Skriv ut

Emma Nilsson från tidskriften Libertas har varit i Kapstaden och besökt South African Liaison Organization som arbetar för att förhindra mäns våld mot kvinnor. Även om Sverige och Sydafrika är olika på många sätt finns det också saker som är gemensamma. Det visade sig att vi är mer lika än vad vi tror och att vi står inför samma problem, skriver Emma Nilsson.

Jag är nyss hemkommen från en reportageresa till Kapstaden och det är många intryck som jag tagit med mig hem. Men det är ett intryck som påverkat mig mer än de andra. Det handlar om våldet mot kvinnor.

I Kapstaden träffade vi organisationen SALO (South African Liaison Organization), en spännande organisation med olika fokusområden som arbetar för att förhindra mäns våld mot kvinnor. Det är deras engagemang och deras lösningar som får mig att finna lite hopp igen.

SALO jobbar med dialog, det är deras vapen. Det spelar ingen roll om de ska fredsmäkla i Swaziland eller få till attitydförändringar när det kommer till våld mot kvinnor. De arbetar med att prata med utsatta grupper där synen på våld mot kvinnor inte är densamma som i Sverige eller i Sydafrika.

SALO berättar för oss att det finns bra lagar, väldigt lika våra svenska lagar, som handlar om att våld mot kvinnor inte är acceptabelt. Men trots lagstiftningen förekommer våld mot kvinnor hela tiden, precis som i Sverige. Ofta handlar det om en attityd och att man uppfostrats i en tro att mannen äger kvinnan och att det är mannens uppgift att uppfostra sin kvinna. Det är inte bara i Sydafrika det här attitydproblemet finns, det finns i Sverige och i resten av världen.

Det SALO då gör för att förebygga och undervisa om partnervåld är att prata med kvinnorna som lever i riskgrupper för att bli utsatta för våld och berättar om deras rättigheter. Kvinnorna stärker varandra och får med sig en självkänsla. SALO träffar också männen och för en dialog med dem om att våld i nära relationer inte är okej. De föreläser inte, de sitter inte med pekpinnar, utan de låter attitydförändringen växa fram långsamt genom samtal och dialog där man lyssnar och tar till sig.

Attitydförändringar tar tid. De sker inte över en natt och SALO har insett det. Det får ta sin tid. Däremot ska ingen av kvinnorna skadas under tiden som man arbetar med attitydförändringen, det finns skyddsnät för dem.

SALO har hittat ett fungerande koncept som ger ett resultat. Även om det är svårt att mäta resultatet och se dess långsiktiga effekter så vågar jag ändå påstå att SALO är på rätt väg och de har lyckats på den korta tid som de arbetat med det här projektet. SALO är en organisation som stöttas av medel från Olof Palmes Internationella Center, och jag måste få säga att det är mycket väl spenderade kronor.

Det som ändå slog mig mest under vårt möte med SALO var hur lika Sydafrika och Sverige är på så många sätt. Vi brottas med liknande problem, i Sverige har vi en växande rasism och i Sydafrika finns spåren från apartheidregimen fortfarande kvar. Kvinnor har en bra situation i båda länderna men den är absolut inte tillräcklig. I båda våra länder slås kvinnor sönder och samman av sina män, lever i rädsla för sina partners och andra män och de våldtas av pojkvänner, bekanta eller andra som vill ha rätt till deras kroppar. Homosexuella trakasseras och diskrimineras i båda länderna.

Vi åkte 15 000 km och var beredda på något helt annat, något som skilde sig från det jag var van vid i Sverige. Men det visade sig att vi är mer lika än vad vi tror och att vi står inför samma problem. Vi har mycket att lära av varandra och jag kommer alltid att bära med mig mötet med SALO och deras starka engagemang för det som de tror på.

Text: Emma Nilsson

Publiceringsdatum: 2014-12-08

Till toppen av sidan
Det slog mig hur lika Sydafrika och Sverige är på så många sätt. Vi brottas med liknande problem, i Sverige har vi en växande rasism och i Sydafrika finns spåren från apartheidregimen fortfarande kvar.

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...