Skriv ut

Socialdemokratisk idétradition har ofta kretsat kring kampen för att olika kollektiv ska befrias. Både nationellt och internationellt. Det har handlat om proletariat och arbetarklasser. Om folk som har ockuperats och tvingats knäa under kolonialherrars flaggor. Och om folk som lidit förtryckets kval under otaliga militärdiktaturer.

Inom arbetarrörelsen ses fortfarande fred och frihet som en direkt påföljande, logisk konsekvens, av att kollektivet – ofta beskrivet som folket – befrias. Det illustreras av den traditionella parollen ”Alla folks frihet, hela världens fred”. Så sent som 2003 var det socialdemokratins första maj-paroll.
Och nog är kollektivets befrielse en förutsättning för individuell frihet. Det är omöjligt för en individ att nå frihet om hon känner att det kollektiv hon tillhör – låt säga på grund av sitt etniska ursprung – är förtryckt. Men kollektivets befrielse är långt ifrån tillräckligt. Bara för att kollektivet – till exempel den etniska gruppen – befrias från tidigare ok och diskriminering, innebär det inte frihet för alla individer som identifierar sig med gruppen.
Vägen till alla människors frihet är längre än så, längre än folkens.
Låt mig lyfta fram två exempel. I Sydafrika härskade under lång tid den rasistiska apartheidregimen som med sina raslagar förtryckte en stor majoritet av landets befolkning. ANC, med bland annat Nelson Mandela i spetsen, organiserade ett kraftfullt motstånd som samlade ett stort internationellt stöd. 1994 kunde landet befrias och de första demokratiska valen hållas. Apartheiden avskaffades och likhet inför lagen skrevs in i lagboken. Men även om landet befriades, liksom tidigare förtryckta etniska grupper, innebar det knappast frihet för alla landets medborgare. Fortfarande lever miljoner sydafrikaner i fattigdom och situationen för många kvinnor är mycket utsatt. Och aids- och hivsmittade sydafrikaner får utstå en utbredd diskriminering.
Det andra exemplet är Zimbabwe. När landet till slut 1980 befriades från kolonialvälde och landets rasistiska regering, innebar det varken nationell eller individuell frihet. Med tiden skulle det visa sig att en diktatur hade ersatts av en annan. Denna gång under en svart man: Robert Mugabe. Det var svårt att smälta för många – både inom afrikanska befrielseorganisationer och europeiska solidaritetsrörelser. Också inom svensk socialdemokrati.
I år firar Sydafrika 15 år av demokrati. Zimbabwe kan inte fira ett enda.
Hur ser då Sveriges egen befrielsevandring ut? Har vi lärt oss att överblicka två helt olika politiska företag: befrielse och frihet? Har vi lärt oss att inte sträva efter makten för maktens egen skull? 1921 blev Sverige en demokrati och de första allmänna, och lika, valen hölls. Det var då det började. Pensionerna och skolorna förbättrades, arbetarnas rättigheter kom att stärkas liksom kvinnornas, den generella välfärden tog form. Svensk arbetarrörelse visste att människans frihet både handlar om frihet från politiskt förtryck, och om frihet från hunger, kyla och okunskap. Genom att gå samman och engagera sig i ett antal organisationer inom arbetarrörelsen – parti, fackföreningar, hyresgästföreningar, KF och många fler – förändrade svenskarna sitt samhälle, och därmed sina egna liv. Den erfarenheten färgar Olof Palmes Internationella Centers arbete tillsammans med människor och föreningar i världens fattiga länder. Vi vill bidra till att hjälpa fler att få makt över sina samhällen och liv, i Burma, Moldavien och Colombia.
I helgen träffas vi – internationella solidaritetsaktivister från hela Sverige och olika delar av världen – på de årliga Palmedagarna för att diskutera just det: Vägen från befrielse till frihet. Arbetarrörelsen har lång erfarenhet av stöd till organisationer som arbetar för att befria människor från förtryck, i både Latinamerika, Asien, Mellanöstern och Afrika. Det finns många lärdomar att dra och arbetarrörelsen behöver reflektera över både goda och dåliga erfarenheter. Vad händer när en underjordisk och toppstyrd befrielserörelse ska omvandlas till ett demokratiskt och modernt parti? Hur stöder vi bäst dagens befrielserörelser och vilka erfarenheter ska vi ta med oss i vårt samarbete med rörelser i till exempel Palestina, Västsahara och Vitryssland? Och vad lär oss det samarbetet om vår egen strävan efter befrielse och frihet här hemma? Låt oss lära av historien att det är en skillnad dem emellan.
JENS ORBACK

Published: 2009-10-10

To the top

Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Jag önskar prenumerera på följande...