Skriv ut

Redan på valnatten till den 1 augusti stod det klart att Zimbabwes ledare sedan 33 år, Robert Mugabe och maktpartiet ZANU-PF, kommer att fortsätta att dominera den politiska utvecklingen. Enligt det officiella resultatet för presidentvalet fick Mugabe 61 procent medan hans antagonist sedan över ett decennium, och premiärministern i samlingsregeringen sedan 2008, Morgan Tsvangirai, fick 34 procent av rösterna. Även i parlamentsvalet har ZANU-PF erövrat över två tredjedels majoritet, tillräckligt för att på egen hand kunna ändra landets grundlag.

Zim Mar. Foto: Mårten LöfbergFörhoppningar fanns på ett tydligt valresultat, åt endera hållet, som skulle vara svårt att ifrågasätta för motståndarsidan och kunna leda till slutet på de bittra politiska motsättningar som lamslagit landet. Men den klara segern för Mugabe underkänns nu helt av Tsvangirai och hans parti MDC-T, och den innebär med all sannolikhet även slutet för samlingsregeringen. Trovärdiga anklagelser om systematiskt valfusk har framförts från flera håll. Så många som 750 000 väljare kan ha raderats från röstlängderna och därmed berövats sin rösträtt.

De internationella reaktionerna varierar. EU framhåller ”påstådda oegentligheter och rapporter om ofullständigt deltagande”, och Afrikanska unionen (AU) talar om valen som ”fria och tillförlitliga”. AU är dock överens med SADC, södra Afrikas samarbetsorgan, om att anklagelser om valfusk måste utredas innan valen kan betraktas som rättvisa.

– Även om valfusk förekommit i den omfattning som påstås är det uppenbart att Mugabe och ZANU-PF vann en jordskredsseger med de röster man faktiskt fått, säger Thoko Matshe, Palmecentrets regionkoordinatör för södra Afrika.

– Mugabes segermarginal är för stor för att enbart förklaras med fusk. Även om samtliga väljare som försvunnit från röstlängden skulle ha lagt sina röster på Tsvangirai, skulle Mugabe ha vunnit, fortsätter Thoko Matshe.

I valet 2008 skakades makteliten i ZANUPF i grunden när oppositionspartiet MDC-T, sprunget ur fackföreningsrörelsen, nådde stora framgångar. För första gången sedan självständigheten 1980 fick den forna befrielserörelsen se sig åsidosatt. Den populäre Tsvangirai vann presidentvalets första runda och tvingade president Mugabe till en förnedrande andra valomgång.

Med en utveckling präglad av ekonomisk stagnation och nyliberalt orienterad ekonomisk politik kom verkligheten att alltmer dramatiskt skilja sig från ZANU-PF:s slagord. I ett jäsande folkligt missnöje hade MDC-T drivit en framgångsrik kampanj och regimens reaktion blev exempellöst brutal. Den våldsvåg som iscensattes mellan presidentvalets första och andra omgång blev kulmen på ett decennium av grova övergrepp. Den drabbade framför allt hundratusentals lantarbetare och människor i städernas slumområden, medan västlig media främst berättade om vita farmägares konfiskerade egendomar.

– ZANU-PF har arbetat intensivt för att nederlaget 2008 inte skulle kunna upprepas. Man har genomfört en enorm mobilisering och en kampanj med enkla budskap riktade till folk på landsbygden, medan MDC-T i stort sett varit frånvarande, menar Thoko Matshe.

Medan MDC-T haft stora framgångar i de större städerna har partiet nästan utraderats i flera regioner på landsbygden. Men stämningen på gatorna i Harare och andra städer har varit lugn sedan valresultatet publicerades och inga större protester har planerats.

– Tsvangirai och MDC-T som tidigare symboliserade politisk förändring har alltmer kommit att förknippas med makteliten. Man var en folklig proteströrelse som blivit en del av det politiska etablissemanget och Tsvangirais person har mist sin popularitet. Mer än en seger för ZANU-PF är valet en förlust för MDC-T, konstaterar Thoko Matshe.

Text och foto: Mårten Löfberg

Artikeln är även publicerad i Internationella Socialdemokraten.

Publiceringsdatum: 2013-09-20

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...