Skriv ut

Zimbabwe blöder. Landets president, Robert Mugabe, och hans parti ZANU-PF som enväldigt styrt Zimbabwe i decennier, har bokstavligen kört ekonomin i botten. Arbetslösheten ligger runt 90 procent. Inflationen har nått över flera miljoner procent och för någon månad sedan kollapsade den zimbabwiska valutan.

Nu används i stället amerikanska dollar och sydafrikanska rand.

Av de dryga 13 miljoner invånarna lever elva miljoner på mindre än två dollar om dagen. Det råder brist på läkemedel och medicinsk utrustning. Mödra- och spädbarnsdödligheten har ökat de senaste åren.

Medellivslängden har i det närmaste halverats under det senaste decenniet och ligger i dag på 37 år. Var femte zimbabwier är smittad av hiv och över en miljon barn är föräldralösa till följd av epidemin.

Också förutsättningarna för förändring har lyfts ur medborgarnas händer. När opposition, fackföreningar och folkrörelser förföljts har även möjligheten att förändra omintetgjorts.

Trots det svåra utgångsläget syns tecken på att landet har börjat läka. Efter långa förhandlingar tillträdde i våras en samlingsregering mellan ZANU-PF och de två partier som det tidigare största oppositionspartiet MDC har splittrats i: MDC-T och MDC.

Den förra oppositionsledaren Morgan Tsvangirai är premiärminister. Nyligen var jag i Zimbabwes huvudstad Harare för att träffa ministrar och demokratikämpar. Samtliga vittnade om en positiv utveckling.

Det handlar främst om större trygghet för medborgare och föreningar. Men också om den nya regeringens mycket ambitiösa program för att stöpa om landet. När jag pratade med ministern för ekonomisk planering och investering, Elton Mangoma från MDC-T, beskrev han det just påbörjade arbetet. Listan var lång. Det rörde allt från pressfrihet och färdig- ställandet av den nya konstitutionen, till öppnade skolor och fungerande distribution av elektricitet.

Vill man uttrycka det enkelt handlar det om att bygga ett land med respekt för gemensamt fattade lagar och resurser för att få till stånd en ekonomisk stabilitet. Det finns ingen anledning för omvärlden – oss – att inte stödja detta.

Det bör göras genom ett humanitärt bistånd liksom ett aktivt politiskt stöd till den nya regeringen. Visst bör vi med respekt närma oss de dubier som finns kring ett större, och mer aktivt stöd till Zimbabwe. Särskilt eftersom Mugabe fortfarande är president och ZANU-PF är med i regeringen.

Förra hösten skrev Sida:s generaldirektör Anders Nordström i DN att biståndsverksamhet också bygger på att man måste ta kalkylerade risker för att minska människors fattigdom. Han har rätt. I fallet Zimbabwe är större risker förknippade med att inte aktivt stödja utvecklingen än att försöka göra det.

Frånvaro av stöd innebär risker för ökat armod bland befolkningen samt att Mugabe använder avsaknaden av sociala och politiska framsteg för att propagera för att MDC-T och MDC inte kan förbättra situationen. Att undantagstillstånd då införs är inte uteslutet, varvid den uppåtgående spiralen skulle brytas.

Palmecentret kommer att intensifiera stödet till folkrörelser i Zimbabwe. Det handlar om fackföreningar, folkbildning och partistöd. Målet är att bidra till att ge människor makt att förändra det samhälle de lever i, och därmed sina egna liv.

Därutöver måste den svenska regeringen återuppta de politiska kontakterna med zimbabwiska regeringen. Det är därför dags för biståndsminister Gunilla Carlsson (M) att resa till Harare, för att på plats ta del av utvecklingen och visa sitt stöd för dem som anstränger sig för att bygga ett helt och demokratiskt Zimbabwe.

Text: Jens Orback
generalsekreterare, Palmecentret

Artikeln har varit publicerad i AiP.

Publiceringsdatum: 2009-05-28

Till toppen av sidan

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...