Belarus: Motståndet hann inte mobilisera

”Netflix fungerar ännu inte i den här delen av världen”. Jag tittar på datorskärmen och fascineras av hur en flygresa på mindre än två timmar kan ha tagit mig så långt hemifrån.

Om det geografiska avståndet är kortare än vad många tror, så känns samtidigt det mentala avståndet betydligt längre. Belarus brukar omnämnas som Europas sista diktatur och som en bricka i det politiska maktspelet mellan Ryssland och EU. Beläget mellan Ukraina, Polen, Lettland, Litauen och Ryssland är landet en viktig geopolitisk aktör.

Utrymmet att tänka kritiskt och tala fritt är kraftigt begränsat i Belarus och presidentens makt sträcker sig in i varje del av samhället. Under lång tid har politiska motståndare fängslats och trakasserats. Regimkritiska studenter har svartlistats och på arbetsplatserna kämpar landets oberoende fackförbund i motvind.

Inför söndagens val var chanserna att bryta dödläget små, för att inte säga obefintliga. Regimen initierade tidigt i valrörelsen en intensiv kampanj för att få medborgarna att förtidsrösta. Tomma vallokaler på valdagen kunde på så vis förklaras med att ivriga medborgare redan röstat. Regimens önskan om att framstå som mer demokratisk i EUs ögon har presenterats som en annan central anledning till kampanjen.

EU indikerade nyligen att man är beredd att släppa på eller rentav häva sanktionerna mot Belarus. Ett av flera motkrav har varit att regimen friger alla politiska fångar. När den tidigare presidentkandidaten och socialdemokraten Mikola Statkevitj, som suttit fängslad sedan valet 2010, släpptes tidigare i höstas drog många en lättnadens suck. Men några garantier för att nya arresteringar uteblir finns inte, och oppositionen är splittrad och försvagad.

På ett litet kontor för valarbetare träffar jag den enda socialdemokratiska presidentkandidaten, Tatsiana Karatkevich, dagen före valet. Hon är medlem i Socialdemokraternas systerparti Hramada och förklarar att problemen är för stora för att lösas med torgmöten och kallar dem som manar till demonstrationer och bojkott för uppviglare. I stället vill hon med sin kampanj öka befolkningens medvetenhet om landets sociala och ekonomiska problem. Men hennes kandidatur är inte okontroversiell.

Karatkevich kritiker inom oppositionen, bland dem Mikola Statkevitj, anser att hon inte utgör något verkligt hot utan tvärtom bidrar till att legitimera Lukasjenkas regim genom att ställa upp.

Under en presskonferens i Minsk på måndagen konstaterade Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, som haft 400 valobservatörer på plats, att valet inte uppfyller organisationens kriterier för demokratiska val. Men OSSE slår samtidigt fast att valet gått fredligt till.

Någon riktig motståndsrörelse hann inte mobilisera sig och till skillnad från presidentvalet 2010 var det aldrig tal om några våldsamma protester. Men ord som fredligt kan sända oönskade, positiva signaler till Lukasjenka.

Faktum kvarstår att folket är skrämt till tystnad och dessutom väldigt fattigt. Medelinkomsten är låg, omkring 200 dollar i månaden, och man är rädd för att våldsamma konflikter ska bryta ut likt den som pågår i Ukraina.

När jag frågar den internationellt uppmärksammade förläggaren Ihar Lohvinau om framtiden för oppositionen svarar han med en suck:

– Det enda vi kan göra är att i varje tänkbart läge få regimen att framstå som så oattraktiv och dum som möjligt.

Och så länge Lukasjenkas progressiva motståndare tar stora risker och kämpar med små medel har Sverige och EU ett ansvar att stödja deras kamp för ett mer demokratiskt Belarus. Ett första steg är att fördöma valfusket i helgens presidentval.

Text: Malin Hanson, chefredaktör Tvärdrag