Skriv ut

Ulla Abu Hleilu är 20 år och engagerad i Palmecentrets palestinska partnerorganisation Pyalara. Här skriver hon om sina upplevelser under kriget i Gaza.

Ulla Abu Hleilu

Att ligga på rygg på golvet och försöka somna. Dina ögon stirrar i taket, rädslan går ända in i märgen. Rädslan över att det här kan vara sista gången som du får se din mamma. Du minns de många åren av hårt arbete som det har tagit din pappa att bygga huset som ni bor i. Du föreställer dig hur taket rasar in över dig och din familj. Du kan inte hålla tillbaka tårarna. Du kollar mobilen för att se om dina vänner är okej. Du lägger undan telefonen och ber som om det var sista gången du ber till gud om förlåtelse. Du vet inte om du kommer att vakna imorgon.

Det är den ritual som vi utför i Gaza innan vi somnar. Ingen vet vad som kommer att ske nästa dag. Om du kommer att vara vid liv eller ha blivit en av de martyrer som omnämns på nyheterna. Om du kommer att vara det israeliska anfallets nästa offer eller om du kommer att göra om samma ritual imorgon kväll.

*

Vid soluppgången vaknar jag av en stor explosion. Jag kollar omkring mig för att se att mina syskon och mamma och pappa är okej. Explosionen var alldeles i närheten. Vi kollar ut genom fönstret, det var bara två kvarter bort det smällde. Mamma ber till gud: skydda oss.

Jag vill springa ut ur huset för att kolla hur grannarna mår och se om någon behöver hjälp. Men pappa säger, med den auktoritära ton som han alltid får när det är krig: ”Ingen går ut. Det är för farligt.”

Jag känner hur det bränner i hjärtat och själen. Hur kan jag stanna hemma när människor där ute dödas, skadas, begravs under husmassorna och behöver all hjälp de kan få? Pappa har rätt. Det är väldigt otryggt där ute. Jag vet att israelerna kan slå till igen och igen men jag hör människor ropa på hjälp.

Attackerna gör ingen skillnad på offren. Vi är alla potentiella mål, oavsett om man är journalist, barn, sjuksköterska, funktionshindrad, civil eller militär.

Vi samlas runt radion för att följa med i nyheterna. ”Israel har träffat Gazas stora elkraftverk”. De rapporterar att det kommer att ta mer än ett år att åtgärda skadorna. De fortsätter att rapportera om det palestinska motståndet. Min pappa visslar till när de berättar att en raket har träffat Tel Aviv. Min yngre bror frågar mamma: Dödar våra raketer dem, och förstör deras byggnader och stadsdelar på samma sätt som deras missiler gör?

Javisst, suckar mamma.

Jag förstår plötsligt, på sarkasmen i mammas röst, vad som menas med psykologisk krigsföring.

En annan viktig lärdom jag har gjort är betydelsen av tak över huvudet. Det går aldrig lång tid emellan att pappa berättar någon historia som handlar om deras svårigheter som flyktingar 1948. Min vän Ash-Shawas familj fick ett stort och vackert hus förstört. Och hela grannskapet rivdes för Al-Masris familj. Båda är nu flyktingar i FN:s flyktingläger och bor med vänner och släktingar. Och även om vårt hem är anspråkslöst har jag förstått vad hemmet betyder för värdigheten och tryggheten.

Jag går och lägger mig den kvällen och gör om samma ritual. När jag ber tittar jag mot taket och säger: Tre krig under min tjugoåriga livstid är mer än tillräckligt. Skänk mig fred, frihet och värdighet.

Text: Ulla Abu Hleilu, 20 år

Översättning: John Runeson

Publiceringsdatum: 2014-08-18

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...