Belarus: Kampanj mot dödsstraff – när musik kan nå fler än politik

Det säger juristen och läkaren Marina Adamovitj. Hon arbetar vid ett rättighetscenter i Minsk där hon är engagerad i en grupp anhöriga till politiska fångar. Som hustru till den socialdemokratiske ledaren Mikola Statkievitj vet hon mycket om de villkor som omger fängelsevistelser.

– Efter presidentvalet 2010 dömdes han till sex års fängelse i Belarus för uppvigling mot staten. Hans straff innebär periodvis isolering, jag får bara träffa honom några gånger per år och det förekommer inga permissioner.

Hon beskriver hur fängelseledningen försöker bryta ned honom.

– De vill att han ska skriva på en nådeansökan.

Som jurist och anhörig deltar Marina Adamovitj i många sammanhang för att uppmärksamma situationen i fängelserna. Men inget är så förnedrande och drastiskt som dödsstraffet, menar hon. Hon välkomnar särskilt ett initiativ som startats av musikproducenten Searhei Budkin i samarbete med människorättsorganisationen Vjasna.

– Konst och musik kan vara mer effektivt än politiska paroller.

Det var trötthet över just paroller, men i detta fall inom journalistiken, som fick Searhei Budkin att överge tidningsvärlden och satsa på musik- och filmprojekt. Han är 32 år och ett barn av perestrojkan och glasnost. Under hela hans uppväxt har det funnits en väntan på att något ska, eller måste, bli bättre.

Vi träffas i Vilnius, bara 15 minuters tågresa från den belarusiska gränsen, i det som tidigare var KGB:s högkvarter. I dag finns här ett museum om Förintelsens offer. Varje dag besöker hundratals människor de korridorer och celler som var i bruk fram till 1991 när Sovjetunionen upplöstes.

När vi står i det rum som tidigare var avrättningsplats – och där fångarna sköts med en kula i nacken, en metod som också praktiseras i dagens Belarus – frågar jag Searhei Budkin när han började fundera på straff och fängelser.

– Det måste ha varit i skolan … vi läste texter av författare som alla dog 1937. Jag började ta reda på mer på egen hand och förstod att det var Stalin som hade beordrat att de skulle avrättas.

Han fick en förfrågan om att göra ett musikprojekt om dödsstraff i dagens Belarus, accepterade och anlitade några av landets främsta musiker och poeter. I september 2013 spelade de en livekonsert som sändes över Internet. För att inte bli avbrutna eller trakasserade arrangerades konserten i polska Bialystok, en annan gränsstad till Belarus.

Tack vare Internet är varken Searhei Budkins eller andras röster och engagemang tystade.

– Vi lever i flera världar i dag, säger han, isoleringen är inte lika påtaglig som förr.

– Tyvärr kan inte alla i Belarus följa det vi gör. Fritt Internet existerar inte på allmänna inrättningar, och många har fortfarande inte råd koppla upp sig, men hela världen kan, om de vill, ta reda på vad som pågår.

Musikprojektet skulle bli en engångsaktivitet. Searhei Budkin är oerhört noga med att inte trötta ut publiken.

– Liksom med andra idéer som jag arbetat med vill jag presentera ett tema på ett oväntat sätt, så blev det också här. Kulturens former kan nå människor där det politiska intresset stannat av.

Text och bild: Maria Söderberg