Sydafrika: Efter apartheid

Det mullrar i den sydafrikanska arbetarrörelsen. På ILRIG-konferensen i Kapstaden samlas över hundra fackföreningsrepresentanter och politiska aktivister från marxistiskt orienterade föreningar. De benämner varandra som ”kamrater” i var och varannan mening, diskuterar strategier, har collage som starkt kritiserar ANC och diskuterar behovet av ett nytt parti.

”Och så kom Marikana. Nu vet vi att ANC är ett parti för de rika” står det på deras hemsida. Massakern på strejkande gruvarbetare i Marikana 2012 är en vattendelare i sydafrikansk historieskrivning. Det finns ett före och ett efter. Ett sydafrikanskt Ådalen 31. Under en gruvstrejk började polisen skjuta skarpt. Totalt dog 44 människor i massakern.

Många kritiserar ANC för att inte ha ingripit tillräckligt mot dödsskjutningarna. Händelserna ledde bland annat till att metallfacket NUMSA bröt sitt samarbete med ANC och deklarerade att man inför nästa val ställer upp med eget parti, inspirerat av den bolivarianska revolutionen i Latinamerika.

Apartheid var ett sätt att kontrollera urbefolkningen, och låta vita kolonisatörer rättfärdiga sitt förtryck. Detta har konsekvenser än i dag. Landet är ett av världens mest ojämlika, och har en arbetslöshet på 25 procent. Arbetarnas frustration blir alltmer påtaglig, vilket märks i upptrappningen av strejker.

Sen ANC:s maktövertagande har det funnits en strävan att demokratisera ägandet. I partiets frihetsdeklaration, antagen 1955, står det att ”restriktioner för markägande baserat på rasdiskriminering ska upphöra, och allt land ska åter fördelas mellan de som arbetar”. Deklarationen menar också att ”makten över mineralerna i jorden, bankerna och industrin ska överföras i hela folkets händer, all annan industri och handel ska se till att skapa välfärd åt folket”.

Redan 1994 påbörjades arbetet med landreformen. Målen med den var att gottgöra rasdiskrimineringen, bygga försoning och stabilitet, bidra till ekonomisk tillväxt samt öka välfärden och minska fattigdomen. Slaveriet och maktförhållandena i jordbruket skulle upphöra, genom att staten gick in och ersatte de vita markägarna för den mark de skulle ge tillbaka till svarta.

Med facit i hand har landreformen inte lyckats. Många markärenden står fortfarande och stampar hos den myndighet som har ansvaret för övergången. Endast drygt 15 procent av marken har bytt ägare.

Utanför Kapstadens välplanerade stadskärna ligger arbetarområdena, och ännu längre ut ligger stora kåkstäder. Där finns stadens allra fattigaste. Många är migranter från andra afrikanska länder, som kommit till Sydafrika i hopp om att tjäna pengar. De konkurrerar med sydafrikanska arbetare om arbetstillfällen, vilket leder till att arbetsköparna har övertaget och kan sätta lägre löner. De är också svåra att organisera, till exempel vid strejker. Kollektivet splittras alltså än mer, och avståndet mellan sydafrikaner och invandrare ger upphov till främlingsfientlighet.

Från det välordnade området Green Point går vi till arbetarklassens kvarter närmare hamnen. Här låg det textilindustrier som nu flyttat till Kina. Området är nedgånget och fattigt. Efter en stund kommer vi fram till Community House, ett slags folkets hus där arbetarrörelsens olika grenar har sina kontor. Det första vi ser är en text på väggen som lyder ”Remember Marikana”. Inne i huset finns det målningar och affischer som påminner om arbetarrörelsens kamp mot apartheid på 1970- och 1980-talen. Vi får träffa Sahra Ryklief från IFWEA, ett bildningsförbund för arbetare.

– Förr var det alltid liv och rörelse i det här huset. Arbetarna var här och hade möten och studiecirklar. Men det var för tio år sedan. Nu har det blivit mindre, säger hon.

Jag frågar Sahra hur det kommer sig att inte någon, till exempel fackföreningarna, vill engagera sig i partiet och åstadkomma förändring.

– Ja, varför gör de inte det? Ni borde fråga dem, svarar hon uppgivet.

ANC har styrt landet oavbrutet med absolut majoritet sedan 1994, trots otaliga exempel på skandaler, korruption och maktmissbruk. I årets parlamentsval fick partiet 62 procent av rösterna. Tillsammans med fackföreningarnas centralorganisation COSATU och Sydafrikas kommunistiska parti (SACP) bildar de Trepartsalliansen.

Vi träffade ANC:s ungdomsförbund, ANC Youth League, som har sitt kontor mitt i staden. Där möter vi Khalid Sayed och Marissa van Rensburg, som båda sitter i den regionala styrelsen.

– Vi är just nu uppe i ett viktigt reorganiseringsarbete. Det närmaste året är avgörande för förbundets framtid, säger Khalid.

Förbundet har skakats av skandaler kring deras tidigare ordförande Julius Malema.

– Jag tycker att Julius Malema är en dålig person, säger Marissa.

När han blev ordförande för ANCYL var det en välkommen utveckling, efter åratal av nyliberal diskurs i förbundet. Han ville socialisera gruvor och fabriker, och sätta stopp för ANC:s marknadsliberalism. Men det visade sig att Malemas maktambitioner skulle komma att skada förbundet. Interndemokratin kom på skam. Malema uteslöts och bildade kort därpå ett starkt populistiskt parti, Economic Freedom Fighters (EFF). Partiet är ANC-kritiskt och vill socialisera industrin. Det blev tredje största parti i valet.

– Visst, mycket av det de säger låter bra. Det är ju det vi vill, ekonomisk demokrati. Men de kan inte berätta hur de ska göra det. De är helt och hållet populister, säger Marissa van Rensburg.

Hon är också ledande i Kommunistiska ungdomsförbundet. De flesta kommunister är även medlemmar i ANC.

Missnöjet mot den liberala marknadspolitiken märks inom rörelsen. Men aktivisterna i ungdomsförbundet tror fortfarande att ANC är rätt forum för samhällsförändring.

– Utmaningen för oss ligger i att unga hellre röstar på EFF medan de äldre stödjer ANC, säger Khalid.

De unga är inte lika intresserade av att stryka kapitalet medhårs. De vill i stället göra allvar av kraven på ekonomisk frihet och jämlikhet. Dagens unga är den första generationen som vuxit upp i demokrati, de har inte upplevt apartheidförtrycket.

En sen kväll på en mataffär i Green Point. Det blir kö vid kassan, de två kassörskorna är lite långsamma. Bakom mig hör jag en kvinna säga:

– Hallå, arbetar ni i kväll eller? Vi har inte hela natten på oss!

Det var något i tonfallet. Klassföraktet som jag känner igen så väl. Kanske klassföraktet samverkar med, låt oss säga, rasföraktet? Det var i alla fall min uppfattning; två vita kunder i ett välbärgat område klagar på två svarta handelsarbetare. I Sydafrika är uppdelningen mellan klass och etnicitet ständigt närvarande.

Sista dagen på vår vistelse här tar vi linbanan upp till Taffelberget. Köerna till linbanan är för en gångs skull blandade, detta verkar vara ett av få ställen där flera lager av befolkningen möts. När jag står på Taffelberget har jag utsikt över nästan hela Kapstaden, både fattiga och rika delar. Jag blir lite missmodig. Mina illusioner om ett jämlikt och demokratiskt Sydafrika har kommit på skam. Ett land med så många fattiga och så mäktiga rika.

Men samtidigt finns där civilsamhällets strävan efter samarbete och folkbildning från gräsrotsnivå. Det sydafrikanska exemplet visar på vikten av gräsrotsorganisering och täta band mellan folkrörelse och parti.

Sydafrika visar också att borgerlig demokrati inte räcker. Fortfarande kvarstår det sociala och ekonomiska förtrycket. Den medvetna vänstern i Sydafrika måste organisera sig för att ge alla rätt till utbildning, vård och omsorg, men också makt och delaktighet i samhällsekonomin. Först då har ANC:s frihetskamp fullbordats. Eller, som det står i frihetsdeklarationen: ”vårt land kommer aldrig bli fritt eller välmående om inte hela folket lever i solidaritet, med samma rättigheter och möjligheter.”

Text: Simon Andersson, Libertas

(En längre version av texten har publicerats i Libertas antologi nr 3: Provisoriska utopier)