han.

Text: Irma Norrman

Mohammed, Ali och Mahmoud heter egentligen någonting annat.

Publiceringsdatum: 2011-03-29

Till toppen av sidan
I det ockuperade Västsahara finns ingen rätt till yttrande- och föreningsfrihet. Där finns inga mänskliga rättigheter överhuvudtaget. - "Mohammed"

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...