Barnen som flyr från Burma: ”Man ser i deras ögon att det bara handlar om överlevnad”

–  70 procent av dem här i Bangladesh är kvinnor och barn. Var männen är vet vi inte. Vi har inte haft tid att spekulera.

John arbetar för organisationen Children on the Edge. Han uppskattar att Olof Palmes internationella center och många av dess medlemsorganisationer har engagerat sig och samlat in pengar tillsammans med Aftonbladets ledarsida. Det kommer att göra stor skillnad.

– Genom att vi kommit i kontakt med Palmecentret under denna kris kan vi nu ytterligare säkra våra ”trygga platser” för barn. Vi kan också jobba kvar på plats i Bangladesh ännu längre än vad vi ursprungligen hade planerat, säger John.

Barnen får vara barn

Med sina så kallade ”trygga platser” ger de barnen en skolliknande miljö med lek, pyssel och bra mat. På de här ”trygga platserna” finns alltid vuxna som är där bara för att vara med barnen.

– Det finns nu 45 stycken i lägren och 18 stycken på andra platser där rohingyer befinner sig. Där kan de ”bara vara barn” och känna sig trygga. Vi vill bygga fler och fortsätta att driva de som finns, och på sikt göra om flera till permanenta skolor, förklarar John.

Rohingyerna har flytt över gränsen sedan de apartheidliknande förhållandena tilltog kring 2012. Förra året flydde ungefär 70 000 personer till Bangladesh. Då var det ofta hela familjer som flydde och de hade med sig tillhörigheter från Burma. De slog sig ner i övergivna hus i städerna eller hittade tillfälliga boplatser på landsbygden. Nu är det annorlunda.

– De har lämnat allt bakom sig. Nu handlar det bara om överlevnad. Man ser det i deras ögon, säger John.

Bangladesh regering tillåter inte att hjälp till rohingyerna ges utanför de stora läger som byggts upp. John berättar om det skärpta läget:

– Bangladesh erkänner inte rohingya som flyktingar, vilket gör att de i praktiken är statslösa. De är för rädda för att återvända och de allra flesta man pratar med vill heller inte någonsin återvända till Burma.

-Militären bestämmer vilka som kan gå in i lägren och vilka som kan gå ut. De stora hjälporganisationerna kommer med nödhjälp, men det blir kaotiskt när varken organisationerna eller de som flytt har någon erfarenhet av de här platserna.

Kartläggning av behov

John och hans kollegor på Children on the Edge försöker nu få en överblick av situationen och hur de bäst kan vara till hjälp på sikt:

– Nu försöker vi kartlägga vilka behov som kommer att finnas framöver. Vart är det mest troligt att de förflyttar sig? Vi håller på att utveckla en 180-dagarsplan baserad på vår lokalkunskap.

John menar att det är för tidigt att börja fråga om individuella upplevelser:

– Ingen som flytt har börjat processa vad de varit med om, allt handlar fortfarande om ren överlevnad. Man ser flera tusen kvinnor som står längs med vägarna och hoppas på att kunna få något från bilarna som passerar. Vi tror att barnens historier om vad de upplevt kommer fram så småningom i form av teckningar och målningar de gör på de ”trygga platserna”.

Children on the Edge arbetar flexibelt och strategiskt. John säger att de flesta stora hjälporganisationerna lämnar landet efter tre månader.

– Vi fokuserar lika mycket på hur situationen kan komma att se ut nästa år. Redan nu planerar vi för hur vi kan förvalta FN:s resurser på otillgängliga platser och fortsätta driva våra ”trygga platser” för barn.

Text: Dan Wergelius
Foto: David Graham

Läs mer om insamlingen och ge ditt bidrag här